Att som liberal förhålla sig till olika typer av kollektiv kan vara problematiskt. Men ensam är inte alltid stark, vi behöver andra människor för att må bra och rentav överleva. Clara Eklöf reder ut begreppen och gör skillnad på grupper, kollektiv och massor.
Att liberaler är individualister ses som en självklarhet. Det verkar vara lika självklart att liberaler är rädda för gruppen – som koncept, som kollektiv, som en sammanslutning av människor. Eftersom individualismen finner en given motpol i kollektivismen är detta helt naturligt. För liberaler, som värnar den enskilda människan och hennes behov och vilja, blir gruppen förtryckande som inte låter individuella röster och åsikter tränga genom.
Samtidigt klarar sig människan inte utan gruppen. Ensam är inget flockdjur starkt. Gruppen skänker trygghet och inom psykologin är man överens om att umgänge med andra människor rentav är livsnödvändigt. Hur kan man som liberal och individualist förhålla sig till detta? Att rädas gruppen men ändå behöva den?
Det krävs att man gör vissa distinktioner. Här väljer jag att skilja mellan gruppen, kollektivet och massan. Det liberaler främst räds är kollektivet. Kanske särskilt de statligt förankrande kollektiven, de som rymmer en mängd människor men endast en unison åsikt. Kollektiven blir en auktoritär, majoritetsskapande enhet där de enskilda individerna som de består av sällan framträder.
Dynamiken i kollektivet tenderar att tysta ner de röster som skiljer sig från mängden och majoritetens förtryck blir lätt rådande. För liberaler upplevs detta som en begränsning av oliktänkande och blir därmed hotfullt. Att inte få uttrycka sin egen mening är bland det värsta tänkbara för en liberal. Men även om ett kollektiv kan utöva majoritetens förtryck och därmed hämma individen finns det värre former av sammanslutningar av människor.
Precis som kollektivet består massan av en större mängd människor där individers olikheter sällan framträder. En viktig skillnad ligger dock i dynamiken inom massan. Medan det i kollektivet lätt uppstår en sorts majoritetens tyranni präglas massan istället av en ansvarslöshet, en möjlighet att slippa stå för sitt agerande. Slår man upp ordet massa uppges det ha negativa konnotationer såsom »den enfaldiga massan« och det tycks rent lingvistiskt inte finnas något utrymme för positiva tolkningar av ordet.
I sin roman Brodecks rapport (2007) skriver Philippe Claudel om folkmassan som en grogrund för ondska och krig:
»Jag har sett vad människor kan åstadkomma då de vet att de inte är ensamma, då de vet att de kan försvinna och lösas upp i en folkmassa som suger upp dem och slukar dem […]. Man kan alltid intala sig att skulden tillkommer den som leder dem, som uppviglar dem […] och att massorna är omedvetna om sina handlingar, sina öden och sina banor. Det är fel. Sanningen är att massan själv är ett monster.« (s. 207-208)
I massan kan man dölja och döljas. Innesluten i massan kan man alltid förskjuta ansvaret och påstå att »jag visste inte«, »det var inte min idé« eller »jag gjorde bara som de andra«. Här går en skiljelinje mellan massan och kollektivet, som trots att det kan kuva individer ändå tar ansvar för åsikterna det står för. Socialpsykologen Gustave Le Bon (1841-1931), som skrev Massans psykologi (1912), för fram tankar som liknar Claudels.
Han menar att individen upplöses i massan och agerar utifrån oförnuft och instinkt snarare än logik, att hon förlorar sin ansvarskänsla och blir våldsbenägen när hon blir en del av en större enhet. Samma synsätt finns i Claudels roman, där det tycks som att individen upphör att existera, att massan själv får liv och blir ett monster.
En grupp kan vara ett kollektiv eller en massa, men också en frivillig sammanslutning av medvetna individer som gemensamt vill åstadkomma någonting och lyssnar på varandra. En familj är en grupp, en skolklass också, ett föräldramöte, en yrkesstab, en bokcirkel, ett fotbollslag. Bäst förutsättningar att fungera får grupper om de består av självständigt tänkande individer med god samarbetsförmåga. Sådana grupper bör inte liberaler ha några problem med. I grund och botten är en grupp bara en samling individer. I det finns inget att vara rädd för. Men dynamiken i gruppen är avgörande för hur farlig den är, varför liberaler uppfattar kollektiv som ett hot.
Ett kollektiv är ju också en grupp, men mer utarbetad och tydlig, där dynamiken ofta leder till att majoriteten förtrycker den enskilda individen. Massan är den farligaste sortens grupp. Kring den cirkulerar inga goda rykten, den sväljer individer, de löses upp och blir ansiktslösa, hotfulla.
En massa agerar på eget bevåg och bär inget ansvar. Liberaler, som tror på att komma fram till lösningar genom att allas röster blir hörda och tar del i diskussionen, gör därför rätt i att frukta massan. Claudel skriver också att det inte finns några lyckliga eller fredliga massor.
Man kan däremot mena att det finns lyckliga och fredliga individer, som tillsammans kan bilda lyckliga och fredliga grupper. Och dem behöver inte ens en liberal vara rädd för.
Clara Eklöf studerar litteratur och franska.
clara.eklof@gmail.com