Den socialdemokratiska hegemonin är aldrig så framträdande som när det ska diskuteras välfärd. Joar Lindén menar att vänsterns välfärdspolitik missar målet genom ett överdrivet fokus på människors relativa, snarare än definitiva välmående.
Nationalsocialism är numera internationalistiskt och fotbolls-VM ett offer för globalisering och mångkulturalitet. Källa: Jimmie Åkessons almedalstal. På vänsterfalangens likvärdigt absurda bevåg har välfärd kommit att symbolisera strävan efter minimala skillnader i välmående. Viktigast är att alla har det lika bra och inte att folk får det bättre.
Den politiska valstriden har kommit att huvudsakligen utgöras av ett symboliskt omdefinierande av begrepp, som inte sällan faller utom logikens ramar. Härvid ter sig vänsterfalangen kontraproduktivt se välfärden som ett jämlikhetsskapande egenvärde, hotat av en ohederlig och avsiktligen samhällsdestruktiv höger. Men är inte välfärden en liberal fråga?
Sveriges politiska karta håller tveklöst på att ritas om. Förestående val angår inte primärt konkreta problem utan kretsar istället kring fundamentala värderingar där ideologiska extremer vinner betydande mark. Mer aktuellt än någonsin är härvid diskussionen om vad som utgör ett rättfärdigat och rationellt samhälle. Även om mycket är oklart är en sak relativt säkert: värderingar kommer inte betyda mindre efter valet.
Mitt i denna värderingsstrid retirerar vänsterfalangen till en symbolpolitisk vallfärd till välfärden. Dock bär det av åt helt fel håll, resan till vänsterns heliga välfärd riskerar att sluta i ett ångestfyllt återblickande. Målet med den svenska välfärden var ursprungligen att säkra medborgarnas reala välmående. I dag tycks vänstern ha definierat om syftet med välfärdspolitiken så att det primära ändamålet istället är att minimera skillnaderna mellan människors välmående, det senare begreppet blir alltså en relativitet.
Istället för att driva samhällsreformerande politik verkar strategin vara att handlingslöst omdefiniera begrepp till fördel för den egna politikens relevans. Det parti som får sin politik att framstå mest överensstämmande med verkligheten har störst möjlighet att kamma hem vinsten.
Välfärden verkar ha kommit att tillmätas en helighets-status, framför allt av vänstern. Sant eller ej kan välfärden synonymt beskrivas som ett oantastligt, okränkbart eller syndfritt fenomen. Den som föreslår nedskärningar, privatisering och konkurrens inom sektorn stämplas omedelbart som fiende. Ideologiska värderingar är visserligen fundamentalt inom politiken, förr eller senare måste vi dock ställa oss frågan hur det faktiskt ligger till med välfärden istället för att bedriva värderingsbaserad smutskastning. Den tiden har passerat, med råge.
Ett stärkande av medborgarnas reala välmående sker föga troligt genom utjämningspolitik. Istället är liberalismens kärnvärdering en rimligare utgångspunkt, vilken ofta beskrivs som att alla människor ska ges samma förutsättningar för att sedan fritt välja väg framåt. Ingen ska tvingas bli något denne inte vill bli eller år, utan möjligheter ska finnas för vardera individ att bli den person de vill vara. Välfärd, framför allt vård, är ofta individbaserad och för att uppnå real välmåendeökning måste därför individen tillåtas stå i centrum istället för kollektivet.
Inlindad i sina egna fasor propagerar numera vänsterfalangen för en inskränkt valfrihet, som dessutom går mot kollektivets intresse av en god levnadsstandard. Turligt nog går välfärd och liberalism hand i hand. Det ligger i individens intresse att vara välmående och frisk samtidigt som en frisk befolkning tillfaller samhällsintresset. För att värna välfärden måste vi även värna valfrihet och för att värna kvalitet måste vi värna konkurrens. Befolkningens intressen och välmående har till skillnad från välfärden ett egenvärde, varför det är befolkningen som ska styra välfärden och inte tvärtom.
Trots den liberala identitetskrisen orsakad av inre konflikter kring förbudsagendor står ett faktum klart: välfärden är liberal men håller på att förloras till ett socialistiskt monopol. Liberala värderingar är den reella grunden för ett välfärdssamhälle. Endast genom förblindat dyrkande av lika utfall över allt annat kan ett samhälle som inte agerar för ett förhöjt välmående anses rättfärdigat.
Socialismen besitter inget välfärdsmonopol, välfärden är ursprungligen en liberal fråga. Under Rawls okunnighetsslöja är det inte långsökt att premiera ett samhälle med överlag stigande folkligt välmående framför vänsterfalangens utjämningsdefinition. Det är dags att omdefiniera välfärdsbegreppet och rädda befolkningen från en symbolpolitisk vallfärd till en välfärd som inte existerar.
Joar Lindén är juridikstudent och ordförande Liberala studenter Skåne.
@JoarLinden
joar.t.linden@gmail.com