Vem fan ska bli statsminister? Ingen vet. Vi som jobbar med åsiktsbildning (och i bästa fall begripliggörande av samtiden) måste ändå försöka svara på den varje dag. Regeringsfrågan börjar bli ett arbetsmiljöproblem för Sveriges politiska skribenter.
Det klagas ofta på journalister, debattörer och andra som rör sig i den sfär där politiska beslut formuleras och fattas. Vi bor för mycket på Södermalm, vi dricker för många »organiska« IP(A):or och vi sätter våra barn på alltför genusmedvetna förskolor. Vanliga människors vardag är fjärran och vi fnyser åt de bilister som drabbas av höjd bensinskatt. Vi visar inte tillräckligt stor tacksamhet åt de skattebetalare i Örebro och Dalsland som finansierar rosévinet i Almedalen. Vi tror att Örebro är ett bra exempel på en »mindre stad«. Vi tror att det är rimligt att dra till med Örebro och Dalsland när vi ska nämna platser utanför Stockholm. Och så vidare.
Det ligger en sanning i allt detta. Den svenska åsiktseliten uppvisar ofta arrogans och okunskap om hur verkliga människor har det. Jag ska erkänna det direkt; jag tillhör inte verklighetens folk. Jag tjänar mitt levebröd genom att analysera och kommentera politik. Det innebär att jag har ohälsosamt bra koll på vad en frispråkig moderat skrev på Twitter och vad Dagens Nyheters ledarsida ansåg om detta. Mitt jobb är att formulera och föra ut åsikter, läsa nyheter och retweeta olika saker. Jag kan förstå hur detta sätt att försörja sig framstår som arrogant. Medan sjuksköterskorna går på knäna och lärarna sliter ut sig sitter jag och resten av mediesverige och tröttrapar åt något som Rebecca Weidmo Uvell skrivit på sin blogg. Visst kan man anse att det är en privilegierad tillvaro.
Men jag har ett motargument mot den analysen: Regeringsbildningen 2018.
Att inte hinna gå på toaletten för att landstinget inte ger sjuksköterskorna goda arbetsvillkor är jobbigt. Jag förstår det. Det är inte så att jag likställer svenska sjuksköterskors situation med den svenska åsiktsjournalistens vardag. Men om det är någon endaste gång lite, lite uppmärksamhet kan riktas åt problem vi har, är det nu.
Det här är nämligen vad vi ska reda ut för tillfället: Alliansen ska bilda regering, men vill inte ta stöd av Sverigedemokraterna, men Alliansen har inte majoritet utan SD. Liberalerna och Centerpartiet vill inte vara med Socialdemokraterna, men kanske kan låta sig övertalas. Socialdemokraterna vill bryta blockpolitiken men absolut inte låta L och C få något inflytande. Miljöpartiet vill att Annie Lööf ska bli statsminister. Stefan Löfven har avgått men sitter ändå kvar, och trots att han har blivit bortröstad av en majoritet i riksdagen tänker han sig att samma majoritet ska rösta tillbaka honom igen. Eventuellt blir det också så. Men ingen vet.
I skrivande stund har ingen någon jävla aning om hur detta ska redas ut. Regeringsbildningen är också det enda folk pratar om. Gå in på Omni – de femton första puffarna kommer att handla om vem som ska ta vem, eller någon som sagt att vi ska sluta med allt »spel«, som om problemet med att få igenom en budget skulle lösa sig då.
Men vi förväntas ju ha svar. Vi får betalt för att betrakta spektaklet och reda ut allt. Läkaren förväntas bota, läraren förväntas förmedla kunskap och de politiska skribenterna förväntas veta hur Sverige ska kunna styras. Samhällsintresserade vänner och bekanta, som med rätta är oroliga för om det över huvud taget går att styra landet i detta läge, vill ha besked!
Det fungerar skapligt när de frågar om integrationen, bostadsmarknaden, BNP-utvecklingen, de fallande skolresultaten eller något annat område där det är lätt att killgissa genom att återberätta en ledartext av PM Nilsson. Man drar fram något bara »jo. men det är ju så här det ligger till va, här är en siffra jag tror är korrekt, ja jo«. Man rynkar pannan och ens vänner ser imponerade ut.
Den snälla tolkningen av detta är att regeringsfrågan är svårare än Schrödingers katt, teodicéproblemet och Arrows omöjlighetsteorem tillsammans. Den elaka är att oförmågan att bilda regering blottar det faktum att vi tyckare inte är några spådamer utan egentligen mest sitter och killgissar.
Och då har vi inte ens nämnt statsvetarna. Egentligen är det mer synd om dem. De har lagt massor med tid åt att lära sig jättemycket om svensk politisk historia och hur hela systemet fungerar. De vet vem som var tredje vice statsminister 1973 och vad hans fru hette. Ändå kan inte ens de reda ut denna soppa. Visst, de kan komma med lite tips och syrliga kommentarer, men mer än så blir det inte. Förhoppningsvis hinner regeringsbildningskrisen lösa sig innan Svenska Dagbladets ledarsida får för sig att genomföra någon granskning.
Ännu inte övertygad om hur synd det är om oss ledarskribenter? Förutom de känslor av skam man får när man muttrar »ja, det kan ju gå lite hur som helst det här« när någon vän frågar vem som ska bli statsminister, tvingas man plågas av dessa ständiga Twitter-vitsar.
Varje dag måste man stå ut med en massa lustigkurrar på sociala medier som gör sig lustiga över hur »rörigt« allt är:
Oj oj oj, det här går ju inte ihop! Hur tänkte ni nu då vavava? Vad säger du nu då, Annie? Valet blev en folkomröstning om bokmässan, höhö! I Lööf you, Stefan, säger Annie!
Ibland försöker man också själv, med de där vitsarna. Man kan också komma på sig själv med att skriva en ironisk text i Liberal Debatt och oroa sig över om folk kommer tolka det man skrivit seriöst. Det är kanske den lägsta känslan av dem alla.
Karin Pihl är Liberal Debatts kulturredaktör.
@Karin_Pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se