Värdelös kultur och fånigt skapande

I världens mest individualistiska land ses konst och kultur som något värdelöst. Det går inte att mäta effekterna av och det går framförallt inte att sätta någon prislapp på. Därför måste den vara värdelös.

Men kultur är ingen guldkant som går att rationalisera bort. Att tro att ett samhälle klarar sig utan kultur och skapande är bara korkat. Och om det är något en grupp individualister behöver, så är det kultur.

Kultur skapar mening och utrymme för ifrågasättande. Ett sätt att uttrycka sin alldeles egna upplevelse av tillvaron och ett sätt att dela den upplevelsen med andra. Det lindrar ensamheten.

Individualister har ingen given plats i livet, de väljer själva bana och tänker själva. Men frågan är hur bra vi egentligen tänker för oss själva? Nobelprisvinnaren Daniel Kahneman menar att vi inte alls fattar självständiga och rationella beslut. Vi är ständigt påverkade av automatiska och associativa system i hjärnan. Att skapa och ta del av kultur är ett sätt att utmana automatiken och att bygga in andra associationer i vårt medvetande. Ett rikare, mer mångfacetterat sinne helt enkelt. Det är som att ha ett samtal med sin bästa vän. Vi får hjälp att tänka och känna och hantera livet.

Ändå har kultur fått så låg status. Att gå på teater är antingen töntigt eller snobbigt. Att skriva dikter är löjligt pretentiöst. Att gå på museum är mossigt. Kan en sjunga är det Idol och Talang som gäller. Att skaffa sig en klassisk skolning och lära sig sångens hantverk är det ingen som rekommenderas. Vi söker ständigt snabb tillfredställelse. Vi tror att människor föds med en talang som inte behöver kultiveras. Vi söker snabba kickar som inte kräver något arbete. Att förfina något är inte längre modernt, såvida det inte handlar om vårt Instagramflöde.

Nej, det en ska göra är att se på serier, film eller möjligtvis gå på bio.

Är det så att vi är rädda för kultur som inte är tillrättalagd? Undviker vi kultur som ifrågasätter vårt sätt att leva? Vi kanske inte orkar ta in något som beskriver en annan livsstil. Något som utmanar det individualistiska konsumtionssamhället. Det kanske är lättare att bara köpa en ny TV och fortsätta se serier på löpande band.

Jag önskar att vi började skapa mer och konsumera mindre. Genom att skapa och ta del av kultur ökar vi vår förståelse för livet. Vi ska inte bedöva oss. Vi ska känna. Vi måste dela upplevelser. Vi behöver inte bli kollektivistiska, men vi måste kommunicera med varandra. Genom att göra det kan vi hitta en rikare mening med livet. En mening utöver att längta till semestern eller att köpa en ny bil.

Problemet kanske är att människor som tänker och känner är farliga, de kommer att vilja förändra. De vill inte längre jobba åtta till sjutton. De vill inte köpa den nya kaviaren i hyllan i matbutiken. De vill inte åka på charter till Thailand.

Tänk om de helt plötsligt vill ha fritid och börjar bry sig om globala utmaningar? Tänk om de ifrågasätter hela konsumtions-samhället? Nej, det låter farligt. Bäst att Netflix lägger upp ytterligare en säsong av How I met your mother.