Tema

2020 kommer att bli ett blodigt år i Tidningssverige

Text: Anna Gullberg

Tre konkurser hittills i år. Ännu fler har undvikits med en hårsmån. Regeringen vill rädda tidningarna med större och fler presstöd. Men tidningarnas framtid kan inte vara villkorat beroende. Förutsättningarna för medier i Sverige måste diskuteras med sikte på en framtid med starka oberoende nyhetsförmedlare, menar Anna Gullberg.

På Publicistklubbens scen på Södra Teatern i Stockholm står PK:s ordförande Robert Aschberg, Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer och liberala Eskilstuna-Kurirens chefredaktör Eva Burman. De väntar på att Jan Helin ska ta sin plats på scenen för kvällens debatt om public service.

Men kvällens debattstjärna uteblir, snopet för alla.

Den nyss utnämnde mediedirektören för SVT har tydligen parkerat fel, hälsas det per mobiltelefon, på andra sidan stan till råga på allt.

Men trots att hela debatten in i det längsta spar de hetaste frågorna i väntan på sen ankomst lyckas kvällens dragplåster mystiskt nog aldrig hitta någon parkeringsplats, och debatten som i mångt och mycket handlar om Sveriges Television når trots övriga debattdeltagares goda försök inte samma heta temperatur som den annars hade gjort.

Det må verka som ett pinsamt misstag men som ad hoc mediestrategi slumpar den utmärkt väl i dessa tider. Ett halvhjärtat försök att komma är trots allt mer hedervärt än att vägra ta debatten, och mot stridslystna lokaltidningschefer är det just nu svårt att argumentera.

Tre helt väsenskilda konkurser under 2019 visar riktningen: lilla lokala prenumererade Alingsås Tidning, gratistidningsjätten Metro och helt digitala nyhetssajten 24Sverige.

På kort tid har den kris som flera medieägare publikt önskat isolera som enskilda dåliga affärsbeslut visat sig vara en hotande tidningsdöd.

Så varför får public service gå i stort sett ograverat in i ett nytt långt sändningstillstånd?

Företrädare för public service, och många med dem, hävdar ofta att det är de stora jättarna som är hotet mot den fria pressen. De har rätt, men samtidigt på ett naivt sätt fel. Hotet kommer numera även från public service.

Tiden då rika tidningar med betalande prenumeranter och frikostiga annonsörer inte brydde sig, eller snarare blev glada av att få en nyhet de grävt fram omnämnd av SVT eller Sveriges Radio är förbi.

Nu finns det mycket små om ens några marginaler för att vara frikostig med material. Det finns fog för att hävda att varje gång SVT skriver om och lägger ut en lokal tidningsnyhet på sin sajt, »rewritar«, så urholkas journalistiken.

Burman räknar inför publiken upp tillfällen då kämpande lokaltidningar med digitala betalväggar och exklusiva nyheter som har kostat reporterkraft och stora resurser fått sina nyheter norpade av SVT som rewritat nyheten på sina för allmänheten öppna sajter. Skattefinansierade nyhetsplattformar som konkurrerar med det som tidningarna gör på låsta sajter.

När den här texten skrivs har riksdagen röstat om sändningstillståndet som gäller från ödesåret 2020. Både moderater och kristdemokrater har redan börjat ta sikte på nästa sändningstillstånd och prickskyttet gjordes elegant av Gunnar Strömmer under debatten i Publicistklubben. Under ytterst gemytliga former prisade han värdet av public service, men framhävde behovet av revision – både av de årliga 8,5 miljarderna och själva uppdraget.

Det vore fel att säga att Moderaternas offensiv är någon effekt av en populismvåg som sköljer över Europa, snarare är det klassiska moderata public service-åsikter som än en gång luftas. Ner med Melodifestivalen, fram med nyheter. Sänk kostnaderna, sluta lägga pengar på folkligt trams.

En s-riksdagsman har krävt tredubblat presstöd för att rädda tidningar, men lockande som stödformerna kan verka för krisande tidningar så riskerar de att permanenta gamla och allt mer obsoleta medieformer samtidigt som de skapar ett beroende. I stället för smarta samarbeten som spar resurser, och digitala arbetssätt som sprider nyheter i de grupper i samhället som inte tar del av nyheter alls i dag, riskerar nyheter att bli en allt mer elitisk produkt, för en allt äldre, så småningom utdöende publik.

Att hålla stödpengar i handen är konstgjord andning som inte leder till stabila affärsmodeller.

Nya mediestöd går dessutom redan i dag till villkorade projekt för tidningarna. Än mer reglering skulle riskera den hittills framgångsrika svenska modellen med finansiellt fristående tidningar, kompletterat med ett kraftfullt public service.

De krav på reformer av uppdrag och kontroll av public service som ställs vid Moderaternas partistämma pekar tvärt om på nödvändigheten av en helt ny riktning för mediepolitiken, fjärran från politiska beslut. Om det är något vi behöver är det starka medier fria från reglering och makthavares insyn i form av granskningsnämnder, oberoende av presstöd och skattepengar som riskerar att dras in.

I stället för tredubblat presstöd: upprätta en speciell skattestatus för nyhetsmedier med utgivningsbevis och medlemskap i det självreglerande pressetiska systemet, där avskaffade skattekrav för publicistisk verksamhet ger frihet att investera och utveckla nyhetsmedier efter eget gottfinnande, oavsett plattform. Trenden att söka allt mer bidrag för tidningar som i alla år stått fria går emot själva grundidén om oberoende.

Den Jan Helin som aldrig kommer till debatten har rätt på en punkt: både public service och kommersiella medier behövs för mediemångfalden. I förlängningen ser den till att vi har en sund demokrati, med upplysning, debatt och maktgranskning. Men för att det ska fungera bortom nästa sändningstillstånd krävs stora och delvis smärtsamma omstöpningar, både av public service uppdrag och tidningarnas förutsättningar.

Anna Gullberg
Fri skribent, mediekonsult, och
styrelseledamot i Publicistklubben Sverige.

@gullrunn

anna.gullberg@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Anna Gullberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr