Jag har ofta tänkt på agnostikern som en alldeles särskild typ av badkruka. Den typ av människa som drar sig, vrider sig, sjåpar sig och vägrar dyka ner i epistemologins kalla, djupa vatten – som hellre sitter torrt och säkert på ovisshetens strand.
Säkerligen vet vi att det inte finns en deitet som den som beskrivs i de gamla texterna. Att en allsmäktig, god gud – i samma värld som barnleukemi och senapsgas – är bortom all säljbar fiktion.
Ändå insisterar agnostikern på att inte veta riktigt säkert. Sådant kunskapsteoretiskt syltryggeri är provocerande. Om du inte kan ta ställning till en så enkel sak, vad vet du egentligen då, fegis?
Men jag har tänkt om. Inte i fråga om guds existens, men om agnostikern. Jag har krupit till det metaforiska korset.
Under Dreyfusaffären i slutet av 1800-talet blev det närmast en medborgerlig skyldighet för varje fransos att ta ställning till om den omstridde judiske officeraren var en landsförrädare eller inte. Händelsen gav upphov till Émile Zola’s bevingade J’accuse!, och blev en stillbild över den skenande antisemitismen i Europa.
Men Dreyfusaffären är också ett exempel på någonting mycket nymodernt.
Skulddrevet.
Den senaste tidens IT-revolution verkar nämligen ha skapat en sorts pop-juridisk diskurs som gjort Dreyfusaffären till en vardagsmorgon på Twitter. Det har blivit en folksport att spekulera kring andra människors handel och vandel. Och allt har präglats av en stadig inflation i tvärsäkerhet.
Nu, plötsligt, kan jag sakna den anspråkslöse agnostikerns inställning. Han som kan diskutera i god tro, men besparar mig sin hemmasnickrade övertygelse. Han som äter av kunskapens frukt när han måste, men som inte för den sakens skull mosar i sig varje fallfrukt han trillar över. Han som kan konstatera:
»Jag vet inte vem som mördade Palme. Jag vet inte vad Brett Kavanaugh gjorde på den där festen i början av 80-talet. Jag vet inte om tiggaren utanför Konsum är en del av ett jättefarligt, organiserat brottssyndikat. Jag vet inte om kassörskan har slöja för att hon vill eller tvingas.«
Så, varför denna reträtt till agnostikerns sida? Tycker jag synd om förövarna, ursäktar jag kanske mänsklig exploatering och hederskultur? Accusez-moi, kära läsare, men ni misstar er!
Det finns nämligen någonting särskilt vackert i den epistemologiska agnosticismen: den sällsynta konsten att kunna säga jag vet inte. Hurså?
För det första: Vi vet ofta inte
Sann vetskap är svårbemästrad. Även den erfarne domaren försöker ofta närma sig sanningen genom bevismetoder, trovärdighetskriterier och generaliseringar som helt saknar empirisk relevans. Våra induktiva erfarenhetssatser är ett trubbigt verktyg i jakten på sanning.
Vi vanliga dödliga är ännu sämre på kvalificerade gissningar. En amerikansk metastudie från 2006 visar att folk i allmänhet inte är mycket bättre än slumpen (sic!) på att skilja sanna utsagor från osanna. Vi tenderar att förväxla sak- och värdefrågor. Tycker vi att Kavanaugh representerar någonting bra, kan det lätt infektera vårt omdöme i sakfrågan, och vice versa.
Så har vi Dunning-Kruger-effektens lömska spel med det mänskliga psyket: ju mindre vi vet, desto mer tror vi oss veta.
Det andra: Ovetskap är ingen synd
Motsatsen till tvärsäkerhet är inte aningslöshet, utan ödmjukhet. Och ödmjukhet är en dygd. Forskning visar att den som bemästrar ödmjukhet också kan bli en mer sympatisk person på andra fronter. Den intellektuellt ödmjuke är mer hjälpsam, tolerant och generös; bättre på att ta ansvar och be om ursäkt; mer benägen att bemöta sina egna brister och begränsningar; ärligare och mer rättvis.
För det tredje: Vi måste inte veta allt
Om inte annat, så för din egen skull. Nästan alla människor upplever sig vara kroniskt underkvalificerade och släpar på sitt eget imposter syndrome (känslan av att vara en bluff, en bedragare, en dilettant). Vi förväntas vara övertygade hela tiden, och är vi inte det så finns det snart nog en jätteläskig algoritm-robot som vet mycket bättre än vi och tar våra jobb. Det är utmattande att leva under det konstanta epistemologiska trycket.
Många sakfrågor kommer vi inte undan. Om vi ska vaccinera våra barn (ja); om vi måste respektera sabbaten för att inte bli rôti i den evinnerliga skärselden (nja); om »smoothie-bowl« är en tids- och priseffektiv frukost (nej). Men så länge du inte är åklagare eller domare – och det ingår i din arbetsbeskrivning att du ska döma andra människor – unna dig en permission från den epistemologiska bördan.
Fredrik Thorslund är tidigare deltagare i Liberala skrivarakademin. Han studerar juridik vid Uppsala universitet.
@FredrikEmanuel
fredde.thorslund@hotmail.com