Kulturdebatt

Jordan Peterson borde gå hem och läsa på

Text: Elin Henriksson

Den kanadensiske psykologen har kallats för »vår tids Messias«, och hans trogna skara lärjungar bland konservativa debattörer bara växer. Äntligen har de fått en »naturlig förklaring« till kvinnans underordning. Men har de på fötter? Psykologstudenten Elin Henriksson har synat budskapet och finner mer tro än vetenskap.

I sin kamp för upprätthållandet av traditionella könsroller har konservativa debattörer funnit ett nytt vapen. Oavsett om diskussionen rör lönediskriminering, genuspedagogik eller mansrollen dras det fram. Ja, i alla lägen där feminism ska diskuteras säger de numera triumferande: Jämställdhetsparadoxen!

Ett flertal studier har funnit att personlighetsskillnader och skillnader i preferenser mellan könen paradoxalt nog är större i länder med mer jämställdhet (se till exempel Costa, Terracciano & McCrae, 2001; Falk & Hermle, 2018; Mac Giolla & Kajonius, 2018). Utifrån detta har flera debattörer, så som Jordan B Peterson, Ivar Arpi och David Eberhart, dragit slutsatsen att de biologiska skillnaderna mellan könen tar sig större uttryck i samhällen där de sociala skillnaderna är minimerade.

I Skavlan 26/10 hänvisade Peterson bland annat till en studie i tidskriften Science och förklarade jämställdhetsparadoxen på följande vis: »Det finns endast två skäl till varför män och kvinnor skiljer sig åt. Den ena är kulturell, den andra är biologisk. Och om du minimerar de kulturella skillnaderna så maximerar du de biologiska.«

Med detta som bas har både Peterson och Eberhard argumenterat för att löneskillnader mellan könen beror på att kvinnor är för vänliga i löneförhandlingar och att de har en medfödd preferens för omvårdnadsyrken, som bara råkar ha låg lön. Det finns således ingen lönediskriminering, kvinnor har bara oturen att vara födda med ett ofördelaktigt personlighetsdrag.

Jämställdhetsparadoxen har också använts som argument emot genuspedagogik och för upprätthållandet av en traditionell mansroll. »Pojkar måste få vara pojkar och flickor få vara flickor«, som Eberhard säger.

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi hävdar i samma anda att det faktum att endast vart sjunde samtal till Bris kommer från en pojke inte har något att göra med könsnormer, utan beror på att det inte är »naturligt« för män att prata om hur de mår. Både Arpi och Eberhard har vidare konstaterat att män är mindre empatiska än kvinnor – och att jämställdhetsparadoxen visar att det beror på biologi.

Med tanke på dess vida användningsområde kan man lätt få intryck av att dessa studier om personlighet och jämställdhet närmast revolutionerat synen på hur människan formas av arv och miljö. För det är så den används – som ett bevis för att män och kvinnor är biologiskt olika och att idén om ett socialt konstruerat patriarkat därmed är en bluff. Män är mindre empatiska, det kan inte hjälpas. Kvinnor är för snälla i löneförhandlingar – tough luck. Det är medfött.

Men vad kan vi egentligen dra för slutsatser av den så kallade jämställdhetsparadoxen? Vilken vägledning ger den för politiskt beslutsfattande i frågor rörande jämställdhet? Inte särskilt mycket.

För det första är studierna om jämställdhetsparadoxen korrelationsstudier. Ingen har visat att det finns ett kausalt samband mellan ökad jämställdhet och ökade skillnader i personlighet. Hög jämställdhet samvarierar även med hög BNP och högt HDI, vilket betyder att det lika väl kan vara ökat välstånd som resulterar i personlighetsskillnader mellan könen (Falk & Hermle, 2018).

För det andra finns det skillnader mellan män och kvinnor, vilka tidigare ansetts robusta och troligen drivna av biologi, som helt försvinner när jämställdheten ökar. Det gäller exempelvis prestation i matematik, där pojkar tidigare har haft ett övertag (Guiso, Monte, Sapienza & Zingales, 2008). För det tredje resonerar artikelförfattarna till studierna om jämställdhetsparadoxen kring flera förklaringar till sina fynd, där biologi varken är den enda eller den främsta. Flera psykologiska förklaringsmodeller nämns, till exempel attributionsteorier, teorier om social jämförelse och socialt inlärda könsroller (Costa, Terracciano & McCrae, 2001; Falk & Hermle, 2018; Mac Giolla & Kajonius, 2018).

Studierna om jämställdhetsparadoxen visar endast detta: I länder med större välfärd och mer valmöjligheter gör män och kvinnor mer könsstereotypa val. Troligen beror detta på att människor vågar välja utifrån sin egen vilja när ekonomin är tryggad (Falk & Hermle, 2018), vilket också är anledningen till att könsstereotypa preferenser kommer till uttryck i välfärdsländer.

Huruvida skillnaderna i preferens beror på biologi eller socialt inlärda roller förblir en öppen fråga. Detta konstateras i den artikel Peterson själv hänvisade till i Skavlan. Hans tolkning var alltså inte bara vinklad, utan en direkt lögn. Särskilt besynnerligt var påståendet att hans uppfattning delas av hela forskarvärlden och inte är en tvistefråga.

Människor föds inte som tomma blad, det har Peterson och hans vapendragare rätt i. Vi kan inte, och bör inte försöka, stöpa alla människor i samma form. Men vi är inte heller biologiskt determinerade. Många egenskaper, som empati, är något man kan lära sig och bli bättre på. Och med tanke på de negativa konsekvenser brist på jämställdhet för med sig vore det olyckligt att resignera för den osannolika teorin att vi inte kan påverka könsroller alls.

De flesta forskare är tvärtom överens om att en individs personlighet och intressen beror på både biologi och socialisering. Vi kan inte påverka könsskillnader som beror på det föregående, men det finns fortfarande mycket att förändra vad gäller det senare.

Elin Henriksson är psykologstudent och alumn från Liberala skrivarakademin.

elin.roos.henriksson@gmail.com

Fler artiklar av Elin Henriksson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr