Tema

Melbournes borgerliga missade framtidståget. Står Malmö näst på tur?

Text: Csaba Bene Perlenberg

Kontroll, främlingsfientlighet och klimatskepsis. Men inga visioner. Så låter de liberalkonservativa i Australiens motsvarighet till Malmö och väljarna är långt ifrån imponerade. Csaba Bene Perlenberg skriver om en stad där de borgerliga är döende. Och vad svenska partier borde lära sig av det. 

Det beskrivs som ett blodbad. Även i Melbournes traditionellt blå valdistrikt Brighton, Box Hill, Kew och Hawthorn svepte Labours valseger över, genom och förbi det liberalkonservativt borgerliga Liberal Party i australiensiska Victorias delstatsval i mitten på november.

Nu ska det vara sagt att Labour har styrt delstaten merparten av de senaste två årtiondena. Förvisso beskrivs Victoria och Melbourne oftast som Australiens mest progressiva delar, men i en tid med reaktionära högervindar är det värt att notera att väljarkåren i den kulturella och etniska smältdegeln Melbourne så tydligt och aktivt tog ställning mot Liberals. Än mer, hur den väljarbas som ofta beskrivs som Liberals egna kärnväljare i de mer välbärgade områdena satte sin tillit till ärkefienden Labour.

Det liberala partiet, en koalition av de borgerliga krafterna med ekonomisk liberalism och konservativa värderingar, var enligt grundaren Robert Menzies, sedermera premiärminister och landsfader, ett parti för »de bortglömda«. Nu är det i stället Liberals som är på väg att bli bortglömt av folket inför nästa års federala val som väntas hållas i maj.

Lärdomar finns att dra för den svenska, för närvarande splittrade, borgerligheten. Trots att Melbourne i praktiken är på väg att spricka i sömmarna, med en inflyttning som vida överstiger storstadens tillgång på bostäder och infrastruktur, lyckades Labour inte bara infria tidigare löften om nybyggda skolor och ombyggda sjukhus utan även ingjuta utvecklingsoptimism i väljarkåren. De som satsade mest på stadsutveckling vann också störst. På andra sidan blockgränsen brottades Liberals med liknande problem som Moderaterna i Sverige: Inte nog med att Liberals saknade en trovärdig miljö- och klimatpolitik, de har även direkt motsatt sig miljövänliga lösningar inom energisektorn. Den ideologiska tondövheten inför elektoratets prioriteringar slog hårt mot Liberals.

I valkampanjen ägnade Liberals även avsevärd tid och energi åt att försöka elda på en rädslornas och känslornas kampanj. »Back in control« blev ett lika misslyckat och förlöjligat valmantra som när Göteborgsmoderaterna försökte sig på att övertyga de lokala väljarna om otryggheten från bilbränder – trots att bilbränder faktiskt hade minskat under föregående år. På samma sätt hade Victorias borgerlighet fakta emot sig när de hävdade att delstaten hade landets högsta brottssiffror. Den konservativa agendan som bland annat sökte att stänga ner säkra injektionsrum för missbrukare, sågs som osympatisk och moraliserande.

Eftervalsdiskussionen har bland annat kretsat kring den liberalkonservativa uppviglingen av det kulturkrig som utkämpas även på andra platser i västvärlden som genomgår demografiska och kulturella metamorfoser. Att koppla överbefolkningen till immigration avvisades av Melbournes befolkning, som ser bostadsbristen som det som ska bekämpas, inte människorna som söker sig till staden.

Lägg därtill Labours löften om massiva infrastruktursatsningar, bland annat en ny ringlinje med koppling till stadens övriga järnvägsnät. Det är tydligt att Liberals missade tåget till valsegern.

Möjligen är den största lärdomen från delstatsvalet att det i tider av förändring krävs politiker som är beredda att lägga fram förslag som garanterar vidare förändring. Att Moderaterna i valet 2018 sa nej till samma visionära höghastighetstågprojekt som de själva lanserade blott några månader innan 2014, var ett budskap om att såväl Moderaterna som tåg kan åka både framåt och bakåt – men det går inte att backa in i framtiden.

Det bör den svenska borgerligheten fundera på under de kommande åren. Att vilja vara »Back in control« blir till en maktplattityd om man inte också tydligt säger vad man vill förändra, och inte bara återställa.

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist och debattansvarig på Kvällsposten och GT, Australienkännare och tidigare medlem i LD:s redaktion.

@cbperlenberg
csaba.perlenberg@gmail.com

Fler artiklar av Csaba Bene Perlenberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr