För ett par månader sedan började hela världen prata om en japansk kvinna vid namn Marie Kondo. Några älskar henne, andra hatar henne. På bara några år har hon blivit en superstjärna. Men hon är inte sångerska eller skåderspelerska. Hon är… städerska, får man väl säga. Eller städfilosof. Hennes debutbok heter “Konsten att städa” och kom på svenska 2015. Nu har hon en egen teveshow på Netflix, som handlar om att lära slarvers att hålla ordning på sina grejer. Med några enkla principer kan man få ett mer harmoniskt hem, menar japanskan.
Och det är ju så klart att det upprör. Marie Kondos städtips har kallats “kvasireligion”, “tvångstanketyrrani” och till och med fascism. Folk som gillar att ha det stökigt känner sig påhoppade. Och visst är några av tipsen fåniga, som att man bara ska ha 30 böcker hemma. Men i grunden har Kondo rätt. Livet blir enklare av struktur. Inte bara i hemmet, utan också i det övriga livet. Att man ska behöva argumentera för en sådan självklar sak är ett tecken på ett samhälle i förfall.
Det finns en myt att personer som lämnar disk framme, inte betalar räkningar i tid, lägger sina kläder på hög och i allmänhet slarvar med saker skulle vara mer kreativa och charmiga än vi andra. Dessa stökpellar har fullt upp med att leva livet, de hinner inte ta disken. De är konstnärssjälar, och deras klädhögar är bara ett tecken på kreativitet och livslust. Att de inte kan planera sin privatekonomi ses inte som ett tecken på omognad utan på själsligt djup. Pengar är ju bara pengar, och det bästa i livet är MÖTEN! (Särskilt om den man MÖTER kan ta notan.)
När man synar dessa människor är det uppenbart att de inte alls behöver vara särskilt kreativa. De bara låtsas vara det genom att ha en spexig färg på sitt (nötta) nagellack och genom att vara ihop med någon som pluggar industridesign. Det här är samma typ av personer som tror att det är ett tecken på social kompetens, alternativt feminism, att man inte har vett att hålla käften när det är någon annans tur att prata. Givetvis älskar de spontanitet, och tror att oförmågan att planera ordentligt är ett tecken på att man verkligen lever i nuet. Det kanske verkar charmigt och gulligt, men det är egentligen bara ett tecken på bristande respekt för andra, eftersom alla omkring måste anpassa sina planer efter den inlevelsefulla, spontana livsnjutarens nycker.
Ja, det är väl lika bra att jag erkänner det: Jag är inte pedant. Men jag älskar när det är ordning och reda. Jag städar varje vecka. Ett rent hem och en garderob där var sak är på sin plats skänker mig frid i själen. Jag förstår att inte alla människor är så, eftersom det handlar om personlighet. Det som stör mig är idén att man är smygfascist enbart för att man bokar tvättstugan i tid och använder sig av en almanacka.
Jag vill hävda en sak: din roman kommer aldrig att bli klar om du inte klarar av att planera längre än tre timmar framåt. Drömma kan alla göra. För att verkligen få något gjort gäller det att skärpa sig, oavsett vad det handlar om. Även här finns en myt som måste knäckas: man når inte sina mål genom att sitta och vänta på inspiration. Det finns ingen utväg. För att något ska bli gjort måste man göra det, och det gäller även de områden som höger hjärnhalva styr över. Alla människor jag känner som är framgångsrika konstnärer har jobbat arselet av sig. En av mina bästa vänner läser på musikhögskolan. Hon övar 12 timmar per dag. En annan vän försörjer sig som konstnär. Han jobbar jävligt hårt och har ordning på sina grejer.
Nu kanske ni tycker att jag låter som en riktig kälkborgare. Och det må vara sant. Men faktum är att min ideologi, att framgång kräver ansträngning, är betydligt mer egalitär än myten om det slarviga, rödvinsklunkande geniet som bara väntar på den rätta känslan. Att jobba hårt kan alla göra.
Visst, det är klart att begåvning underlättar. Har man taskigt gehör kommer man aldrig att bli riktigt bra på att skriva, för att ta ett exempel, hur mycket man än svettas över tangentbordet. Det är orättvist att den medelmåttiga måste kämpa mycket hårdare än den begåvade, och att det kan ge upphov till frustration är förståeligt. Men den disciplinerade medelmåttan kommer alltid att besegra det slöa “geniet”.
Och det här med livsnjuteriet, då? Kan inte en överplanerande pedantisk livsinställning hindra en från att leva i nuet? Visst ska man inte gå till överdrift. Måttlighet ligger i kälkborgarens natur och alla människor är i grunden lata. Ibland måste man få falla till föga och skita i att plocka ur diskmaskinen. Man kan dock fråga sig vem det är som älskar livet mest: den som har goda rutiner, koll på läget och trivs med sitt vardagsliv, eller den som lever i en drömvärld, i en evig väntan på att en blixt av genialitet bara ska slå ner en vacker dag, och därför äter flingor till middag i stället för att laga mat? Vem är det som försöker fly egentligen?
Karin Pihl är Liberal Debatts kulturredaktör.
@Karin_Pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se