En snabb blick mot klockan. Jag kan svära på att den stått still på 11:59 i snart sju minuter. Tick-tock. Rör på dig då, klockjävel!
Swosh. 12:00. Puh, jag har trots allt inte fastnat i tid och rum. Jag befinner mig på redaktionen och det är fullt med liv runt omkring mig. Mina arbetskollegor rör sig skyndsamt från skrivborden mot matsalen. Det är lunchdags. Det betyder oväsen från femhundra mikrovågsugnars osynkade blippande.
Beep-beep! Beep-beep!
BEEP-BEEP!
Vanligtvis brukar oljud på kontoret inte störa mig alls. Jag trivs och frodas bland oväsen. Men nu plötsligt står jag inte ut med allt blippande och ståhej i matsalen. Doften av indisk linsgryta blandas samman med Billy’s panpizza. Själv käkar jag falukorv med ost. Men jag känner mig tom efteråt. Något saknas? Faktum är att känslan av tomhet följt mig hela dagen, från sängen till gymmet och sedan vidare till jobbet. Jag vrider tungan under övre läppen.
Snus, det behövs snus! Att njuta av en prilla eller två efter lunchen brukar ju vara dagens höjdpunkt.
Jag slänger instinktivt handen mot höger byxficka och upptäcker genast att jag inte har en snusdosa på mig. Jag har ju slutat snusa och ända sedan jag tog det korkade beslutet att bojkotta nikotin har världen blivit färglös och långtråkig och irriterande. Inget lyckas tillfredsställa den där känslan av att något saknas.
Det är kväll. Jag sitter i soffan i mitt vardagsrum och glufsar i mig en påse tuggummi, lite nötter, en ask Läkerol och flera liter sockerfri läsk. Men inget hjälper mot suget efter snus. Min hjärna är besatt, den kräver en prilla under läppen.
Det är som att snuset agerat som en parasit som tagit kontroll över en värdkropp. Efter åratal av gemensam symbios har parasiten plötsligt lämnat mig, eller nej, jag har avlägsnat parasiten från mig själv. Och nu är jag naken, oförberedd på ett liv utan snuset som varit där för mig större delen av mitt vuxna liv.
Det går inte en minut utan att jag tänker på att dra fram en svart, lätt fuktig prilla och låta den glida in under läppen. Jag rättar till prillan med tungan och blundar. Lutar mig tillbaka. Kanske har min korta period av snusbojkott lett till att jag åter får nikotinkick, precis som den första gången jag någonsin snusade. När man bara var en pojkspoling på besök i Visby och blev hög i tre sekunder och det kändes som att hjärnan svävade lätt. Mmmm. Hayat, som de hade sagt i Mellanöstern. Livet.
Men så öppnar jag ögonen. Jag är tillbaka i mitt vardagsrum. Utan snus. Och med en lila ask läkerol i handen.
Fy så tråkigt livet är.
Bawar Ismail är ledarskribent på Gefle Dagblad.
@thelemoncurd
bawar.ismail@mittmedia.se