Vintern 2014 hade pjäsen Johanna premiär på Dramatens stora scen. Det var en nyskriven variant på Jean D’arc av stjärnskottet Mirja Unge. Dramat kommer kanske i framtiden att fungera som en pinsam spegel för samhällsklimatet innan 2015. Fram till migrationskrisen, som vände upp och ner på den svenska samhällsdebatten, var kulturens viktigaste uppgift att vara en politisk murbräcka för det progressiva. I Unges pjäs är huvudrollen en engagerad miljöaktivist med en radikal agenda. Den moderna Jean D’arc, Johanna, blir vald till statsminister för att rädda miljön men till slut förrådd av en allians av onda icke-radikala politiker. Pjäsen var så politiskt korrekt att den i dag skulle framstå som en parodi.
Mot bakgrund av det här var jag därför milt sagt skeptisk när jag slog mig ner framför Dramatens stora scen för att se en modern variant av Shakespeares Hamlet, regisserad av Sofia Jupither. Visserligen utspelar sig inte Hamlet i nutid, utan i något som liknar 1950-talet. Likväl förväntade jag mig åtminstone ett dussin avstickare från manus där skådespelarna skulle förklara varför populism (läs SD) är dåligt.
Till min förvåning uteblev de politiska slagorden. Visst har Shakespeares originalmanus fått sig en omgång men inte alls på det sätt det möjligtvis hade fått för fem år sedan. Här är ändringarna framför allt moderniseringar av det pompösa språket, baserat på Ulf Peter Hallbergs översättning från 2016, och det funkar utmärkt. Det enda som känns onödigt är de korta ironiska kommentarerna som ibland följer de mest högtravande replikerna. De framstår mest som symptom på en ironisk samtid, livrädd för allvar.
Adam Lundgren gör en godkänd insats som Hamlet och Karin Franz Körlof som spelar Ophelia likaså. Men den riktiga behållningen står det äldre gardet för. Bengt Braskered briljerar som Polonius och Gerhard Hoberstrofer och Thérèse Brunnander spelar Cladius respektive Gertrude med stor övertygelse. Just därför är det synd att inte de sistnämnda får mer plats.
Det var länge sedan jag blev så fängslad av en teater. Scenspråket är enkelt men samtidigt grandiost. Den slutgiltiga fäktningsscenen, där svärd blivit värjor, får publiken att tjuta av förtjusningt. Jupithers Hamlet är en uppvisning i vad teater kan vara: drama som är närvarande och äkta på ett sätt som film eller litteratur inte kan vara. 2014 känns tack och lov väldigt långt borta.
Filip Wästberg är kulturarbetare.
@filipwastberg
filip.wastberg@gmail.com