Tema

»Kvinnopolitik« är inte lika med feminism

Text: Romina Pourmokhtari

Vi lever i en tid av aktivistisk feminism. Trots att dess framgångar kan ifrågasättas – hittills har den mest resulterat i att man kan köpa kravmärkt smink – gör till och med Kristdemokraterna i dag anspråk på feminismen.

Men när allting är feministiskt är det svårt att förstå vad feminism egentligen är. Är det verkligen bra att man måste kalla sig feminist för att inte bli hatad av allmänheten?

Det finns inget egenvärde i att kalla sig feminist om man inte har en feministisk politik. Att kalla sig feminist bör förenas med krav på agerande, allt annat är totalt meningslöst och förvirrande för väljarna. Kristdemokraterna med deras »borgerliga feminism« är ett utmärkt exempel. Trots att de regelbundet basunerar ut hur feministiska de är, lever de inte upp till epitetet för fem öre.

Vad Kristdemokraterna står för är klassisk »kvinnopolitik«. Men feminism handlar inte bara om att erkänna kvinnors existens, för det gör nästan alla politiska ideologier och religioner. Feminism är att erkänna de stora skillnader som finns i män och kvinnors olika förutsättningar i samhället och att aktivt verka för att reducera dessa skillnader. Dessvärre finns det knappt några exempel på när Kristdemokrater har gjort just detta.

Historiskt har konservativa partier mycket sällan gått i bräschen för kvinnlig frigörelse, de har snarare motarbetat dem som kämpat för jämställdhet. År 1963 gick dåvarande Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) ut och demonstrerade för kvinnors rätt till sina egna kroppar genom en human abortlagstiftning. De konservativa stannade hemma. De var inte heller ute och stred för att Ebba Busch Thor och hennes »konservativa i klack«-tjejer skulle ha chansen att göra samma politiska karriär som deras manliga föregångare.

Tyvärr är Kristdemokraterna inte bara en passiv publik. Låt oss inte glömma deras aktiva roll i Sveriges anti-abortrörelse, med riksdagsledamöter som grundat anti-abortorganisationen Ja till livet. Abortfrågan är en komplex etisk fråga, men det är just därför så oerhört obegripligt att politiker ska in och pilla i folks livmödrar.

Kristdemokraternas stora problem i kvinnorättsfrågor baserar sig på deras grundläggande idé om samhället: att familjen är dess minsta enhet. I ett samhälle där människan endast är reflektioner av de hon omger sig av och aldrig kan hållas för hel i sig själv kommer kvinnlig frigörelse omöjligen att kunna uppstå.

En hållning, som om och om igen satt käppar i hjulen för alla världens kvinnor på deras resa mot självständighet i strid mot konservativa förtryckarideologier. Liberaler förnekar förstås inte vikten av att ha en familj, men vi kommer aldrig att acceptera tesen att familjen skulle vara av större vikt än individerna den består av.

En seriös feministisk politik går ut på att förbättra kvinnors situation i samhället. En verklig feminist vet att man både kan motarbeta hedersförtrycket i förorterna och samtidigt verka för att fler kvinnor ska kunna söka arbete utan att få frågor om när de tänker gå på föräldraledighet. En feminist vet att de könsroller vi har och som befästs redan i förskolan går att luckra upp, samtidigt som vi tar tag i den ojämlika vården.

En feminist måste ibland kunna se att familjen kan vara en stor källa till otrygghet för kvinnor och att den då måste nedprioriteras till förmån för den individuella kvinnans rätt till frihet. Problembilden Kristdemokraterna desperat försöker etsa fast på varenda lattemammas näthinna, om att liberalismen har gått för långt, att genusflum intar skolorna och att liberaler vill inskränka mammornas föräldraledigheter, är grundlösa påhitt för att försöka nedvärdera den feministiska rörelsen.

Mot bakgrund av detta borde Kristdemokraterna inte kalla sig feminister. Det borde inte Göran Persson heller. Tvärtom vore det positivt för den politiska debatten att politiker säger det de menar, och menar det de säger. Ett annat alternativ är att Kristdemokraterna faktiskt anammar en seriös feministisk politik. Men sett till partiets historia får nog detta anses ganska otroligt.

Romina Pourmokhtari är förste vice ordförande för LUF (när detta nummer gick i tryck kandiderade hon till ordförande).

@RPourmokhtari

romina9511@hotmail.com

Fler artiklar av Romina Pourmokhtari

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar