Texas fängelser hyser fler än 140 000 fångar. Förutom att delstaten länge har omfamnat dödsstraffet, kritiseras de förhållanden under vilka de intagna lever från era håll. Samtidigt anser många att fängelsets främsta syfte är just att bestraffa, snarare än att återanpassa. Eva Forslund belyser denna ambivalenta inställning till straffet som institution i ett reportage från Huntsville; hem åt Texas äldsta fängelse och enda avrättningsfacilitet.
Texas präglas av en förkärlek för det extrema – eller om man är mer kritisk; ambivalenta. Det framgår tydligt vad gäller allt ifrån vardagliga saker som AC-kylan inomhus gentemot den 30-gradiga värmen utomhus, till politiken. I huvudstaden Austin står trädkramande akademiker som konsekvent röstar på demokraterna, mot republikanerna i resten av Texas, som i sin tur inte sällan representerar de mest konservativa rösterna i amerikansk politik.
Ambivalensen är även tydlig vad gäller Texas straffrättsliga system. USA ligger tvåa i världen vad gäller antal fångar per capita – något som upprör och ifrågasätts både nationellt och internationellt Av USA:s 50 delstater är Texas den som har est fångar, drygt 140 000 i skrivande stund. Samtidigt finns en stor förståelse och engagemang för fångars situation. Varken det stora antalet fångar eller djupa förståelsen för dem känns bekant för en svensk – det är utpräglat Texasianskt med sådana motpoler.
Inte minst är det tydligt på Texas fängelsemuseum som ligger i Huntsville, en dagstur från Austin där jag befinner mig tillsammans med en vän som är född och uppvuxen i Texas. Huntsville är en charmig stad med knappt 40 000 invånare. Gatorna kantas av små trähus i kontinental stil och tacosen vi äter till lunch är både autentisk och god. De har inget vegetarisk på menyn, men jag frågar om de kan ersätta köttet med grönsaker och de frågar mig om det går bra med kaktus. Det gör det.
Bland amerikaner är Huntsville kanske mest känt som Texas första president Sam Houstons hemstad. Houston var president under de nio år som Texas var en självständig republik. Internationellt är dock staden mest känd för Huntsville-anstalten, ett fängelse där man avrättar fångar, senast den 25 april i år. Trots Huntsvilles charm går det inte att tänka bort fängelset. Med sina dryga 200 000 kvadratmeter, beläget strax nordväst om innerstan, dominerar det stadsbilden av. Ett stenkast från anstalten ligger fängelsemuseet.
Det är till en början svårt att begripa syftet med museet. Min vän Rebecca håller med: »Skriv i din artikel att till och med jag, som är född och uppvuxen i Texas, tycker att det här museet är konstigt.’’
Jag frågar personalen hur det kommer sig att fängelsemuseet kom till, och får svaret att en fängelsedirektör la ut några föremål från fängelset i stadshuset till allmän beskådan. Det fick så stort gensvar att det till slut blev ett museum. Till en början var museet en del av Texas Department of Criminal Justice men i dag har det en egen liten lokal som håller på att renoveras för att bli större. Det drivs av en icke-vinstdrivande organisation med styrelse, där många före detta kriminalvårdare och fängelsedirektörer ingår.
Museet har i dag många föremål från fängelset. I en glasmonter ligger smuggelgods från anstalten: allt från knivar gjorda av rakblad till ett par imitationer av Converseskor som en fånge sytt ihop. Där finns också Barbara Sloans fotoutställning Last Statement med foton på och citat från de som avrättats i Texas och från deras och offrens anhöriga. Där citeras vissa som hävdar sin oskuld, som Reginald W. Blanton, avrättad 2009:
»…Carlos var min vän. Jag mördade honom inte. Det som sker nu är en orättvisa… De tänker nu pumpa in ett dödsbringande gift i mina ådror, ett gift som USA:s veterinärförbund inte ens tillåter för hundar…«
Där citeras också föräldrarna till två syskon som mördades och vilkas mördare avrättades 1996:
»Vi har nu blivit kända som de första släktingar till dödsoffer som har fått bevittna förövarens avrättning. Jag önskar att vi var kända för någonting annat. Efter avrättningen kände jag att jag inte behövde förlåta Jenkins [den dömde mördaren, reds. anm]. Det är inte min sak. Det är Guds sak. Leo Jenkins mördade två av mina barn. Inget bra har hänt oss sedan dess… Man kommer inte över detta förrän man dör. Och vi ser fram emot den dag då vi ska få träffa dem igen. Vi saknar dem så mycket«.
Museet berättar också om hur fängelsesystemet i Texas har förändrats. Huntsville-fängelset invigdes 1848. Den allra första fången var en boskapstjuv, så typiskt Texas. År 1860 fanns 182 fångar, men efter det amerikanska inbördeskriget ökade antalet fångar kraftigt. Många var nyligen frigivna slavar.
I mitten på 1900-talet uppdagades det att Texas fängelser var de mest vanskötta i landet och under era årtionden genomfördes reformer för att förbättra systemet. Enligt museet hjälpte de. Men trots det stämde fången David Ruiz fängelsesystemet 1972 för att behandlingen av honom bröt mot både det åttonde och fjortonde tillägget till den amerikanska grundlagen, som förbjuder särskilt grymma straff respektive garanterar likabehandling inför lagen. Det blev en lång process, men till slut, 1980, fick Ruiz rätt. Man skulle åtgärda överbeläggningen, förbättra rehabilitering och fritidsaktiviteter samt sluta använda straffmetoder som inverkade menligt på fångarnas välbefinnande. Det tog dock lång tid att åtgärda problemen, inte förrän i början på 2000-talet ansåg domaren i fallet att Texas fängelsesystem nått en skälig standard. Fortfarande fanns dock tydliga brister med till exempel överanvändning av isoleringsceller.
Det mest uppseendeväckande på museet är förstås Old Sparky: den elektriska stol som användes för avrättningar fram till 1964. Plötsligt, precis runt hörnet från en utställning om rodeo-turneringarna som tidigare anordnades i Texas fängelser, tornar den upp sig. Stolen, som alltså är originalet, står mitt i museet, i en replika av det rum de dödsdömda avrättades i. Den är högre än vad man föreställer sig att den behöver vara. Jag känner mig helt tom inombords när jag ser stolen, som förbjöds för att den ansågs avrätta människor på ett alltför inhumant sätt. Jag får lätt svindel. Säga vad man vill om de som har dött i stolen, men det är svårt att inte känna sympati med en potentiell anhörig som kliver in i museet och plötsligt ser den elektriska stol som någon de älskade dog i.
Men som alltid där ett fenomen är synnerligen närvarande, finns även som mest kunskap och förståelse för det fenomenet. I en stat där 0,5 procent av befolkningen sitter i fängelse (i Sverige är motsvarande siffra 0,004 procent) finns också omfattande kunskap om fångarnas situation i Texas.
För att få reda på mer om fångarnas situation pratar jag med Michele Deitch. Hon är föreläsare på University of Austin at Texas välrenommerade statsvetenskapliga institution, Lyndon B. Johnson School of Public Affairs, och är specialiserad på frågor som rör fängelsesystemet. Hon menar att det finns allvarliga problem med fångarnas situation, till exempel överbeläggning: på vissa anstalter sitter upp till 4 000 fångar. De som har begått särskilt allvarliga brott har dessutom oftast närmast omänskliga levnadsvillkor.
»Fångar som är gängmedlemmar eller har en lång historia av allvarliga disciplinförseelser placeras ofta i så kallad administrativ avskildhet och är inlåsta över 23 timmar per dag i isoleringsceller. De släpps ut en timme per dag för att duscha och ägna sig åt fritidsaktiviteter i en något större bur«, berättar Deitch. Hon menar att det här problemet måste uppmärksammas mer: »Vi måste försöka förstå hur fängelserna och förhållandena där påverkar inte bara dem som sitter i inne, utan även familjerna utanför«.
Raegan bass är volontärkoordinator på den ideella organisationen Inside Books Project som skickar böcker och studiematerial till fångar i Texas och svarar på brev från dem. Henne träffar jag på Café Medici på samma universitets campus. Runt oss sitter collegestudenter och pluggar eller skrattar, ett par verkar vara på en första dejt. Jag frågar Bass om fångarnas situation. »Herregud«, säger hon, »fångarna här lever under förhållanden som de flesta inte skulle låta djur leva i«. Hon betonar att det nästan värsta är att fångarna själva är medvetna om hur de betraktas. Hon citerar ett brev som hon fick av en fånge en gång:
»Jag vet att folk betraktar oss som monster, och tolka inte mina ord fel, jag har mött många onda människor här i fängelset, men det gäller inte flertalet av oss, och många av de som är onda kan vara goda«.
Att Bass, en collegestudent på drygt tjugo år, har valt att volontärarbeta för att hjälpa fångar vill jag ändå se som ett uttryck för att förståelsen för fångars situation sprider sig. Därför är det inte lätt att greppa att Texas fängelsemuseum verkar ha så svårt att visa samma förståelse. Visserligen finns det, mitt emot den elektriska stolen, en utställning om motståndet mot dödsstraffet, både i Texas och internationellt. Det finns också gunghästar som har täljts av fångar på anstalten till salu, intäkterna går av allt att döma till fångarna.
Samtidigt finns en kopia av en fängelsecell i museet. Den är inte större än kanske åtta kvadratmeter och rymmer inte mer än ett mycket litet skrivbord, en toalett (ja, i rummet) och en våningssäng – två vuxna män delar ett sådant rum. Cellen är komplett med galler och allt, och utanför finns en skylt om att man gärna får ta bilder. Vill man ha en extra minnesvärd bild kan man till och med få låna en randig tröja för att själv kunna skaka galler. Bara några hundra meter från det faktiska fängelset förefaller en sådan bild särskilt makaber.
Efter flera års studier i USA har jag märkt att amerikaner är besatta av att ständigt vara tesdrivande. Det gäller allt från studier till livshistorier och museer, men här märker jag inte av det. Vilken berättelse försöker det här museet förmedla? Försöker de berätta sanningen om hur fängelsesystemet i Texas fungerar, vill de endast underhålla besökaren eller försöker de rentav försköna bilden av fängelserna? Det finns en ambivalens över vilken roll museet ska ha i en stad så präglad av en anstalts dystra närvaro, en ambivalens som alltså verkar vara utmärkande för Texas.
Men något annat som är utmärkande för Texas är idén om självständighet och självbestämmande. Många i Austin hyser ett förakt för sin republikanska delstatskongress under vilken de tvingas lyda. Och republikanerna misstror inte sällan den federala staten, för nog lever känslan av att Texas är en självständig republik kvar (trots att Texas nioåriga självständighet inföll vid 1800-talets mitt). Vurmandet för självbestämmanderätten förenar Texas-borna, vare sig det är trädkramarna i Austin eller de konservativa på landsbygden.
Samtidigt är det tydligt att just staten har omfattande makt över de som sitter i fängelse. Alla fångar måste gå upp klockan fyra på morgonen, äta frukost och sedan arbeta. De som går i skolan kan i vissa fall få kortare arbetsdagar. Man får heller inte träna som man vill, lagsporter och vikter får man endast använda om man skött sig. Staten bestämmer också över vad fångarna får läsa, och Texas Criminal Justice System har långa listor över otillåtna böcker och trycksaker.
Vad har William Shakespeare, Toni Morrison och John Grisham gemensamt? De är alla förbjudna på fängelserna i Texas. »I stort sett alla anatomiböcker är förbjudna, där finns för mycket nakenhet. Vi försökte skicka en bok om prostatacancer till en som drabbats av det men inte fått vård, men den förbjöds på grund av nakenheten«, berättar Raegan Bass från Inside Books Project. Även alla typer av kartor över Texas är förbjudna, förutom de som inte visar mer än konturen av delstaten, på grund av risken för rymningsförsök. Det kan man visserligen förstå, men det innebär även att många historieböcker om Texas är förbjudna vilket såklart gör det svårare för fångarna att tillägna sig kunskap. Staten kontrollerar helt enkelt vad fångarna får läsa; dess makt över dessa individer är minst sagt omfattande.
Det är förstås lätt att avfärda dessa betänkligheter med att brottslingar förtjänar sina straff. Det är dock oroväckande (och bör vara särskilt oroväckande för liberaler) att man lämnar så mycket oinskränkt makt till staten vad gäller fostrandet av dessa individer. Hur ska de kunna rehabiliteras till demokratiska medborgare om de aldrig får chansen att utnyttja de rättigheter som de har rätt till genom sina medborgarskap? Mycket riktigt är återfallsbenägenheten i USA 30 procentenheter högre än i Sverige (40 respektive 70 procent), som dessutom håller betydligt färre individer fängslade.
Som Michele Deitch påpekade under vår intervju: »Vi har ett straffsystem som innebär att straffet för ett brott är att skickas till fängelse. Det är inte meningen att man ska få ytterligare straff i fängelset. Du ska frihetsberövas – inte få dina medicinska behov ignorerade, inte utsättas för övergrepp eller våldtäkt i fängelset«. Dessutom är villkoren i fängelset ofta svåra av andra skäl. Betänk till exempel att sommartemperaturen i Texas i genomsnitt är över 30 grader, och den kan ibland överstiga 40 grader. 75 procent av Texas fängelser saknar luftkonditionering. Till följd av hettan har 23 fångar dött sedan 1998. Man skickas till fängelse som ett straff, inte för att bestraffas. Så är inte fallet i dag.
Tyvärr verkar förhållandena inte vara utmärkande för bara Texas. Med tanke på att det finns lika många fångar i USA som det finns invånare i Storstockholm gäller det nog för hela USA. Som Deitch uttrycker det: »Amerikaner är bestraffande«. Därför räcker det inte med »ambivalent« och »vurmande för självbestämmande« som begrepp för att förstå Texas. Texas präglas också av behovet att bestraffa.
Eva Forslund är ekonomistudent med brinnande intresse för USA. Hon har tidigare vikarierat som ledarskribent på UNT och Liberala Nyhetsbyrån. Reportaget möjliggjordes tack vare ett stipendium från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.
@babaforslund – eva.forslund@yahoo.com