Tema

De hade tappat tron. Nu tror de på Trump.

Text: Gabriel Ehrling Perers

Minnet är underligt. Mycket av det som borde lagras där flyr. Saker som i bästa fall är kuriosa kan etsa sig fast. Som med den där låten »Don’t stop believin« av amerikanska Journey.

Varje gång jag hör den blixtrar minnet till och jag är för ett ögonblick 20 år på det svettiga dansgolvet på dåvarande Star hotel i Avesta.

Jag kan inte säkert säga att det alltid var kvällens sista låt. Men jag minns det så. Och den av ungdom (och ibland också Spendrups…) berusande frihetskänslan:

Some will win, some will lose. Some were born to sing the blues.

När just Journeys toner blir de sista som dånar i hangaren i södra Illinois innan Donald Trump kliver upp på podiet känns versen plötsligt politisk.

Det är lätt att låta det faktum att Trump är absurd stå i vägen för insikter kring vad som gjort honom populär. 

I Sverige beskrivs Trump inte sällan som något av en clown, och hans politik kort och gott som ett långfinger mot samtiden.

Sådana perspektiv underskattar inte bara Trump utan också människorna som stolt bär kepsar och plakat med texten »Make America Great Again«. När vitalar med några av dem känns tongångarna igen.

Snett bakom oss står en lång och glad man vid namn Dustin Parkhill. Han bor i det lilla samhället Ewing med knappt 300 invånare och arbetar som reparatör på däcktillverkaren Continentals fabrik, från vilken han tagit ledigt hela dagen för att höra sin president tala.

Parkhill sträcker fram en stor näve med hårda valkar. För honom är även den i Sverige påtagliga slitningen mellan stad och land avgörande. Han har inte mycket till övers för delstatens ekonomiska centrum.

»Allt åker rakt upp till Chicago. Våra pengar och allt vårt kol«, säger han. Där finns korrupta politiker och massor av brottslighet. Och då det är där det bor flest människor är det där besluten fattas. Över landsbygdsbefolkningens huvuden. Så ser Parkhill det.

Jag ber honom berätta om sitt politiska engagemang. När föddes det? Svaret blir kort:

»Förr brydde jag mig bara inte.«

Han är glad över att Trump gett områden som södra Illinois en revansch.

I ögonvrån ser jag hur en kvinna lyssnar intresserat till vårt samtal. Det dröjer inte länge innan hon ber om att få bryta in. Eileen Wilkins är pensionerad tandsköterska och boende i Cobden med 1100 invånare. Hon berättar stolt hur hon röstade på Demokraterna fram till presidentvalet 2008 och att hon gillade Barack Obama, åtminstone inledningsvis. Nu väntar hon drygt sex timmar för att få höra Trump.

Flera republikanska politiker från delstaten har då redan talat i väntan på Trump och den även på denna sida Atlanten mycket laddade invandringsfrågan har hunnit figurera både en och två gånger. På ytan känns dock retoriken annorlunda. I land så format av invandring går det inte riktigt att rya om »mångkultur«. Den uttänkta republikanska strategin tycks vara att säga att man »bara« vill att saker ska gå »rätt och riktigt« till. Att Demokraterna är för generösa.

Jag ber Wilkins ge sin bild av hur amerikaner ser på invandring:

»Vi älskar invandrare. Men vi vill ha reglerad invandring. Vi kan inte lösa alla världens problem. Jag förstår att de vill komma hit, med de borde i stället gå ihop i sina hemländerna och revoltera för att få till förändring.«

Det ska dock inom kort visa sig att det finns en republikan som kan säga i stort sett vad som helst på temat invandring: Donald Trump.

En bit in i presidentens tal tar Eileen Wilkins plötsligt tag i min arm och viskar: »Bara så att du vet… Ibland så grinar vi illa (åt Trump) och tänker ›snälla, säg inte så‹. Men vi har överseende. Vi dömer utifrån resultaten, inte retoriken.«

När hon drar tillbaka armen syns ett armband med presidentens namn på.

Men även om det spretar och innehållet bitvis är förfärligt så är det tydligt att affärsmannen Trump vet vad han säljer i jordbruks- och industribygden i södra Illinois. Han talar om sina ståltullar. Hur han klämt åt Kina och rivit upp handelsavtalet med Kanada och Mexico för att förhandla fram nya. Han säger att USA blivit »blåsta« i årtionden men att det nu är slut med det. »Eran av ekonomisk kapitulation« är över.

Trump hånar IT-industrin i Silicon Valley i Kalifornien och skojar om att kol- och stålarbetare inte kan utbildas i att montera tangentbord. Han pratar lyriskt om »splitternya« och »vackra« anläggningar för att hantera och förbränna kol.

»Kolgruvor!«, tjoar en man i publiken.

»Du räddade oss, Trump!«, ropar en kolgruvearbetare och lyfter på hatten, som inte är någon röd Trumpkeps utan den han bär i gruvan.

Trump pratar klart, hangaren töms på folk och vi vandrar därifrån. På andra sidan åkern blinkar signallamporna på presidentplanet Air Force One, som strax därefter lyfter och ilar över stjärnhimlen. »Han är tillbaka i Washington innan vi kommit till bilarna«, skojar en Trumpsupporter och får kluckande skratt till svar.

Själv nynnar jag på »Don’t stop believin« och tänker att många av dessa människor nog hade slutat göra just det. Att de hade gett upp hoppet. På politik. På framtiden. På Demokraterna, som tidigare varit det naturliga valet för såväl fabriksarbetare som pensionerade tandsköterskor.

Det tar emot att erkänna, men just denna kväll finns den mest entusiasmerande politiska berättelsen i USA i en sliten hangar på Illinois landsbygd. Och det är förstås inte enbart på landsbygden som budskapet går hem. Då hade det aldrig räckt till Vita huset.

Att det blev dollarmillionären och Manhattanbon Trump, som tack vare sin far var rik bortom de flestas fantasi redan vid födseln, som gav dessa människor hoppet tillbaka kan i sig te sig skruvat. Men det är inte mindre sant för det.

Nu lämnar vi Illinois och kör rätt in i det amerikanska »rostbältet«, sinnebilden för de områden som förlorat på de senaste årtiondenas utveckling i USA.

Gabriel Ehrling Perers är chefredaktör och ansvarig utgivare.
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr