Tidigare FP-ledaren Per Ahlmark är död. I en artikel i LD 1966 förutspådde han framtiden för den i parti organiserade liberalismen år 1984. Han menade att 70-talet skulle bli jämställdhetens årtionde och förutspådde regeringsskiftet 1976, upplösningen av flera monopol och statskyrkans avskaffande. Ahlmark var en viktig person för LD och artikeln publiceras till hans minne.
När George Orwell skrev sin roman ”1984” tecknade han där en bild av det allsmäktiga parti som då skulle behärska sin del av världen. Låt mig citera några rader:
”I pyramidens topp sitter Storebror. Storebror är ofelbar och allsmäktig. Varje framgång, varje seger, varje vetenskaplig upptäckt, allt vetande, all visdom, all lycka, all förtjänst, anses vara en direkt utströmning av hans ledning och inspiration… Storebror är den gestalt vari partiet finner lämpligt att framträda inför världen. Han har till uppgift att vara en brännpunkt för kärlek, fruktan och vördnad…
Den stora massans åsikter eller brist på åsikter betraktas som en likgiltig sak. Den kan inte tillförsäkras intellektuell frihet därför att den inte har något intellekt…
En partimedlem lever från vaggan till graven under tankepolisens öga… Inte bara direkta förseelser, utan minsta särdrag som möjligen kan vittna om en inre kamp, blir ofelbart upptäckt… Av en partimedlem krävs inte bara de rätta åsikterna utan även de rätta insikterna.”
Det här var Orwells mardröm om Partiet 1984. Hans utgångspunkt var Hitlers och Stalins skräckvälden; hans tillägg var den moderna tekniken som fulländade systemet.
Vårt parti kommer i allt väsentligt att vara deras motsats. Låt oss ett tag förflytta oss 18 år fram i tiden till det liberala partiet i Sverige i juni 1984 och ge några glimtar av fakta och fantasi av vad som hänt sen 1966.
Framstegspartiet – så heter vårt parti alltsedan sammanslagningen mellan Folkpartiet och Centern 1967 – befinner sig i regeringsställning och har just gått in i förvalsrörelsen till riksdagsvalet 1984. Opinionsundersökningarna i år har hittills varit mycket fördelaktiga. Men alldeles säker är inte längre regeringens valseger. Tjänstemännen är missnöjda över avtalsrörelsens resultat. TCO är sedan några år tillbaka den största organisationen på arbetsmarknaden, även om gränsen till Lo har blivit alltmer godtycklig. Bara vissa prestigehänsyn i toppen anses ha förhindrat en sammanslagning av de två största löntagarorganisationerna. TCO gick i avtalsrörelsen med stora anspråk särskilt för de eftersatta låglönegrupperna som drar sig fram med en årsinkomst på under 40 000 kronor.
I det ekonomisk-sociala råd, som den så kallade mittenregeringen inrättade redan 1969, var man enligt gällande lagstiftning tvungen att diskutera och behandla men inte besluta om lönekraven på arbetsmarknaden.
Framstegspartiet återvaldes alltså både vid andrakammarvalen 1972 och vid valet till den första enkammaren 1973. I mitten av 70-talet kulminerade barnafödandet i landet – det var ett utslag av aktivitet hos de stora årskullarna från 40-talets mitt. Omkring 140 000 barn föddes då per år och ”barnavågen” kom naturligtvis att leda till en snabb stegring av efterfrågan på familjebostäder. Trots lokaliseringspolitiken accelererade samtidigt inflyttningen till de stora tätorterna, och det försvårade ytterligare bostadssituationen. Bostadsbristen blev påtaglig i tätorterna även om mycket klarades av regeringens politik: hårdare satsningar på konkurrens mellan olika företag och produktionsformer, mer industriellt byggande, en i stort sett fri hyresmarknad och långsiktig planering av byggandet.
Under samma år blev bristen på arbetskraft alltmer akut. Under hela 70-talet låg bara 15 procent av befolkningsökningen på åldersgrupperna mellan 15 och 65 år. Det tvingade i sin tur fram en ny utlänningspolitik. Sverige försökte stimulera invandringen, vilket underlättades av medlemskapet i EEC.
Men kostnaderna för anpassning av invandrarna blev i början ganska stora och utlöste ibland en viss utlänningsfientlighet. ”Byggs svenska bostäder för svenskar eller för greker?” frågar man till exempel i ett uttalande från en fackförening i Skåne. Men Framstegspartiet vägrade att ge efter för sådana stämningar.
70-talet blev könsjämställdhetens årtionde. Den traditionella familjebilden med mannen som familjeförsörjare och kvinnan som hemarbetande bröts sönder både av en ny ideologi i en ny generation och av näringslivets brist på arbetskraft.
Samtidigt försökte statsmakterna på olika sätt stimulera pensionärerna att fortsätta med sitt förvärvsarbete. Vid mitten av 70-talet genomförde man ett system med mer individuell pensionsålder kombinerad med vissa långtidsledigheter eller så kallade sabbatshalvår. Vid några tillfällen startade näringslivet stora annonskampanjer om hur eftertraktade de äldre var på arbetsmarknaden. Vi minns en berömd slogan där den gamle mannen säger: ”först när jag blev pensionerad började jag trivas med jobbet”.
70-talet blev alltså barnens, pensionärernas och utlänningarnas årtionde i Sverige. Det ledde till att samhällsekonomin blev hårt ansträngd.
Utbetalningar av ATP-pensioner satte fart på konsumtionen samtidigt som de produktiva grupperna trots alla ansträngningar relativt sett minskade. Inflationstrycket blev besvärande och den ekonomiska tillväxten för långsam. Regeringen tvingades svara med en del åtgärder som dämpade prisstegringarna men inte var särskilt populära. Och efter nederlaget i valet 1976 fick de avgå. Olof Palme hade då efterträtt den förgrämde Eric Holmqvist som socialdemokratisk partiledare. Hans regering försökte lösa bostadsfrågan på sedvanligt socialdemokratiskt vis: en rad detaljerade direktiv tvingade in produktionen på just de bostadstyper som regeringen men inte konsumenterna föredrog. Man gav favörer åt de så kallade allmännyttiga bostadsföretagen vilket åter minskade konkurrensen på flera ställen i landet. Man införde en ny form av hyresreglering i de tre största städerna, vilket snabbt ledde till hyressplittring och svarta marknader. Det här och en del andra experiment i socialism tog lyckligtvis snabbt slut redan i nästa riksdagsval 1980 – och sen dess sitter Framstegspartiet åter i ledningen.
Mot bakgrund av de här regeringsskiftena har Dagens Nyheters chefredaktör Daniel Tarschys lanserat en uppmärksammad teori. Sverige har kommit in i regeringsperioder med följande regelbundenhet: Framstegspartiet 8 år, sedan Socialdemokraterna 4 år, sen Framstegspartiet 8 år igen, därpå 4 år med Socialdemokraterna och så vidare.
Denna iakttagelse, kallad ”Tarschys lag om den ideala regeringscirkeln” kombinerar två stora fördelar: man får regelbunden växling vid makten, vilket är bra för vitaliteten och maktbalansen, och man får en liberal dominans vilket är klokt med tanke på innehållet i politiken.
Riksdagsmännen deltar också mycket flitigt i kongressens förhandlingar. Ingen förstår längre hur medlemmarna i det gamla Folkpartiet ännu på 60-talet kunde finna sig i att flertalet riksdagsledamöter struntade i att komma till partiets högsta beslutande instans.
Vid några uppmärksammade nomineringar på 70-talet blev sittande riksdagsmän strukna från listorna därför att de hade försummat partiarbetet och kontakten med medlemmarna. Sånt hette för 20 år sedan ”kupp” och ”hänsynslöshet” – och det kallas nu för en väl fungerande interndemokrati.
Misären i gamla riksdagshuset
Den stora förändringen i synen på riksdagsmännen inträffade när riksdagshuset för tio år sedan flyttade in i sitt nya hus vid Järvafältet i Stockholm. Dit förlade man landet politiska förvaltningscentrum: förutom riksdagen, alltså Kanslihuset med alla departementen och de politiska partiernas huvudexpeditioner. Man hade då äntligen insett att det gamla riksdagshuset på Helgeandsholmen var oanvändbart. Misären i denna omöjliga byggnad kan man fortfarande förundras över genom att besöka huset, som nu är museum. Vid överflyttningen fick alla de 350 riksdagsmännen egna arbetsrum och sekreterare, goda sammanträdeslokaler och betydande utredningsresurser. Samtidigt höjdes lönen till 80 000 kronor i 1974 års penningvärde.
Till en början inträffade visserligen en del ledsamheter. Det fanns riksdagsmän som inte visste hur man skulle använda ett eget skrivbord eller hur man skulle sysselsätta sin sekreterare. Andra missuppfattade läget och utnyttjade sekreteraren på sätt som inte var avsett, vilket ledde till ett par präktiga skandaler. Men de flesta upptäckte snart hur mycket mer effektiva de blev med de nya resurserna. De märkte att de som heltidspolitiker fick helt nya möjligheter att hålla kontakt med väljare och medlemmar och gå till grunden med sitt arbete.
