Den liberala tankesmedjan Ohlininstitutet anordnade under ett antal år “opinionsbildningskonferenser” i Uppsala där företrädare för liberala tidningsstiftelser (alltså de facto ägarna) träffade chefredaktörer samt liberala redaktörer och skribenter för att ge perspektiv åt publicistik och journalistik.
Konferenserna fick oss att fundera över meningen med alltsammans. Varför journalistiken är så viktig. Och varför den är det även när den alls inte är utpräglat liberal, utan tvärtom strävar efter att vara objektiv.
Ett vanligt återkommande ämne under kafferasterna var hur det liberala tidningsägandet i framtiden skulle organiseras. Då, för fyra-fem år sedan, var det en ofta ventilerad tanke att försöka samla så många liberala tidningar som möjligt under samma tak.
Jag var skeptisk. Det kändes som att väldigt många ägg redan låg i samma korg. Det kunde ju lika gärna sluta som för arbetarrörelsens tidningar i A-pressen, som gick i konkurs med dunder och brak 1992.
Lokaltidningskoncernen MittMedia, i vilken jag arbetat sedan 2010, hade redan då svällt från ursprunget i Gävle till att täcka stora delar av norra Svealand och södra Norrland. Det som började med Gefle Dagblad kom som mest att omsluta 28 dagstidningar och 64 kommuner. Alltihop ägt av två i sammanhanget små liberala tidningsstiftelser med goda idéer som grund för verksamheten, men utan betydande förmögenheter. Två stiftelser som genom åren också lämnat betydande bidrag till denna tidskrift (även om prenumerationer alltjämt är den största intäkten!).
Lokaltidningarna hade haft många goda år, men överskotten hade i stor utsträckning gått åt till att betala av nya förvärv. MittMedia hade gett 100 miljoner kronor bara för S-tidningen Arbetarbladet i Gävle. Avsevärt mer för Dalarnas Tidningar respektive Östersunds-Posten och Hudiksvalls Tidning.
Parallellt hade liberala Stampen med bas i Göteborg lika glatt glufsat i sig tidningar (en expansion som 2016 tvingade företaget till rekonstruktion).
Liknande koncentrationer av mediemarknaden hade skett i de moderata koncernerna NTM (Norrköping), Gota (Borås och Kalmar) och NWT (Karlstad). I bland annat Uppsala och Kristianstad (med Ystad och Trelleborg som bihang) hade anrika liberala tidningar övergått i moderat ägo. Nyligen gick Eskilstuna-Kuriren samma öde till mötes.
Till sist gick det heller inte för MittMedia. De spekulationer som pågått en tid fick i februari sin upplösning då det stod klart att Bonnier News köper hela verksamheten. Detta i allians med norska Amedia, som i en särskild typ av ödets ironi tidigare hette “A-pressen” och alltså är en spegling av det svenska tidningsföretag som gick i konkurs för drygt 25 år sedan. Affären prövas nu konkurrensrättsligt men det lär bara vara en fråga om tid innan allt är klart.
Vad betyder då detta?
På kort sikt, för tidningsläsarna, sannolikt ingenting. För journalister och andra medarbetare, viss lättnad då de ekonomiska orosmoln som vilat över verksamheten skingras. Om det är en stor koncern eller en annan som äger har ingen omedelbar påverkan för vare sig Nya Ludvika Tidning eller Örnsköldsviks Allehanda.
På längre sikt kommer affären att få desto större betydelse. Lokaltidningarnas prövningar är verkligen inte över. Ändå medför Bonniers förvärv ett lugn som sträcker sig bortom de likviditetsproblem som plågat Mittmedia.
Tidningar får nu en ägare med både långsiktigt engagemang för journalistiken och tillräckliga finansiella muskler för att hantera den ofrånkomliga omställning av affärsmodellen som digitaliseringen för med sig.
Frågar man Journalistförbundet, och dess tidning Journalisten, som inte sällan framstått som någon typ av kampanjorgan mot MittMedia, kan man få bilden att det är skönt att bli kvitt de tidigare ägarna. Men ingen med verklig insikt i saken kan beskylla Mittmedia och de två liberala ägarstiftelserna för att inte tro och vilja satsa på lokaljournalistik.
Däremot har det blivit smärtsamt uppenbart att även om idéerna är goda så väger dessa tunt om man inte också har en affär som håller. Att det har fattats en del okloka beslut är av sammanhanget uppenbart.
Med sig har Bonnier stora framgångar i arbetet med att rekrytera digitala prenumeranter till DN. Den erfarenheten kommer att komma väl till pass. Företaget har också en komplett organisation för alla de verksamheter som hör ett mediehus till utöver de rent redaktionella (ekonomi, kundtjänst med mera). Det gör att lokalredaktionerna kan värnas och besparingar i stället ske på andra håll.
Den som påstår sig redan för några år sedan ha förutsett att det var så här det skulle sluta ljuger sannolikt. Hade någon under de liberala konferenserna i Uppsala sagt att Bonnier skulle köpa lokaltidningar i Dalarna hade man fått skratt till svar. Så sent som 2016 var det Bonnier som försökte sälja Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad till Gota Media och – just det! – MittMedia. Att man nu i stället landat i att satsa på lokal förankring är högst välkommet. Och allt jag sett hittills tyder på ett genuint och långsiktigt engagemang.
Givet att MittMedias ledning inte förmådde behålla lönsamheten var det den lösning det nu blev den rätta. Att det blev Bonnier. Och då menar jag inte bara för tidningarna i fråga utan också för liberalismen i Sverige.
För även om flera S-tidningar behandlats väl sedan de kommit i nya händer, och detsamma än så länge tycks gälla de liberala som hamnat i mer moderat ägo, så spelar det i längden alltid roll vem som äger. Oavsett ideologisk hemvist så skulle få tidningsägare prioritera den strid det innebär att byta politisk vinjett på en ledarsida eller drastiskt försämra de redaktionella resurserna för de ledarredaktioner som har “fel” färg.
Men ska man lära sig något av MittMedias framväxt och slut så är det att organisatoriska förutsättningar kan förändras fort och att det alltid är svårt att förutspå framtiden. Och att tro att moderata tidningskoncerner i längden skulle känna någon större omsorg för liberal publicistik är en om inte naiv så åtminstone väl from förhoppning.
Gabriel Ehrling Perers är chefredaktör för LD, politisk redaktör på Dalarnas Tidningar och tidigare generalsekreterare för Ohlininstitutet.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se