Jag är sjuk. Något ihärdigt, djupt sittande verkar det vara. Krasslig, sömnfattig, överbelastad, felvaknad. Jag är också nervsvag, har svårt med fokuset och framåtet. Stressen, säger man. Visst? Moraliserande är jag med, sådär förmyndaraktig. Bot och bättring, alikor.
All denna extra information om mig själv har givits mig under hösten. Allt jag gjort är att tacka nej till alkohol. Ett högst personligt och experimentellt beslut, men mitt att fatta, tänkte jag.
Icke.
Den torrlagde – har jag blivit lärd – sänker, förstör, tråkar ut, försvårar och rent av förnekar andra tillgången till ljus och uppsluppen samvaro.
Barn avstår men vuxna dricker vin, fick jag höra. Är det inte vuxna som bestämmer och barn som måste lyda, försökte jag.
Icke.
Men några glas bara, det klarar du, sa man mig. Jag klarar fler än så tack som tjatar men det är nog själva pliktandet och inte mängderna jag undrar mig över. Förstår ni?
Icke.
Vad är egentligen en norrlänning som inte super, undrades det. En norrlänning, väl?
Icke.
Jag är så avis, utstötte hon och tog en klunk vin. Du har väl bestämt det där själv nickar jag mot glaset.
Icke. Det krävs i yrket mitt.
Min vän, du är konsult. Inte sommelier.
Så här har det förlöpt. Hösten har inte bara bjudit på ett sprakande skådespel i politiskt oansvar. På det personliga planet har det gång på gång blottats en så skarp förståelse av individen som objekt utan agens, att jag mattats.
Jag har länge burit på föreställningen att vi verkligen själva kommit fram till att vi ska och vill konsumera en viss drog. Efter en nykter höst är föreställningen helt raserad. Aldrig har jag mött ett så kompakt motstånd och dogmatiskt förhållningssätt till andras val. Som konträrliberal borgarbracka har jag stundtals känt mig mer välkommen bland Fi:are och miljöaktivister än vad jag gjort på tillställningar med Timbroiter, studenter, konsulter och cineaster.
Alkohol är inte bra för kroppen. Det vet vi, och vet vi det inte så känner vi det i varierande grad efter vi intagit substansen. Hade vi inte känt så hade hjärnan begärt mycket mycket mer.
Det har därför stundom varit bisarrt att behöva motivera eller försvara ett mer hälsovänligt alternativ än etanoldrift. Folk VILL verkligen att andra ska sanktionera dekadensen.
Hade ni varit fria i er konsumtion, hade ett uteblivet eller tillkommet glas för någon annan varit ovidkommande.
Nu är det allt. Och varför tror ni att jag vill bevisa något för er? Det är ju ni som ska bevisa att glaset behövs och om du inte övertygar dig själv ska du väl avstå.
Gustav Juntti är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.
@gustavheten
gustav.juntti@liberaldebatt.se