Under valrörelsen 2018 hamnade försvarsfrågor, som så ofta, i skymundan. Detta trots larmrapporter om att försvarsbudgeten läcker som ett såll och att miljardtillskott är nödvändiga för att över huvud taget hålla igång verksamheten. Även om Liberalernas Nato-vänliga linje blir allt mer rumsren, är det få andra partier som så aktivt driver försvarspolitiska frågor. Undantaget Feministiskt initiativ förstås, som i sitt partiprogram från 2017 propagerar för en allomfattande nedrustning. Enligt Fi bör Sverige fortsatt vara alliansfria, eftersom risken för att Sverige dras in i krig blir större genom ett inträde i Nato. »Militär upprustning stjäl pengar från social upprustning«, menar man.
Retoriken känns igen, inte bara från den globala pacifiströrelsen, utan också från Costa Rica. Förra året firade invånare i Costa Rica 70 år utan nationellt försvar. Landet porträtteras ofta som latinamerikas stabilaste demokrati och la Suiza de Centroamérica, Centralamerikas Schweiz. Ett pacifistiskt skolboksexempel som i många avseenden skiljer sig från omkringliggande stater, inte minst angränsande auktoritära Nicaragua.
Paradoxalt nog var det landets våldsamma historia som fick Costa Rica att sälla sig till den skara på cirka 20 länder runt om i världen som inte har något militär. Inbördeskriget 1948 blev det blodigaste i landets historia, och fungerade som en katalysator för omfördelning av statens resurser. Innan den totala avvecklingen av försvaret 1948 hade militära utgifter överskridit budgetposten för utbildnings- och kultursektorn med råge. Nu skulle pengarna i stället läggas på utbildning, hälsovård och miljö. I dag är den nationella polisstyrkan den enda, av våldsmonopolet beväpnade, styrkan i landet.
Nedrustningen av försvaret betraktas av många costaricaner som en nationell framgång. Costaricanerna har högst läskunnighet i hela Centralamerika, medellivslängden ligger på topp i regionen och landet drivs nästan uteslutande av förnybar energi. Costa Rica har även adopterat en diplomatisk neutrality stance i sin utrikespolitik. Men om den militärlösa nationen nu är så framgångsrik, varför tar inte andra, mindre länder efter? Länder som Sverige?
Söder om Costa Ricas gräns ligger Panama, som Costa Rica har en fredlig samexistens med. Norr om gränsen däremot, ligger det auktoritära och instabila Nicaragua. För att kunna försvara sitt territorium mot Nicaragua förlitar sig Costa Rica på sin starka polisstyrka och pålitliga allierade liksom det internationella samfundet. Historiskt har man också kunnat påräkna USA:s militära stöd.
Avsaknaden av ett nationellt försvar innebär således inte att Costa Rica är försvarslöst. Det så kallade Google Maps-kriget är ett bevis härför. Med åberopande av en felaktig gränsdragning i kartverktyget Google Maps gick en nicaraguansk trupp över gränsen till Costa Rica och tog ett länge omtvistat område kring San Juan-floden i besittning. Den nationella polisstyrkan sattes in för att tvinga bort soldaterna och talan väcktes mot Nicaragua vid den Internationella domstolen i Haag, som fastställde Costa Ricas rätt till området.
I Europa fungerar Liechtenstein som ett exempel på en stat utan nationellt försvar; försvarsalliansen med Schweiz garanterar landets territoriella säkerhet. Men frågan är vad som skulle hända med den nationella och internationella säkerheten om många, framförallt mindre, stater i större utsträckning än i dag skulle följa Costa Ricas och Liechtensteins exempel och förlita sig på större staters försvarsförmågor? Om USA, Kina, Ryssland och Saudiarabien klev fram på den internationella arenan som bilaterala garanter för den lilla nationalstaten? Det skulle onekligen bli en värld med större säkerhetsrisker.
Även liberala krafter lockas ibland av idéer om pacifism och nedrustning av nationella försvar, en värld utan gränser. En idé som låter idyllisk i teorin, men inte kan betraktas som hållbar om den förutsätter militärt beroende av en enda stat. Samtidigt är ensam inte heller stark, vilket är varför varje stat behöver kunna försvara sig själv i allians med andra. Fler parter av samma storlek och kaliber i en allians leder till en bättre maktbalans.
Karolina Boyoli är ordförande för partipolitiskt obundna Lunds Universitets Politiska och Ekonomiska Förening (LUPEF).
ordforande@lupef.se