Kultur

Nåja, vad är väl en bal på nation?

Text: Pontus Almquist

Jag sitter på ett kafé intill det akademiska kvarteret Trädgårdsgatan i Uppsala och träffar Albin Heijkenskjöld, som är nationssekreterare vid Gästrike-Hälsinge Nation. Jag vill förstå nationslivet i Uppsala, dess utveckling och drivkraften att engagera sig i det. Heijkenskjöld beskriver något som framstår som lite karakteristiskt för föreningsmänniskan. Viljan att hitta en social plattform, sammanhållning och gemenskap fick honom att engagera sig. Han beskriver sin nation »som en familj«.

Men alla vill uppenbarligen inte ha en nationsfamilj. Att nationerna har det tufft menar han är uppenbart. Det handlar bland annat om tomma styrelseposter, problem med att bemanna till och med arvoderade uppdrag och att hitta klubbverkare att leda arbetet på pubarna. Därtill finns uppkommande ekonomiska problem. »Alla går back«, som Heijkenskjöld uttrycker det.

Nationerna vid Uppsala universitet har historiska anor från 1500-talet och fyllde ursprungligen funktion som geografiskt baserade gemenskaper för studenter som flyttat till staden. Här kunde ungdomarna kort och gott träffa folk från den egna bygden. I dag ställer emellertid endast några enstaka av de 13 befintliga nationerna ens något krav på lokal anknytning för medlemskap och få tycks längre söka medlemskap av denna anledning. Pubar, sittningar, föreningsliv och annan studiesocial aktivitet har länge varit kärnan för nationernas verksamhet. Jag och många med mig känner dock allra bäst till dem i egenskap av hyfsat effektiva bostadsförmedlare.

Heijkenskjöld ser två tydliga förklaringar till varför nationsengagemanget har dalat. För det första att det så kallade att »Kårobligatoriet« – som funnits i olika former sedan 1667 och medförde att studenter inskrivna vid statliga lärosäten var skyldiga att tillhöra en kår eller nation – avskaffades av alliansregeringen 2010.

Tidigare gick skyldigheten så långt att universitetet kunde stänga av studenter från studier vid uteblivet kår- eller nationsmedlemskap. Borgerliga studentförbund hade länge gjort en sak av att skyldigheten stred mot den negativa föreningsfriheten. År 2007 prövades till och med saken i Europadomstolen som dock inte fann att en sådan stridighet förelåg.

Det andra skälet beskrivs som en spirande konkurrens med Kåren. Tidigare har en underförstådd uppdelning i verksamhet funnits mellan studentkåren och nationerna. Studentkåren har bedrivit studiebevakning, medan nationerna har ägnat sig åt det studiesociala. Studentkåren har dock över tid mer och mer kommit att fokusera även på den studiesociala verksamheten. Hårdvalutan är det frivilliga engagemanget och summan för denna är något av ett nollsummespel – fler vill inte engagera sig bara för att nya styrelseposter uppstår. Konkurrensen tar sig uttryck i en stämning mellan kår och nation som Heijkenskjöld beskriver som »full av friktioner«.

Heijkenskjöld menar också att kåren har en inneboende styrka i sin centraliserade organisationsform. Medan kåren exempelvis bara behöver tillsätta en sekreterare, måste alla 13 nationer tillsätta varsin. Stordriftsfördelar till trots gör sammanslagningar av nationer mycket ont, menar han. Ett 500-årigt arv kommer med ett tungt kulturellt värde och kan inte enkelt viftas bort i effektivitetens namn.

Vidare finns inom nationerna en välkomnande och öppen atmosfär. Kufar och människor med intellektuella funktionsnedsättningar stöts inte ut ur gemenskapen på samma sätt som på andra ställen, beskriver Heijkenskjöld. »Vi ses som töntar«, säger Heijkenskjöld och menar att det ligger något i denna uppfattning. Han menar att nationerna »inte är ett ställe för karriärister« och att detta, även om det på sätt och vis är bra, tyvärr inte är av godo ur effektivitetssynpunkt. »Sociala« stjärnor som är fullt nödvändiga för att locka studenterna till engagemang söker sig annorstädes, och folk med ambition att »boosta« sin CV överlag likaså. För dessa finns annat föreningsengagemang med tydliga vägar in i näringslivet. På så sätt försvinner för nationerna viktig kompetens.

Heijkenskjöld menar därtill att det är ett problem att studenter behandlar den timanställda personalen vid nationsevenemang med bristande respekt. Glåpord mot servitörer och folk som går in i desamma samtidigt som de bär mängder av tallrikar utan att hjälpa till att torka undan röran som uppstår efter hör inte till det ovanliga. (Det bör också förstås att nationerna endast förmår betala personalen 50-60 kronor i timmen.) Vid evenemangs avslutande hänger inte sällan gamla tavlor uppochner. Heijkenskjöld beskriver det som att »de kannibaliserar och saknar förståelse för arvet«. För föreningen Uppsalaekonomerna har det gått så långt att de är bannlysta från att hyra sittningar på många nationer.

Efter mötet med Albin Heijkenskjöld är huvudet fullt av tankar. Studenter som drar nytta av nationernas huvudsakligen ideella arbete är tiotusentals. De som genom avgörande insatser på centrala poster möjliggör nationslivet uppgår till några tiotal, möjligen en bit över hundra. Förstår gemene Uppsalastudent detta? Förstår gemene Uppsalastudent vilka studenttraditioner vi är på god väg att förlora? Och bryr de sig ens?

Kanske finns det inte längre någon plats för nationsengagemang i den samtida studentens tillvaro. Skälet till varför nationerna en gång skapades finns helt enkelt inte kvar när lokala identiteter luckras upp till förmån för självständighet och individualism. När alternativa engagemang som ter sig nyttomässigt mer gynnsamma på både lång och kort sikt finns att tillgå blir nationernas rekryteringsunderlag än snävare.

»Ordförande Vid Kalmars Nation« står det på en gravsten vid Uppsala gamla kyrkogård. Jag minns hur jag skrattade till första gången jag såg den. »Vem skryter ens om en sådan sak?«, tänkte jag då. Nu tänker jag »Vem skulle skryta om en sådan sak i dag?«.

Pontus Almquist är juridikstudent i Uppsala och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2019. I sommar har han vikarierat på liberala Upsala Nya Tidnings ledarredaktion.

@tygpaseliberal

pontus.almquist@hotmail.se

Fotnot: När detta nummer av LD publiceras har Albin Heijkenskjöld själv avslutat sitt nationsengagemang.

Fler artiklar av Pontus Almquist

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar