Efter att ha bott i Stockholms-området under snart två år kan jag fortfarande tycka att känslan av att vara hemmastadd inte riktig har infunnit sig. Det har inte med stockholmarna eller Stockholm i sig att göra. Problemet är mer bokstavligt, jag har inget hem.
I oktober 2016 fick jag mitt första jobb efter universitetet, och då just i en Stockholms-kommun. Nu skulle det verkliga livet börja och tanken på att bli vuxen, så där på riktigt, kröp sig nästan obehagligt nära. Dock kvarstod problemet med bostad. Efter att ha veckopendlat från släktingar under en period, var jag inneboende på era ställen innan jag till slut kunde hitta ett ettårskontrakt på en andrahandslägenhet tillsammans med en kompis. Så för tillfället har jag ett hem. Ett hem som visserligen inte är mitt, och som har ett preliminärt slutdatum men jag har i alla fall tak över huvudet och rimligt med utrymme.
Min situation är långt ifrån unik, tvärtom är den mer regel än undantag för unga i Sveriges större, och ibland även mindre, städer. Det är en situation så vanlig att vi i mångt och mycket vant oss vid den, ett status quo som alltid är närvarande men aldrig verkar ändras.
Unga är särskilt utsatta då deras ekonomiska förutsättningar generellt sett är sämre, till exempel visade SBAB i en rapport från 2016 att en majoritet i gruppen 20–40 år inte klarar en ränteuppgång på 3 procent. När det nya amorteringskravet infördes i mars var det ytterligare ett slag mot ungas möjligheter att ta sig in på bostadsmarknaden.
Trots den enorma bostadsbristen är frågan inte ens topp 10 viktigast för väljarna detta valår. Det är kanske inte är helt överraskande. Med fokus på integration, trygghet, och misslyckanden i välfärden verkar bostadsbristen förbli perifer för väljarna. Från politiskt håll ter den sig nästan ibland som en bisak till huvudfrågorna. För handen på hjärtat, hur många kommer ens ihåg att det är det gamla MP-språkröret Peter Eriksson – vår bostadsminister?
Men för mig är frågan högst aktuell och kommer förmodligen vara det under en överskådlig framtid. Med dagliga besök på Hemnet för att kolla hur prisläget ser ut, och beräkningar över vad lån skulle kosta hos alla banker jag kan komma på börjar jag känna mig närmast manisk. För när allt kommer omkring vill jag bara ha en dörr med mitt namn på.
Olle Nykvist är förbundssekreterare i Unga republikaner och en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2018.
@ollenykvist
mail@ollenykvist.com