Recension

Välkommen vinkel på slaveriets historia – men onödigt vidriga detaljer

Text: Tomas Izaias Englund

Ska man tro på de DNA-tester som min polare Jakob prackade på mig häromåret så borde jag förmodligen ha rätt dåligt samvete. Mina iberiska anfäder betvingade nämligen »Den nya världen« med kors, smittkoppor och krut.

Nåja. Nu finns mycket att säga om tillförlitligheten i såväl de populära DNA-testernas etnicitetsuppskattningar som rastänkande och samvetskval för historiska oförrätter överlag. Det senare är också ärendet i Fredrik Segerfeldts uppmärksammade bok Den svarte mannens börda som gavs ut av Timbro tidigare i år. Genom att beskriva hur olika människor från världens alla hörn har förtryckt varandra i århundraden vill nämligen Segerfeldt bidra med nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri.

Från vänsterhåll har det tyvärr framställts som att Segerfeldt vill relativisera den europeiska kolonialismen. Men det är ett fult angrepp på en bok som i huvudsak bygger på Dick Harrisons gedigna trilogi Slaveriets historia. Anklagelserna om kulturrasism är helt ogrundade. Den svarte mannens börda är i sina bästa stunder ett fördjupande komplement till Harrisons tre volymer. Särskilt delarna om ländernas välståndsutveckling och världshandelns historiska betydelse, under och efter kolonialeran, är starka bidrag till de »nya perspektiv« som Segerfeldt säger sig vilja förmedla.

Eller för att konkludera Segerfeldts övergripande poäng: Först blir länder rika och sedan kan de erövra världen, inte det motsatta. Dessutom har imperiebyggen en tendens att gå åt skogen, eftersom det är kostsamt att hålla sig med kolonier.

Det ekonomiska perspektivet är också styrkan med boken. Fredrik Segerfeldt är en betydligt bättre skribent när han förhåller sig till hård fakta, Deirdre McCloskey och linjediagram, än när han försöker sig på diverse kulturjournalistiska exkursioner.

Avslutningsvis kan sägas att »Den svarte mannens börda« i sina bästa stunder påminner om ett avsnitt ur Dan Carlins fantastiska podd Hardcore History. Men Fredrik Segerfeldt har ett stort problem i en återkommande fixering vid de mest vidriga detaljerna ur världshistorien.

Exempelvis berättar Fredrik Segerfeldt alldeles för ingående om vad som hände med den brittiske pastorn Carl S Volkner när han försökte att få en nyzeeländsk stam att avstå från ett blodbad på en rivaliserande grupp: »[då] lät en hövding hänga, skjuta och halshugga honom, för att sedan dricka hans blod och svälja hans ögon.«

Ja, jösses! Jag kanske inte kan urskulda de övergrepp som skedde i Latinamerika för hundratals år sedan, men till mitt försvar så har jag åtminstone noll procent (etnisk skuld) från Oceanien i mitt DNA.

Tomas Izaias Englund är politisk redaktör för Örnsköldsviks allehanda och Tidningen Ångermanland samt ledamot av Liberal Debatts redaktion.

@tomasizaias
tomas.englund@mittmedia.se

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr