På många håll i världen far populismen fram med stormsteg. I såväl Italien som USA och Polen har nationalkonservativa kollektivister – som sätter staten före den fria individen, företagandet och demokratin – kommit till makten. Det har hänt att deras hätska retorik omsatts till våldsam handling, med terrordåd och död som följd.
Rädslan för populismen har på gott och ont tvingat liberala partier till kompromiss med traditionella meningsmotståndare. I Sverige slöts nyligen S-C-L-MP-överenskommelsen mellan liberaler å ena sidan, och socialister å den andra.
Överenskommelsen till trots är liberalismens framtid inte säkrad. Det kan tänkas att populismen rentav gynnas när det politiska landskapet förenklas till högerkonservativa mot vänsterliberala, likt situationen i USA. Socialdemokraterna visar samarbetsvilja nu, men om C och L försvagas under kommande mandatperiod kanske de inte blir fullt lika benägna att uppfylla sina åtaganden.
Just därför måste C och L vara principfasta och tydligt driva den egna agendan. Partierna får inte låta sig definieras enbart som motpol till populisterna: annars blir det alltför lätt för S att kedja fast dem till en överenskommelse som inte åtföljs. Det vore för övrigt skadligt om den liberala ideologin passiviseras och dess enda uppdrag blir att förargas över Sverigedemokratisk politik.
När SD, eventuellt i samarbete med M och KD, utvecklar sina budskap kommer de snabbt att utmanövrera de liberala skyttegravarna runt dem. På många sätt har de redan åstadkommit detta: när var senast epitetet ”främlingsfientlig” – om än sant – effektivt? Liberala partier kommer behöva förklara bättre vad man är för, varför det är rätt, och stå fast vid orden i handling. Även om socialisterna hotar med extraval och opinionen tryter.
Utan tvekan befinner sig Sveriges liberaler i en svår situation. Från vänster kan man frukta att de utlovade liberala reformerna förhalas. Från höger ser man redan nu en hätsk opportunistisk retorik i syfte att vinna över besvikna väljare.
Det är dock i svåra situationer som högt ideologiskt självförtroende efterlyses som mest. Liberalismen föddes och utvecklades trots allt under århundraden präglade av destruktiv nationalism och kollektivism. Vid 1900-talets slut var det den dominerande ideologin i väst. Inte genom valaffischer med texten ”mot extremism” (från Liberalernas valkampanj), utan genom tilltro till de egna principerna.
För liberalismen har styrkor, styrkor som dess företrädare måste våga stå för. I en rad avgörande samhällsfrågor finns lösningar att finna i fritt företagande, individuell valfrihet och en avskalad stat. Det är bra att dessa lösningar förts fram i den nya överenskommelsen. Nu återstår att göra verklighet av dem.
Isac Riddarsparre är styrelseledamot i Centerstudenter Linköping
@IsacRiddarsparr
isac.riddarsparre@centerpartiet.se