Det finns två typer av låttexter: överskattade och underskattade.
Snoriga armar och en randig kind glömmer aldrig bort min tonårssynd. Hemmafester och en stulen bil satt vid Fyrisån och döda’ tid
För oss som var tonåringar när Veronica Maggios skiva Och vinnaren är… släpptes blev orden närmast odödliga. De målar upp en tid där små problem var stora och 17 år en lång livstid.
Maggio har hyllats just för sina låttexter. Detsamma gäller Lars Winnerbäck. För mig har frasen »och de himmelska ben som jag ville förtära, de gick därifrån« fastnat, dock främst för att jag inte förstår vad den betyder. Eller vad låten »Kom änglar« handlar om. Det är mest känsloord om hjärtekross staplade på varandra.
Winnerbäck och Maggio, och många med dem, har lyckats i en stil där känslan är det centrala. Man får intryck av att deras låtar inte är skrivna överhuvudtaget. De blir starka därför att de verkar ha kommit till i stunden. De förmedlar känslorna helt ofiltrerade. Men det stämmer förstås inte. Det ligger många omgångar bearbetning bakom låtarna, och många av Maggios texter har andra skrivit. Ju mer man tänker på det, desto mindre känns äkta.
Annat är det med Abba, som förvisso ofta hyllas – men sällan för sina låttexter, märkligt nog. Det finns både rädsla för ensamhet och desperation i »Gimme! Gimme! Gimme!« och lätt destruktiva, alltför självuppoffrande kärlekskänslor som man intalar sig är »normala« i »Take a Chance on Me«. Men Abba har paketerat sina låtar väl och i ett dansvänligt brus glömmer man bort att tänka på texternas djup.
Samma gäller Björn Skifs »Michelangelo«. Den handlar om att Skifs vill att Michelangelo ska måla av hans tjej:
Har försökt att fånga
bilden jag vill ha av dig,
fast bilderna är många har ingen av dem lyckats mig.
Bilderna saknar ju skärpa och stil,
och gör inte rättvisa åt din profil…
Han är dödsförälskad och enda sättet att få utlopp för känslorna är att bryta mot naturens lag: återuppliva en renässanskonstnär. Skifs beskriver inget nytt, vem har inte velat ta hjälp av övernaturliga krafter för att hantera en förälskelse? Men han gör det på ett originellt sätt.
Många artister arbetar med att leverera en känsla, och gör det bra. Den lyssnare som har upplevt något liknande tar lätt till sig känslan och beundrar artisterna för att ha formulerat den så väl i ord. Men om man inte känner igen sig? Då har Skifs och Abba mer att tillföra. De har lagt tid och engagemang på att förstå sina lyssnare, tänka ut vilka känslor som är allmängiltiga och kan förmedla dem på nya sätt. Det gör deras låttexter väldigt generella, och därför lätta att kritisera.
Så visst, kalla dem banala eller mainstream: men de kan vara underskattade för det.
Eva Forslund är masterstudent i nationalekonomi.
eva.forslund@yahoo.com