Ångesten började i huvudet, rann genom kroppen för att till sist suga fast fötterna mot marken. Han stod orörlig framför spegeln i hotellrummet. Såg hur pannan blev blank av svetten. Han rättade till slipsen. Tog ett djupt andetag.
Hade han stängt av spisen hemma i Täby?
Långsamt gick han igenom morgonproceduren. Redan klockan fem hade han stigit upp. Läst tidningarna, druckit kaffe, stekt två ägg.
Nej. Han hade inget minne av att han vridit av ratten till den stora plattan. Å andra sidan borde ju Marie ha märkt om en platta stod på. Men ändå. Hon hade väl ha fullt upp med att få i ungarna frukost. Kanske tänkte hon inte alls på att se efter om spisen var av eller inte. Han måste ringa och fråga.
Marie lät disträ när hon svarade.
»Men det är väl klart att du stängde av spisen. Oroa dig inte, älskling«, sa hon. Hon befann sig utomhus. Han kunde höra ljudet från trafiken.
»Men jag säger ju att jag inte har något minne av att jag gjorde det.«
»Nej, och du kommer väl inte ihåg om du borstade tänderna med höger- eller vänsterhanden. Du stängde av spisen, det är jag säker på.«
Marie önskade honom lycka till med dagens bestyr. Sedan lade de på. Svettningarna minskade något.
Tre korta knackningar på dörren väckte honom ur tankarna på spisen. Det var troligen Sofia, en ung tjej i partiledarstaben.
Sofia hade satt upp det blonda håret i en stram knut, vilket fick henne att likna en sträng lärarinna. Han gillade det bättre när hon lät det falla över axlarna.
»Debatten i SVT börjar om 20 minuter. Vi bör vara där tio i, kanske. Efter det, klockan sex, är det intervju i P3. Ungdomsaktigt. Avslappnat.« Hennes fingrar spelade en stabil rytm på luntan med papper hon höll i. Den låt hon förmodligen hade på hjärnan måste ha en BPM på minst 140.
De tog trapporna ner. Han stod inte ut med hissar. Fick alltid ett infall att trycka på nödknappen. Utanför väntade Peter, hans stabschef. Peter såg ut som att han också skulle börja trumma på någonting bara han fick fatt i något lämpligt att slå fingrarna mot.
Resan till SVT:s utomhusstudio skulle ta sju minuter. Han skulle hinna tänka igenom sina argument och talpunkter.
Det skulle bli mycket fokus på det ojämlika Sverige. Vad skulle han säga? Satsa på skolan. Lika chanser är bra för alla barn. Klaga på regeringen: ojämlikheten har ökat si och så mycket under mandatperioden. Det behövs ett nytt ledarskap för Sverige. Vi kommer att vända utvecklingen.
Bla, bla, bla.
Bilen rullade ner för den branta kullerstensgatan. Det var trångt. Människor flödade i två strömmar, en upp, en ner. Hur många av personerna på gatan var här frivilligt? Han gissade att siffran låg någonstans mellan 40 och 50 procent. Eller frivilligt och frivilligt. Han hade kunnat göra en grej av att inte åka hit. Hitta på något om kommersialiserat elitjippo. Men det skulle bli följdfrågor på det, och han skulle ha semester snart.
Han tänkte på spisen. Gick intervjun dåligt är antagligen spisen av. Statistiskt sett var det inte sannolikt att två dåliga saker hände på en och samma dag. Han fick satsa på att göra en usel insats.
För fyrtio år sedan sedan hade han själv suttit hemma framför teven och tittat på statsministerns Almedalstal. Känt suget efter makt och uppmärksamhet. Nu längtade han också, fast efter en kall pilsner.
»Vi ska göra allt för att göra framtiden ljus«, svarade han programledaren.
Sa han verkligen så? Fasen vad dåligt. Han måste skärpa sig.
»Vi vill satsa 40 miljoner mer än regeringen på grön omställning«.
Se där. Något konkret i alla fall.
Han uppskattade antalet åhörare utanför scenen till ungefär två hundra. Var det bara partigängare eller fanns det civila i publiken? Och vilket var värst? När intervjun var slut applåderades det entusiastiskt. Han förmodade att alla tillhörde partiet. Men hur genuin var responsen? Han visste att många i partiet var trötta på honom. Det muttrades på möten ute i lokalföreningarna. En gammal gubbe. Vem vill ha det som partiföreträdare? Det var dags för en ung kvinna, helst under trettio, sa man. Och i ärlighetens namn höll han med. Han var trött.
Trots att han hatade Almedalsveckan fick han erkänna att Visby var en pittoresk liten stad. Partiet hade ordnat mingel i en av de alla innergårdarna innanför ringmuren. Man såg ut över horisonten. Solnedgången hade samma färg som rosévinet i gästernas glas, och som hans slips, slog det honom. Den hade fått en överkryssad geting i Expressen.
Hur länge var en partiledare tvungen att mingla med partifolk som gick runt och grymtade över den senaste opinionsmätningen? En knapp timme fick räcka.
Vid utgången stod Kerstin, en gammal flamma från tiden i ungdomsförbundet, och samtalade med två personer som han glömt namnet på. Kerstin och han hade varit ett par. Han hade varit ordförande, hon sekreterare. Till skillnad från honom själv hade Kerstin skaffat ett riktigt jobb, på socialtjänsten i Solna. Nu var hon äldre. Håret var nu kortklippt och gråsprängt. Magrat hade hon också gjort.
Ändå var hon attraktiv.
Vinglaset var nära att glida ur hans svettiga hand. Det var som att en röst hade flyttat in i huvudet och satt där och malde: Gå och ta henne på rumpan. Nu. Ett rejält grepp om ena skinkan. Kom igen!
Kerstin fick syn på honom, sken upp och gav honom en kram. Han höll händerna på behörigt avstånd. Kunde andas ut igen.
Efter minglet ringde han Marie. Han ville prata med barnen. Hoppades att det inte var för sent, de brukade läggas vid niotiden.
De hade precis somnat, meddelade hans fru. Han tänkte på det där huset i Frankrike. Barnen kunde gå i svensk skola. Eller i fransk, och lära sig ett främmande språk från grunden. Det hade varit bra.
Kunde man gå i pension när man var 60? Vad skulle väljarna säga? Å andra sidan, åt helvete med dem.
Han ville åtminstone att familjen skulle vara tillsammans mer. De hade väntat med att skaffa barn. Karriären hade kommit först.
»Vad duktig du var i intervjun«, sa Marie.
»Vilken menar du?«
»Ja, men där i tv.«
»Jaha. Ja, jag vet inte jag.«
»Du låter inte så road.«
»Nej, det är väl okej.«
Det var tillräckligt jobbigt att låta entusiastisk inför de egna partimedlemmarna.
»Du, jag tänkte på en sak. Det där huset i Frankrike. Ska vi inte ta och kika lite närmare på det i höst?«
»Du menar att du har bestämt dig nu? Du avgår?«
När de hade lagt på och mobilens skärm blivit svart tände han den igen genom att trycka på startknappen. Och släkte. Och tände igen. Tre gånger. Varför han gjorde det visste han inte, men det gjorde honom avslappnad.
Han följde sina programpunkter utan att veta om det var ett seminarium, en debatt eller en utfrågning som väntade när han klev in i lokalen eller trädgården. Alltid med någon medarbetare i hasorna, alltid med samma uppmaningar: Var mer avslappnad! Se avspänd ut!
På torsdagskvällen skulle han hålla sitt Almedalstal. Eftersom det var valår måste det bli perfekt. Han måste elda upp de egna supportrarna samtidigt som han måste nå ut till fler väljare. Partiet krisade. Aftonbladet hade tydligen fått tag i någon anonym, »lokal företrädare« som liknat hans utstrålning vid en säck potatis. Mjölig, hade svaret varit på reporterns följdfråga.
Skrivandet gick trögt. Till skillnad från tidigare år ville han inte att någon av hans medarbetare skulle skriva talet. Lita på framtiden, Ja till gemenskap, rösta för frihet… så lät det alltid när de yngre förmågorna var upphovsmakare. Han ville säga något med substans. Vad det nu skulle vara.
Vid lunchtid på torsdagen var han ännu inte klar. Surret från medarbetarna som satt ihopträngda kring lunchbordet störde honom. Samtalsämnet var tydligen Socialdemokraternas senaste utspel. Hur skulle de kontra? Ignorera och köra på med de egna valfrågorna? De var ju så bra – skatteavdrag för ‘hälsoresor’ hade potential att gå hem i stora delar av medelklassen.
Han försökte lägga in något här och där. Hummade mest. Tänkte på att det var för lite dressing till ceasarsalladen.
»Hur har det gått med talet?«, frågade Peter.
»Jag ska finputsa lite efter lunch, men annars är det klart«, ljög han. Han fick en impuls att lägga en kycklingbit i Peters vattenglas.
»… För om du inte känner att du får till det har vi ett färdigskrivet tal här. Mikaela skrev det förra veckan.«
»Mjo, jag kan kolla på det«, svarade han och lade ner besticken.
Mobilen plingade till. Storbankerna mot rekordvinster – miljardregn över aktieägarna, lockade pushnotisen.
Det regnar i alla fall någonstans denna sommar, tänkte han.
Displayen på telefonen visade 18:40. En ung kvinna strök puder över hans ansikte. Han gick igenom talet i huvudet. Det var samma upplägg som alltid. Börja med en personlig anekdot från tiden som spärrvakt – i ärlighetens namn hade han bara jobbat i spärren under en vårtermin då han studerade – och sluta med att skälla ut den nuvarande regeringen. Talet var okej, och fyllt av nonsens.
Trots att han varit politiker i större delen av sitt liv kunde han inte vänja sig vid att stå på scen. Första stegen ut, de hundratals människor som flöt ihop till en enda stor massa framför honom, samtidigt som han kunde urskilja små detaljer, som att en supporter tio meter bort inte knäppt skjortan ordentligt… Det var alltid samma känsla av surrealism. Sista gången nu. Tänk om de hade vetat. Hade de varit snällare mot honom då?
Podiet var lite för lågt. Någon hade ställt fram en flaska med kolsyrat vatten och ett glas. Loka banan. Han vred av korken och hällde upp.
Nu måste han sätta igång.
Blicken ner i pappret, upp igen mot publiken. Han måste se samlad ut.
»Kära Almedalsbesökare…«, började han. Det kändes närmre till jul än till den tidpunkt då han skulle motta sina applåder, få kliva av scenen och åka hem till hotellet.
»Vi har alla upplevt ett tillfälle då vi drabbats av en brutal orättvisa, ojämlikhet och ofrihet i våra liv. Det kan vara på arbetsplatsen eller i hemmet. För mig var det då jag jobbade som spärrvakt.«
Var vad det där för bloggsvenska? Han undrade om de hade outsorcat manusskrivandet till Blondinbella. När han läste upp det lät det värre än när han ögnat igenom det tidigare under dagen. Kanske hade Björklund en poäng ändå. Dagens ungdomar, vilka jävla oduglingar.
»Men vi ska ställa allt tillrätta igen. Friheten kräver jämlikhet. Jämlikhet kräver frihet. Vi kompromissar aldrig med våra värderingar. I ett grönt, jämlikt, fritt Sverige, får alla plats. Nyallända som gammelanlända.«
Vad hade han just sagt? Gammelanländ? Vad i helvete skulle det betyda?
Partifolk som satt på de första raderna började skruva på sig. Till vänster bakom kulissen kunde han se Peter som pillade sig i ena örat med en penna.
Någon i ungdomsförbundet skrek hans namn. De var väl en tjugo-trettio stycken, ungpartisterna. På deras t-tröjor hade de tryckt upp budskap: Ja till medmänsklighet o värme. Hata hat 4-ever. MER MR. Hillary 4 president.
Hillary? Det här var väl för i helvete heller inget amerikanskt presidentval?
Nu kom det igen, suget. Han ville skrika åt ungarna att se ut som folk.
Måste koncentrera sig nu. Han tog en klunk vatten.
Det smakade banan.
Ban-fuckning-nan.
»VEM FAN GÖR VATTEN MED BANANSMAK?«
Orden ekade över hela Visby. Han tittade ut över publiken. Jo. Han hade vrålat. En vindpust ruskade om trädkronorna. Några måsar cirkulerade över publikhavet. I övrigt: stillhet.
Hans KBT-terapeut skulle inte bli glad.
KBT- terapeuten tog 3000 kronor per samtal.
Åt helvete med KBT-terapeuten.
»Politik«, fortsatte han och harklade sig, »är inte vad ni tror att det är. Jag hade kunnat stå här och berätta för er om de satsningar vi tänker göra, men som ni vet att jag vet att vi inte kommer genomföra. Om vårt valmanifest resulterar i en utredning som sedan begravs nånstans kan vi vara nöjda. Vi säger att vi vill satsa på ditten och datten. En miljard hit, tre dit. Inte fan löser det Sveriges problem. Ingen har nån jävla aning om hur de ska hanteras! Tro mig: vi politiker står lika handfallna som alla andra! Vi har inte den blekaste! Trettio miljoner mot skolsegregationen – jo tjena! Alla vet att det är lögn! Och valaffischerna. De vidriga valaffischerna, de idiotiska klyschorna. Ni väljare borde känna er hånade. Och kränkta. Men för all del, rösta på oss. Eller på något annat parti. Det spelar fan ingen roll.«
Han var klar.
En bäbis skrek ikapp med måsarna. Han kände hur svetten rann längs pannan, kunde nästan höra hur dropparna träffade podiet framför honom.
Peter vinkade diskret från scenkanten. Tillsammans gick de ner för den lilla trappan.
Journalisterna följde honom med blicken när han steg in i taxin.
Klockan åtta nästa morgon hade han fortfarande inte pratat med någon sedan han smällt igen dörren framför Peter. Han hade knappt sovit. Han tog en dusch, klädde på sig rena kläder och slog på telefonen. 1304 missade samtal och 805 sms.
Det ryckte i dörrhandtaget. Måste vara Peter.
»Inga journalister!«, ropade han till sin medarbetare.
Peter lovade att han slapp prata med någon, och att han hade en lösning som skulle kunna ta honom till Stockholm nu på en gång.
Han glömde säga tack till Peter, som hade med sig en fralla och en kopp kaffe.
»Statsministern ringde. Du kan få låna regeringsplanet. De kan flyga hem dig direkt och vända tillbaka till Visby. Du får vara helt för dig själv.«
Regeringsplanet. Vilken jävla förödmjukelse. Å andra sidan ville han snabbt ifrån den helveteshåla som kallades Almedalen. Han nickade åt Peter.
»Jag är klar om tio minuter.«
Ett knappt dygn senare låg han hemma i sin säng i Täbyvillan. Armbandsuret som låg på nattduksbordet visade kvart i två. Solen silade sig in genom linnegardinerna. Det måste vara eftermiddag och inte natt.
Hur länge hade han sovit? Minst tio timmar.
Ryggen kändes stel när han reste sig upp. Han hörde Marie stöka runt i köket där nere. Hon hade tagit hand om honom väl. Inte ställt några frågor, bara värmt en tallrik tomatsoppa, lovat att inte svara i telefon och dragit ner alla persienner i fall att någon kvällstidnings-journalist skulle få för sig att dyka upp utanför huset.
Han gick ner, tog en kopp kaffe och några skorpor, pussade Marie på kinden och gick upp igen. Barnen var med kusinerna på Singö.
Han behövde vara i fred. Länge.
En morgon, det måste vara söndag, vaknade han av att Marie öppnade dörren till sovrummet.
»Sten«, sa hon sammanbitet. »Du måste läsa tidningen.«
»Älskling«, svarade han och suckade, »jag orkar inte. Jag bryr mig inte. Jag är inte politiker längre.«
»Kom ner till köket, jag har stekt ägg«. Hon stängde dörren.
Motvilligt reste han sig upp, snurrade morgonrocken omkring sig och stövlade ner för trappan.
Hela Dagens Nyheters förstasida pryddes av hans ansikte. Rubriken löd: SUCCÉN – STEN KÄLLSTIG SLÅR OPINIONSREKORD.
Vad i hela…?
DN/Ipsos blixtundersökning: Källstig tar sitt parti till nya nivåer. Bara dagar efter det numer legendariska ‘sanningstalet’ har Källstig seglat upp som den mest populäre partiledaren. Dessutom har partiets stöd mer än tredubblats – på inte ens en vecka. Sammanlagt får partiet 20,4 procent, enligt DN:s webbpanel. Det ger tydliga tecken på partiets chanser i det stundande rikdagsvalet. Enligt statsvetare från Göteborgs universitet kan detta innebära att partiet gör ett mycket bra val.
Någon måste driva med honom.
Det var på torsdagskvällen som Sten Källstig höll sitt Almedalstal. I stället för att hålla sig till manus valde Källstig att improvisera och till synes tala från hjärtat. Han påpekade problemen med en politikerklass som inte säger sanningen till väljarna och som bryr sig mer om sina politiska karriärer än att göra något bra för samhället. Talet har redan nu beskrivits som en milstolpe i modern svensk politiska historia. Än har Källstig själv inte kommenterat talet. DN har varit i kontakt med Källstigs medarbetare som meddelar att Källstig snart kommer att göra ett uttalande.
På nästa uppslag fanns en rad intervjuer med personer »på gatan«. En äldre dam i scarf och hatt tyckte att hans tal »äntligen sa som det var och inte bara innehöll en massa påhitt.« En man i medelåldern som var »mellan jobb« tyckte att »Källstig verkar vara en hederlig typ«. Bredvid honom fanns en bild på en kille med invandrarbakgrund vars omdöme helt enkelt löd: »Han är kingen.«
Vad i hela fridens namn var det som pågick?
Under flera dygn hade han varit övertygad om att han gjort bort sig som ingen offentlig person gjort förut, inte ens undantaget Robinson-Emma i Filip och Fredriks bingo i tredjeriket-referenser. Han hade sett rubrikerna framför sig: »Källstig sinnessjuk«, »Partiledare tappar det fullständigt«.
Uppenbarligen var det inte han som var galen här.
Marie satte sig mitt emot honom.
»Du är ett geni«, sa hon lugnt. »Detta är historiskt.«
Han lade ifrån sig tidningen.
»Men jag tappade det ju. Fullständigt. Jag kunde inte hejda mig alls. Jag vet inte vad som flög i mig. KBT-tantens strategier fungerade inte.«
»Du sa sanningen. Du sa det folk har längtat efter att en etablerad politiker ska säga. Hela Sverige älskar dig nu. Till och med mor min tycker att du verkar vettig.« Hon räckte honom hans mobiltelefon. »Peter har ringt minst en gång var tionde minut.«
Telefonens display meddelade att inboxen var full. Han tryckte fram Peters nummer.
»STIG!!!«
Han var tvungen att hålla telefonen några centimeter från örat.
»VAD BRA ATT DU RINGDE UPP!«
»Jo, jag tänkte att det var läge«, mumlade han.
»DU ÄR ETT GENI! Agenda vill ha med dig i kväll. Studio ett i morgon, liksom TV4. DN vill ha en kommentar så snart som möjligt, snälla. Svenskan vill göra ett stort personporträtt, och du, du måste klippa dig, tidningen TARA har utsett dig till Sveriges sexigaste politiker och vill göra en photoshoot och personlig intervju.«
Han visste inte vad han skulle säga. Bad om att få återkomma och tryckte upp Twitter på mobilen. »#bananvatten« hade tydligen trendat. Han var överallt. Ungdomsförbundet hade gjort memes med texter som visade hur han i en ihopklippt bild sköt ner ord som »floskler« och »skitsnack« med en vattenpistol. På en bild höll han en gigantisk flaska med mineralvatten och sprutade ner regeringen.
Svenska Dagbladets ledarsida hyllade hans insats. I Expressen skrev man att hans tal hade rört om i grytan. Till och med den politiske redaktören på Aftonbladet hyllade hans insats, och kallade honom »en man av folket, för folket.« På Facebook hade en inflyteserik borgerlig debattör kallat honom för 2010-talets viktigaste politiker. Posten hade fått 50 000 delningar. Den största så kallade alternativmediasajten hade rubriken: »Från PK-fjant till hjälte – Stygge Stiggan gör slarvsylta av MSM-töntar och annat pack«.
Flashback hade korat honom till »Sveriges främsta sanningssägare«.
Klockan halv nio på kvällen var han på plats vid TV-huset. »Var bara sig själv«, hade medarbetarna sagt. Vad det nu skulle betyda, undrade han medan han blev sminkad i logen.
Han tog stora steg ut i studion. Anna Hedenmo såg lika artigt sträng ut som vanligt.
»Välkommen till Agenda«, började hon. »Du har under de senaste dagarna gjort succé. Varför har du inte kommenterat ditt världskända tal under politikerveckan i Visby?«
»Jag har känt att jag behövde diskutera med mina medarbetare om hur vi ska fortsätta arbetet med att göra svensk politik mer ärlig. Sedan har jag behövt vila upp mig efter en intensiv vecka med många möten«, svarade han.
»Ditt tal var minst sagt olikt de flesta tal vi brukar höra från politiker. Varför valde du att så att säga ta en annan ton?«
»Därför att vi behöver ärliga politiker i Sverige. Väljarna förtjänar företrädare som säger som det faktiskt är.«
Intervjun gick bra. När han kom hem behövde han inte ens kolla spisen särskilt många gånger.
Tre veckor före valet fann han sig själv sitta i soffan hos Skavlan och prata om sin barndom. En vegetarisk musikfestival i Göteborg bjöd in honom att prata om »aktivism i en ny tid«. En populär podcast ville ha med honom och prata om »äkta engagemang«. Damtidningarna var kanske allra ihärdigast. Det skulle sminkas och fotas, gärna barfota med ett gulligt djur eller en bukett blommor i famnen. Han var med i Så ska det låta, Bolibompa, matlagningsprogrammet Halv åtta hos mig och gästade säsongens sista Allsång på Skansen. Han sov mellan fyra och fem timmar per dygn.
Han hade börjat tänka mycket på spisen igen.
På valdagen gick han traditionsenligt med Marie till vallokalen. På kvällen svängde han förbi partiets valvaka. Det talades om tjugofem procent, kanske trettio.
När han kom hem hade Marie redan packat väskorna. Barnen sov hela taxiresan till Arlanda.
Just när han skulle sätta mobilen på flygplansläge kom pushnotisen:
»VALPROGNOS: STEN KÄLLSTIG TROS BLI TILLFRÅGAD AV TALMANNEN ATT BILDA REGERING«.
Det var en klar kväll. Genom rutan såg han ljuset från staden, motorvägarna och det svarta vattnet som skiljde öarna åt. Han hade alltid uppskattat att sitta vid fönstret.
Karin Pihl är LD:s kulturredaktör.
@karin_pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se