Ledare

Mjukt budskap är modigt i motvind

Text: Gabriel Ehrling Perers

Tankar blir tack och lov inte sämre bara för att de blir äldre. Om något brukar idéer som åtminstone något så när behåller formen när samhället förändras inte vara så tokiga. Så är det med den om tolerans.

Inte sällan avvisas dock toleransbudskapet som tunt och otillräckligt. Vad är det att vara tolererad? Livet måste väl ändå föra med sig större värden än att folk står ut med en?

De flesta av oss eftersträvar så klart mer än så, i alla fall från vår närhet. Men tolerans är vad vi med självklarhet kan och ska förvänta oss. Resten får vi arbeta för. Och bäst av allt: Du behöver inte gilla mina val, men så länge min frihet inte inkräktar på din, eller någon annans, så får du helt enkelt stå ut. Väljer jag att året runt gå klädd i Brynäströja så kommer en del tycka att det är konstigt (särskilt i Dalarna…). Väljer jag att inte ta värmlänningar och stockholmare i hand så kommer många tycka att jag är en knök, knöl eller både och.

Men samhällen som låter det bli en offentlig uppgift att gå hårt åt avvikande beteenden trots att de inte på allvar inkräktar på andra människors frihet hamnar snabbt på en politisk irrfärd i auktoritär riktning. Snart handlar det mesta om vad som är »rätt« sätt att vara, tänka och tycka (och se ut…) i landet.

Tolerans är ett fundament för det öppna och fria samhället. Utan den kommer vi inte åt mer högoktaniga värden och innehåll. Därför behövs den. Och därför måste vi försvara den. Dels från dem som säger att tolerans inte är nog. (Här bidrar Lennart Nordfors till detta nummer med en välgörande uppgörelse med »normkritiken«!) Dels från dem som, medvetet eller inte, riskerar att kasta toleransen över bord i jakten på intoleransens uttryck. Och nej, varken hur mycket hud baddräkter låter visa eller hur mycket jul medborgarna firar är politik.

Till skillnad från idéer så behöver människor med nödvändighet förr eller senare kliva åt sidan så att andra får chans att blomma. För undertecknad är tiden nu inne och i början av sommaren meddelade jag Liberal Debatts styrelse att det är dags att lämna vidare.

De dryga sex år jag varit redaktör för LD är en lång tid i en människas liv men blott ett kapitel för en tidskrift som grundades 1948. Utan att helt ge efter för nostalgins tryck så hoppas jag att det varit ett intressant sådant.

Alla som åtar sig ledningsuppdrag som detta gör det med mål och visioner för hur verksamheten ska utvecklas och se ut. Med facit i hand är man glad om hälften har infriats. En sak som varit viktig för mig är att LD – utan att någonsin hymla med att tidskriften startades av Liberala Studentförbundet – ska vara en relevant tidskrift i bredare kretsar än de kring partiet Liberalerna. Dels då det är en styrka för den svenska liberalismen att den är större än ett enskilt parti. Dels då tidskriften måste läsas av fler för att säkra de liberala idéernas spridning. LD ska inte bara läsas av människor som ägnar sig åt politik, utan också av läsare som verkar inom press och akademi.

Utöver en utveckling av det redaktionella innehållet – med inrättandet av en kultur- respektive På djupet-redaktion under självständiga ledarskap som de i mitt tycke mest framgångsrika – så har två nya verksamheter tillkommit och fått avgörande betydelse för tidskriften.

Tillsammans med den liberala tankesmedjan Ohlininstitutet, Liberala Nyhetsbyrån och MittMedia står LD nu värd för Liberala skrivarakademin, som fick sitt nuvarande utförande 2012. Programmet, vilket riktar sig till unga, lovande och liberalt sinnade skribenter är i dag en erkänd del av kompetensförsörjningen till de liberala ledarsidorna. Hälften av LD:s nuvarande redaktion har hämtats ur programmet. Tre deltagare i årets upplaga medverkar för övrigt i detta nummer med »examenstexter« på temat tolerans.

Nästa nya och för tidskriften i dag kännetecknande verksamhet är »Liberal Idédebatt«, den bokutgivning som kom till och finansieras tack vare mycket generösa och på flera sätt unika donationer från Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi och med ett livslångt engagemang för liberala idéer och organisationer. Var och en av författarna så här långt – Per Svensson, Susanna Birgersson, Andreas Bergh och Lena Andersson – har med sina tankar och insatser för att sprida dem hjälpt tidskriften att möta en helt ny publik. Liberal Idédebatt har redan lämnat fyra betydande bidrag till idéutvecklingen i Sverige. Tack vare Ingemund Hägg kommer det att bli många fler. (I detta nummer har LD:s På djupet-redaktion inte mindre än fyra långa kommentarer till Anderssons bok.)

I en tid då andra politiska tidskrifter tyvärr slutat utkomma i tryck (Svensk Tidskrift och Frihet) eller helt lagt ner (Neo, Arena och Tvärdrag) så har LD mer än fördubblat antalet betalande prenumeranter.

Avslutningsvis vill jag tacka alla läsare. Utan er (och era pengar…) hade det inte funnits någon tidskrift. Jag vill också tacka LD:s styrelse med ordförande Staffan Thorsell som under hela min resa visat integritet, förtroende och uppbackning. Och så sist men verkligen inte minst: Alla redaktionens medlemmar genom åren som gjort att arbetet med LD inte bara har känts viktigt, utan framför allt roligt. Det är viktigt i sig.

Ett nummer till blir det innan min efterträdare är på plats. Det behöver handla om svenskhet.

Gabriel Ehrling Perers är LD:s chefredaktör och ansvarig utgivare sedan 2013. I höst lämnar han vidare redaktörskapet och slutar även som föreståndare för Liberala skrivarakademin. Han fortsätter dock tills vidare som redaktör för skriftserien Liberal Idédebatt.

@gabrielehrling

gep@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar