På djupet

Partierna famlar i rollen som länk mellan väljare och valda

Text: Marie Demker

Avgörande för demokratins funktion är att de politiska partierna fungerar som en länk mellan väljare och valda. Tyvärr finns det dock många tecken i Europa och Sverige på att den funktionen har försvagats. Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet beskriver utvecklingen och skisserar möjliga vägar framåt för de politiska partierna.

PARTIER SOM MELLANHÄNDER

I den moderna demokratins barndom fanns det dels politiska partier som bildats genom att grupper av ledamöter i parlamenten slog sig samman och dels partier som bildades utanför parlamenten men krävde plats i dessa församlingar.

De sistnämnda partierna var ofta rörelsepartier, alltså partier vars grundläggande styrka kom från en bred social mobilisering vid sidan av parlamenten. Sådana partier utvecklades ofta till så kallade masspartier; partier som genom stora och breda medlemsorganisationer utgjorde en demokratisk tyngdpunkt för såväl demokratins mekanik genom tillsättande av politiska poster, som för demokratins mjukare delar som opinionsbildning, formulerandet av reformer och förslag samt en samhällspolitisk debatt. Men masspartiets era är sedan länge över. Åtminstone är så fallet i Europa.

I dess ställe kom vad som ofta kallas catch-all partiet. Många masspartier, till exempel svenska socialdemokrater och tyska kristdemokrater, övergick till att bli just catch-all-partier; partier som genom sin storlek och bredd kunde placera sig på en ideologisk mittposition och därifrån attrahera väljare inom en vid krets. Enligt den här modellen blev partierna allt mindre ideologiskt drivna, och lanserade sig i stället som regeringsdugliga och förhandlingsskickliga.

I en nyutgiven bok syntetiserar och utvärderar statsvetarna Richard Katz och Peter Mair en hypotes om partiernas utveckling som de framförde redan på 90-talet. Catch all-partierna tenderade att växa ihop både med staten och med varandra.

De blev kartellpartier, partier som allt mer tappade kontakten med gräsrötter och väljare. Kartellpartier försöker på olika sätt att bibehålla partisystemet såsom de själva har utformat det. Partierna blir då alltmer beroende av statligt partistöd, professionella kommunikatörer och strateger – och av varandra – för att bibehålla sin avgörande roll i demokratin.

Den här tesen om partiernas utveckling står dock inte oemotsagd. Även om utvecklingen för enskilda partier i mångt och mycket gått den väg som Katz och Mair beskriver så finns det knappast empiriska belägg för att konkurrensen i de europeiska partisystemen blivit mindre ideologisk över tid.

Visserligen finns det tecken på att partisystemen konvergerar mot en gemensam mittpunkt på höger-vänster-skalan, men i stället ger andra ideologiska konflikter dynamik i partikonkurrensen. Katz och Mair ser den klyfta som uppstår mellan partielit och partiets väljare som en möjlighet för populistiska krafter, delvis liknande det gamla masspartiet, att skaffa sig en politisk maktställning.

För att få ett annat perspektiv på utvecklingen kan man fokusera på globaliseringens konsekvenser för partisystemet i Europa. Hans-Peter Kriesi, sociolog och tidigare verksam i Zürich, pekar på att globaliseringen har gett uppmärksamhet åt tre konflikter som skapat en helt ny spelplan för Europas demokratier: 1. hårdare ekonomisk konkurrens, 2. ökad kulturell mångfald och 3. ökad transnationell integration. Konflikterna genererar nya frågor och förslag som inte besvaras inom ramen för de befintliga partisystemen. I stället artikuleras de av populistiska, alternativa och gröna partier.

Det råder ingen tvekan om att det finns en värderingsförskjutning i de västerländska samhällena som inte fångas upp av de äldre etablerade partierna. Nya politiska dimensioner uppstår som i många fall går på tvärs med de gamla. Förändringen påverkar alla partier, såväl de etablerade som de nya partier som bildas och söker stöd hos väljarna. På sikt kan dessa nya skiljelinjer komma att förändra partisystemen, men kanske också integreras med befintliga skiljelinjer, som till exempel vänster och höger. Men även den skiljelinjen kommer i så fall att konstitueras på ett helt annat sätt än i dag.

MOBILISERING OCH DIGITALISERING

De politiska partier vars förutsättning är en medlemsorganisation som utgör en länk mellan gräsrötter och samhällsmedborgare å ena sidan och de politiska institutionerna å den andra, påverkas av den digitala transformeringen vare sig det vill eller inte.

Bland etablerade partier har digitaliseringen oftast uppfattats som en ny arena att föra ut de egna budskapen på; detså kallade megafontänkandet har varit dominerande.Väljararenan är i fokus och det är inte mycket av interaktion och gemenskap som skapas inom de politiska partiernas digitala arbete. Små och nyare partier, ofta utan markerad position på höger-vänster-skalan, skaffade sig snabbt ett försprång i användandet av sociala medier men stora, traditionella partier som till exempel Socialdemokraterna och Moderaterna kom snabbt i kapp.

I valrörelsen 2014 använde sig kandidater från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i lägst utsträckning av alla partier sociala medier i sina kampanjer. Listan toppades av moderater, liberaler och centerpartister. Här finns en intressant diskrepans i förhållande till partiernas egna medlemmar, eftersom medlemmarna i partierna på vänsterkanten uppvisar en högre aktivitetsgrad i sociala medier än övriga partiers medlemmar.

Visst har de politiska partierna gjort försök att förändra sina organisations- och arbetsformer. Det finns en insikt om att formella medlemsmöten med omsorgsfullt utformade dagordningar visserligen fortfarande fyller en viktig funktion, men att dessa arbetsformer också blir ett hinder för att engagera nya krafter i partiarbetet. Dagens politiskt intresserade medborgare engagerar sig i enskilda politiska sakfrågor eller sakområden, och vill helst göra det på sina egna villkor – när de har tid och motivation och på sätt som de själva finner lämpliga.

Det digitala umgänget mellan medborgare har en avgörande fördel – det kan övervinna det problem som det innebär att koordinera aktiviteter med flera inblandade på kort tid, alltså att samordna kollektiv handling. Eftersom vi ofta måste handla trots att vi har för lite information och svårt att överblicka konsekvenser av vårt agerande, fastnar vi som medborgare ofta i beslutsmodeller som är rationella för individen men inte för kollektivet.

Problematiken generellt finns diskuterad och beskriven i en uppsjö av filosofisk och samhällsvetenskaplig litteratur. Grundläggande är att kostnaden för att skaffa sig information och för att samordna sig är för hög för att vi skall agera på det sätt som är kollektivt rationellt. Men med digitala plattformar är det möjligt för medborgare och partier – liksom andra politiska aktörer – att övervinna många av de problem som informationskostnad och samordningskostnader innebär.

Digitaliseringen underlättar medlemsvärvning. Genom att knyta ihop det analoga och det digitala skapas ett större fokus på partiernas målgrupper. Efter en genomförd dörrknackning i ett bostadsområde kan ett parti genom Facebook-annonsering se till att de som öppnade dörren men ville fundera vidare på medlemskapsfrågan redan samma kväll via ett enkelt klick på en länk kan göra slag i saken.

I amerikansk politik används ofta en modell där tänkta sympatisörer regelbundet uppmanas donera en mindre summa – kanske tre dollar – till en kandidats valkampanj. Syftet med modellen är inte i första hand att finansiera kampanjen, utan i stället att mentalt knyta sympatisören till kandidaten på ett sätt som ökar sannolikheten att sympatisören verkligen går och röstar och även uppmanar sina vänner och arbetskamrater att göra detsamma.

Utmaningen för de politiska partierna består i att bejaka nätverksorganisationens flexibilitet och öppenhet, utan att för den skull göra avkall på långsiktiga helhetsperspektiv samt transparenta och reella möjligheter till politiskt ansvarsutkrävande. Om partierna blandar organisationsformer och reducerar det formella föreningsarbetet till årsmöten och styrelsemöten samtidigt som partiarbetet i övrigt fungerar som nätverk eller digitala svärmar kan det bli svårt att utkräva ansvar på olika nivåer.

Men partiernas strävan efter att åter göra sig relevanta som plattformar för medborgarnas politiska engagemang handlar inte bara om arbetsformer och sättet att organisera sitt arbete. Det handlar också om politikens innehåll. Risken finns för att partierna inte längre har tillräckliga svar på vår tids stora samhällsfrågor. Det kan till och med vara värre än så. Partierna kanske inte ens förmår identifiera vilka som är de stora samhällsfrågorna, och blir därför än mer oförmögna att ge några för väljarna tillfredställande svar.

Det är via aggregering och artikulering av samhällsproblem på medborgarnivå samt kanalisering till institutionerna som politikens faktiska innehåll förändras. Om väljarna som något slags »kollektivt genomsnitt« dominerar partiernas bild av medborgarna blir också politiken mer utslätad och mindre angelägen. Pluralistiska intressen bör stå i samklang med pluralistiska partisystem för att på lång sikt skapa utveckling i samhället.

Partimedlemmar utgör en omistlig resurs i att upprätthålla en sådan pluralistisk intressemodell. Om partierna jagar samma väljare med olika utbytbara etiketter, på sociala medie-arenor såväl som på traditionella sådana, blir kampen mellan partierna ett egenvärde. Om den kampen blir huvudfråga blir länkarna mellan medborgare och partier försvagade vilket i sin tur utarmar den politiska handlingskraften.

AVSLUTNINGSVIS

De politiska partierna har dödförklarats många gånger, och diskussionen om »partiernas kris« är nästan lika gammal som partierna själva. De politiska partierna har över tid visat på en enastående förmåga att anpassa sig till nya omständigheter, vilket de i det framväxande digitala landskapet också behöver fortsätta att göra. För att stärka rollen som mellanhand i demokratin finns det tre möjliga vägar:

  1. minskad känslighet gentemot en ofta oinformerad opinion framburen via opinionsinstitut och mediala kanaler. Här behöver partierna lyfta av makt från partiernas professionella kommunikatörer,
  2. mer fokus på verklig interaktion med väljare, såväl sympatisörer och medlemmar som personer utanför den direkta partikretsen, genom crowdsourcing och nyfikna frågor till breda lager och upphöra med att se sociala medier som en megafon samt
  3. att använda digitala verktyg både för mobilisering och folkbildning kring demokratins villkor. Realistiska förväntningar kan formas, till exempel genom att låta människor digitalt följa med i arbetet med att förverkliga ett förslag i den politiska processen eller skapa plattformar för diskussion kring partiets ideologiska nyckelfrågor.

Partier måste våga och kunna utveckla sina relationer till de medborgare de vill representera. Digitaliseringen och sociala medier är utmärkta verktyg för att stärka dessa band. Att på riktigt bjuda in väljarna till digital dialog och utnyttja digitaliseringens fulla potential vore ett litet men viktigt steg på vägen för att stärka partiers roll som demokratiska mellanhänder.

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och dekan för Humanistiska faktulteten. Artikeln baseras på ett anförande vid Frisinnade klubbens demokratiseminarium i Stockholm, 10 november 2018.

@vanstrastranden
marie.demker@gu.se
https://vanstrastranden.blog

 

LITTERATURFÖRTECKNING

Allern, Haugsgjerd Elin, Knut Heidar och Rune Karlsson (2016) After the mass party. Continuity and change in political parties and representation in Norway, Lexington Books

Bennet, Lance och Alexandra Segerberg (2012) »The logic of connective action. Digital media and the personalization of contentious politics« Information, Communication & Society vol 15, no 5.

Bjereld, Ulf, Sofie Blombäck, Marie Demker, Linn Sandberg (2018) Digital demokrati? Partierna i en ny tid. Atlas förlag. Redogörelsen för partierna uppfattningar och agerande inom det digitala fältet är hämtade från bokens resultat.

Bjereld, Ulf och Marie Demker (2011) Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid, Hjalmarson & Högberg.

Hagevi, Magnus, Sofie Blombäck, Marie Demker, Jonas Hinnfors, Karl Loxbo (2018) Fragmentation and Ideological Stretch within European Party Systems in Established Democracies: A First Draft, Statsvetenskapliga förbundets årsmöte, oktober 2018, Malmö.

Katz, Richard och Peter Mair (2018) Democracy and the Cartelization of Political Parties, Oxford University Books. (Mair gick bort 2011 men boken kom i år.)

Kriesi, Hans-Peter, Edgar Grande, Martin Dolezal, Marc Helbling, Dominic Höglinger, Swen Hutter och Bruno Wüest (2012) Political conflict in western Europe. Cambridge University Press.

 

 

Fler artiklar av Marie Demker

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr