Miljörörelsen och konservatismen är varandras motsatser. Trodde dom ja. Klara Lidman drar lans för fler miljömedvetna moderater och blomstervurmande kristdemokrater. De två starkaste politiska trenderna just nu har mer gemensamt än de vill erkänna. Faktum är att de drömmer om samma värld.
Miljörörelsen. Konservatismen. De två rörelser som är mest inne just nu. Men de präglas av ett ömsesidigt oförstånd. Ett oförstånd så djupt rotat att de inte kan se vilken ljus framtid de delar.
Så frisk! Med ren luft, klart vatten och surrande natur. Där barnen kan leka på gatorna utan att det påverkar deras lungfunktion. Där vi kan äta fisken ur våra hav utan att få i oss kvicksilver som aldrig lämnar kroppen, och därmed bli 99 procent människa, 1 procent termometer.
Så tyst! Där fotgängare har företräde på stadens gator framför bullrande och tutande bilar, där mopeder byts mot cyklar, vattenskotrar mot segelbåtar, snöskotrar mot hundspann.
Så vacker! Där vi om helger och hemestrar strövar i vårt skandinaviska landskap. Upptäckandes dess skönhet. Uttnyttjandes vår allemansrätt för att plocka diverse svampar och bär för att sedan slå upp läger där vi så önskar. Insupandes fjällandskapets vidd, havsvågornas brus och slätternas slättighet.
Det är trendigt att vara konservativ. Det är trendigt att vara miljövän. Men att vara miljövänligt konservativ, visst är det något man inte har hört? Ändå är det så självklart! I sin tidigaste ungdom var miljörörelsen en konservativ rörelse. De aristokratiska idealen var god kvalitet, äkta vara, en vacker lokalmiljö. Där hade man en personlig relation till både skräddare och skomakare. Den industriella konsumtionen föraktades, »vilket sosseri!«, med massproduktion till massorna och dålig luft och nedskräpning som följd. Sedan dess har konservatismen gått på villovägar i miljödebatten. Trott att vi kan leva på och av marknaden på samma sätt som vi har levt på och av marken. Men utan marken att stå på finns inte heller någon marknad. Förväxlat konsumtion med livskvalitet och tillväxt med värde. Nu är det 2019. Det är dags för konservatismen att åter bli grön. För den nyfikna konservativa såväl som den skeptiska följer nu en övertalningseskapad. Häng med!
För den renlärlige – försiktighetsargumentet
»Med konservatismens fana högt hållen manar jag er alla till försiktighet!«. Det är ungefär så jag föreställer mig att en konservativ demonstrationsagitator skulle uttala sig, om det nu fanns några sådana. För själva poängen med konservatismen är att det inte ska hända så mycket. Och framför allt inte snabbt. Hur är det då möjligt att ni konservativa inte fullständigt tappar det av tanken på att vårt isbeklädda Norden håller på att bytas mot ett prunkande medelhavsklimat? Där vindruveklasar dinglar från farstubron och den ståtliga eken bytts ut mot ett gängligt olivträd?
För den valtaktiske – strategiargumentet
I politiken är det alltid smart att hoppa på de poppiståg som går. Nu är det poppis att vara klimatvän. Då är det väl dumt att missa det tåget! För att locka de unga, och man vill ju alltid locka de unga, duger inte lägsta betyg i miljövett. Unga rankar miljöfrågan som den viktigaste politiska frågan. Ni har ju sett! Nu nöjer de sig inte längre med vegetariska måndagar. Nu ska de dessutom skippa lunchen på fredagar för att promenera runt med plakat. En trulig, tjockskallig, Trumpiansk, inställning till klimatet klär inte någon, framför allt inte om man ska ragga första- eller andragångsväljare. Då framstår man som en dinosaurie, en farbror man skäms över, en som »inte fattar någonting«.
För den ridderlige – pliktargumentet
Föga anade jag, att jag skulle få leva för att få se sådana olyckor i en nation av ridderliga män, i en nation av män av heder, av sanna kavaljerer. Jag trodde, att tiotusen svärd skulle ha dragits ur skidan för att hämnas till och med ett ögonkast som hotade att skymfa henne. Men ridderlighetens tidsålder är förbi.
Edmund Burke, pappa konservatism, uttalade dessa ord i sin förnärmelse över behandlingen över Frankrikes nationsmoder Marie Antoinette. Men! Hade han levt i dag tvekar jag inte en sekund på att han hade uttryckt detsamma om skymfen av Moder Jord. Att gå runt här och pissa på självaste skapelsen. Vad är det för ett j-vla sätt? Det är som en osnuten, finnig, pubertal slyngel som lämnar halvätna mackor framme och droppar sina använda kalsonger på golvet i väntan på att någon annan ska plocka upp hans skit utan att ta någon som helst hänsyn till hur det påverkar andra. Inget som Jordan B Peterson skulle vara stolt över, det må jag säga. Skärpning borgerligheten! Res på ryggen. Ta ansvar! Städa framför egen dörr och hjälp sedan andra att städa framför sina! Det är så en sann gentleman skulle agera.
För att inte tappa eventuella konservativa intressenter måste jag nu besvara frågan de förstås ställer sig: Kommer inte alla att skratta åt mig? En konservativ i batik och henna, hur skulle det se ut egentligen? Ingen hit på MUF-festen direkt. Misströsta inte min vän, lösningen är närmare än du tror! Det handlar bara om re-branding. Några förslag:
Flygskam → Fosterlandskärlek
Återbruk → Arvegods
Friår → Tid för familjen
Myrorna → Vintage
Delningsekonomi → Grannsämja
Lådcykel → Memil (Medelålders män i lycra)
Lokalproducerat → Älgjakt
De här sakerna finns ju redan i det konservativa lingot, det gäller bara att miljömärka dem! Konservatismen måste hitta sitt eget sätt att vara grön på. Det är helt naturligt att det känns ovant och om man känner sig lite osäker behöver man ju inte gå ut så hårt. Precis som med fysisk träning kan man behöva vara lite snäll mot sig själv i början. Annie Lööf jobbar ju till exempel mycket med att ha på sig gröna kläder, det kan vara ett bra första steg.
Om ni inte redan har förstått det så är grönt det nya blåa. På ute-listan: Globetrotters som tror att de kan flyga som om de vore fåglar. Teknikoptimister som är så himlans optimistiska att de måste hålla för både öron och ögon för att kunna fortsätta vara det. Att tro att man är vad man äger, att låta konsumtion spela självförtroende och identitet. På inne-listan: Moderater som återvinner, har elbil och solceller på taket. Kristdemokrater som väljer att jobba mindre för att åka och fågelskåda med familjen. Så, alla konservativa, den ljusnande framtid är er.
Klara Lidman
Läkarstudent vid Uppsala universitet.
@LidmanKlara
klara.lidman@liberaldebatt.se