Och dagens samhälle har ställt politikerna inför en rad nya problem. Bruttonationalprodukten har mer än fördubblats och ligger nu på över 250 miljarder kronor. I statens och kommunernas budgetar har framförallt kostnaderna för åldringsvård och sjukvård stigit med stor hastighet – vartannat år bryter en debatt lös om hur man ska ”rationalisera vården”.
Samtidigt har man raserat gränserna mellan socialvård, sjukvård och kriminalvård – det nya vårddepartementet har kommit att bli en jätte i Kanslihuset, och dess chef Thorbjörn Fälldin har blivit mycket inflytelserik i regeringskretsen.
Sverige har nu drygt nio miljoner invånare och ¾ av dem bor i tätorterna. De tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö har vuxit mycket snabbare än beräknat. Men Framstegspartiet har ändå på flera punkter kunnat förverkliga det miljöpolitiska program som det gamla Centerpartiet en gång i tiden tog initiativet till. De jättelika skrythus som smälldes upp på 50- och 60-talen betraktas numera nästan som slum. Dessa människosilon står fortfarande kvar här och där i skogarna som skräckmonument över taktlösa arkitekter. Nu bygger man lägre och rymligare. Husen radas inte längre upp kring hårt trafikerade huvudledare utan man försöker gruppera både en- och flerfamiljshusen kring trafiklugna gator och torg.
Den särskilda skatten på fritidshus har inte hindrat antalet att öka med stor hastighet. Det har också lett till att dubbelbosättningen blivit alltmer vanlig. Flykten från landsbygden har kommit att effektivt motverkas av fritidsindustrin.
Har då vårt parti 1984 någon ideologi? Nej, förklarade professor Herbert Tingsten redan vid sammanslagningen FP-C i sin bok ”Från idyll till klorofyll”.
Man har hela tiden med skärpa motsatt sig de krav på förstatligande av näringslivet som vänstersocialisterna ständigt pratar om och Socialdemokraterna ibland mumlar om. Partiet har i stället gått i spetsen för ökad företagsdemokrati: större befogenheter åt företagsnämnderna och löntagarrepresentation i företagens styrelser.
Partiet har hela tiden haft en mycket pragmatisk inställning till den ekonomiska politiken. Man har vägrat att pressa på mot inkomstutjämning genom en skärpt direkt beskattning men har däremot höjt arvsbeskattningen. Man har flera gånger tillsatt besparingsutredningar men också hela tiden slagit fast att högskattepolitiken är nödvändig under många år framåt. Man har genomfört en decentralisering av de väldiga AP-fonderna men samtidigt bedrivit åtskillig ekonomisk planering med generella medel. Man har ökat möjligheterna att föra en aktiv finanspolitik genom att regeringen getts rätt att inom vissa gränser förändra den indirekta beskattningen utan att invänta riksdagsbeslut.
Framstegspartiet har också tagit klar ställning i flera väsentliga frihetsfrågor. Efter lång strid lyckades man 1971 avskaffa monopolet för radio och TV. Nu finns fyra rikstäckande TV-kanaler ledda av lika många fristående företag – varav en är färg-TV och en annan en internationell kanal. Dessutom finns många lokala radio- och TV-sändare. Två år senare ersatte man tryckfrihetsförordningen med den så kallade ”grundlagen om yttrandefrihet” där filmcensuren och en del andra förbud rensades bort och där reglerna för samtliga massmedia infördes.
Och när statskyrkan avskaffades i mitten av 70-talet var det Framstegspartiet som bestämt vände sig mot att Svenska Kyrkan skulle ha kvar något av sin beskattningsmakt. Uppgörelsen blev mycket generös beträffande de kyrkliga egendomarna, men regeringen var kompromisslös i sitt krav att Svenska Kyrkan skulle ha precis samma ställning i förhållande till staten som övriga trossamfund.
Naturligtvis finns det generationsbrytningar i Framstegspartiet. Ungdomsförbundet har varit pådrivande i flera frågor, till exempel när den allmänna sysselsättningsförsäkringen infördes, vid beslutet om elva års obligatorisk skolgång med början vid sex år ålder, vid den stora satsningen på universitets-TV för att underlätta vuxenutbildningen och vid det statliga stödet till den spanska frihetsrörelsen vid revolutionen 1973.
Per Ahlmarks artikel publicerades LD 1966 och kom i ett första omtryck 1978, då den fick vissa uppdateringar vilka finns med i denna version.