– Idéen är väl att världen domineras av vår tolkning av »det rätta« vilket gör det som är annorlunda till fel, och att vi måste komma till insikt i den överordningen och förstå andras perspektiv?
– Kan vår tolkning aldrig vara »rätt« då? Till exempel i fråga om barnäktenskap?
– Nej, det tycker jag ju är fel!
– Precis, det tycker jag med.
Dialogen fördes mellan en kursare och en lärare under ett seminarium där postkolonialism diskuterades. Innan någon startar en swishinsamling i syfte att bevisa hur »post-modernt trams har tagit över universiteten« kan jag lugna er – postkolonialism är en av fem teorier som presenteras på kursen i internationell politik. Den postkoloniala teorin genererar frågor av konfrontativ karaktär, om hur en ser på sin egen och andras plats i världen. Frågan Varför är min världsbild den rätta? är relevant i sammanhanget, liksom följdfrågan Hur tolererar jag andra världsbilder?
Tolerans har blivit något av ett modeord i det svenska samhället, begreppet leder oss på samma sätt som Moses ledde sitt entourage genom det delade havet. För visst tillhör det friheten att göra och vara annorlunda. Människors olikheter framträder varje dag, både ytliga och djupa sådana. Ändå lever vi tillsammans, både parallellt och ihop, för att vi tolererar varandra. Därför blir bekymmersrynkan i pannan djup av den anklagelse den postkoloniala teoribildningen kastar på vår liberala frihetssträvan när vi anklagas för att vara intoleranta.
Det är en smärtsam konfrontation. Kan vi försonas med idéen att vår världsföreställning, där ledord som frihet och tolerans är framträdande, är intolerant – eller ska vi försvara oss? Samtidigt som man vill rannsaka sig själv och nyansera sin världsbild står påståendet inte sällan i polemik med ens fasta övertygelser om frihet. Oavsett teorier om dess bakomliggande konstruktion, är det sant att vi har en föreställning om vad frihet är men också vad frihet inte är. Visst kan vi förändra grundstommen i denna frihetstolkning, frågan är bara om vi vill göra det?
Vad är frihet värd, om den inte kan tolereras? I ett samhälle där friheten inte bemöts av tolerans kan du aldrig bli fri. Där kommer du att sitta instängd, omgiven av höga murar som du aldrig kommer att kunna slå sönder; din frihet är beroende av andras ögon. Men det finns gränser, både i den klassiskt västerländska liberala staten och kanske ännu mer i totalitära regimer. Även ett fritt och öppet samhälle är baserat på ett underliggande samhällskontrakt, spelregler som begränsar människans möjlighet till att helt fritt tolka vad som är rätt och fel. Total anarki är å andra sidan inte heller vad (de flesta) kritiker förespråkar.
Den svenska friheten luktar kanske lite mellanmjölk, men murarna vi har runt om oss är varken för hårda eller för höga – de går att slå sönder och hoppa över, för att det finns människor som krokar arm med dig på andra sidan.
För visst är det vackert att som tonåring kunna smita ut genom garagedörren sent på kvällen med vetskapen att om en blir upptäckt väntar i värsta fall en veckas utegångsförbud. Det är vackert med ett liv där man själv får ta beslut över sin kropp, både i frågor om vad man ska ha på sig eller om man ska vara gravid. Det är vackert att vara fri.
Tolerans och frihet står inte i konflikt med varandra – de går hand i hand. Såsom alla andra relationer är inte denna utan problem; när friheten berövas blir gränsen för tolerans lätt suddig. Det är under stunder då vår tolerans prövas som tankarna om frihet växer.
Vår västerländska frihetssyn må placera oss själva på en piedestal där vi i postkolonialistens ögon framstår som en karikatyr på Moses som är ute på nya upptåg. Det kan vi tolerera, det tillhör ändå den frihet vi självgoda västerlänningar tror på.
Amandah Andersson är masterstudent i statsvetenskap vid Uppsala Universitet och ombudsman Centerpartiet Västerbotten. Hon är också en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2019.
@enamandah