Liberala och borgerliga politiker kommer ibland med mer eller mindre välriktad kritik mot enskilda miljöpolitiska förslag, ibland med egna konstruktiva förslag. Men sällan ifrågasätts de antaganden som ligger till grund för miljöpolitiken. Frilansskribenten Elias Rosell manar till liberal kamp om miljön.
Trots att den gröna rörelsen (även inkluderande den grönare delen av vänstern) har en delvis verkningslös, ibland rent kontraproduktiv, miljöpolitik så har de i Sverige närmast monopol på att “bry sig om miljön”. Den gröna rörelsen behöver utmanas. Här är fem liberala vinster som måste säkras.
- Ingen klimatlösning utan “frikoppling” mellan tillväxt och utsläpp
Jakten på ekonomisk tillväxt ses, av många inom den gröna rörelsen, som roten till miljöförstöringen och därför är tillväxtkritik centralt för många inom grön ideologi.
Men tillväxtkritik kommer inte att lösa klimatfrågan. Nationalekonomen Assar Lindbäck förklarade redan 1974 varför:
“Om vi i dag skulle stoppa ekonomisk tillväxt, skulle inte föroreningarna därmed minska. Kanske skulle de bli oförändrade. Men det är ju inte vad vi syftar till. Vi vill i stället uppnå en drastisk minskning av föroreningar, till säg en tiondel eller en hundradel av nuvarande nivå på många områden. Och det kan vi inte åstadkomma genom att stoppa den ekonomiska tillväxten, eftersom vi inte är beredda att minska produktionsvolymen till kanske en tiondel eller en hundradel av nuvarande nivå.”
Citatet från Lindbäck är fortfarande bland det bästa som sagts som tillväxt och utsläpp. Utan en radikal frikoppling, att utsläppen minskar utan att ekonomins storlek behöver göra det, kommer vi att missa klimatmålen grovt. Detta oavsett om vi har nolltillväxt eller ökad tillväxt. Därför är det en helt central utgångspunkt för en liberal miljöpolitik att presentera förslag som minskar utsläppen utan att göra detsamma med ekonomin.
- Den dubbla inställning till vetenskap måste väck
Den gröna rörelsen kritiserar ofta, med rätta, klimatskeptiker med motiveringen att man måste utgå från vad forskningen säger – och lyfter då särskilt fram FN:s klimatpanel (IPCC) och dess auktoritet på området. Samtidigt väljer den gröna rörelsen att inte ta till sig att samma klimatpanel skriver att det behövs en snabb uppskalning av alla utsläppsminskande tekniker för att klara 1,5-gradersmålet (IPCC, 2014a). IPCC skriver vidare att kärnkraft till och med har något lägre klimatpåverkan än vatten- och solenergi (IPCC 2014b). En liberal miljörörelse borde kritisera den gröna enögdheten.
Vidare visar en opinionsundersökning bland forskare knutna till världens största vetenskapsorganisation, AAAS, som ger ut den högt ansedda tidskriften Science, att det är lika stor konsensus bland världens forskare för påståendet att det är säkert att äta GMO-mat som för påståendet att människan är den främsta orsaken till den globala uppvärmningen (Pew Reaserch Center, 2015).
Ändå argumenterar Greenpeace (2016) emot GMO med motivering att det finns en osäkerhet om påverkan på den mänskliga hälsan. Delar av miljörörelsen agerar i GMO-frågan precis som de klimatskeptiker de själva kritiserar.
Detta betyder samtidigt inte att allt motstånd mot GMO eller kärnkraft per automatik är ovetenskapligt. Men om man ignorerar fakta som inte uppskattas riskerar det viktiga samtalet att övergå i en magkänslornas debatt, till föga gagn för framtiden. Det betyder inte heller att en liberal miljöpolitik behöver förorda kärnkraft och GMO framför andra teknologier. Men vi bör inte heller motverka dem.
Den gröna rörelsen verkar mest tycka att det är viktigt med vetenskaplighet i just de frågor där vetenskapen stödjer deras politiska utgångspunkter. Att vara liberal innebär givetvis inte en immunitet mot ovetenskaplighet. Generellt sett har gröna och vänsterinriktade exempelvis varit bättre på att ta till sig den naturvetenskapliga klimatforskningen: det är svårare att hitta klimatskeptiker till vänster än bland liberaler och högerut. Vi bör granska våra motståndare, oss själva och betrakta våra åsikter som preliminära och redo för omprövning i takt med att ny vetenskap presenteras.
- Teknikneutralitet måste råda
Så kallade “klimatplaner” har varit i ropet den senaste tiden. Exempelvis har Naturskyddsföreningen krävt att riksdagspartierna ska redovisa sina klimatplaner för hur FN:s globala klimatmål ska nås.
Ett liberalt svar bör vara att vi inte vet vilka tekniker och lösningar som är bäst för att exempelvis nå målet om att minska Sveriges utsläpp med 85 procent till 2045 – och att vi heller inte tror att någon annan vet det.
Miljödebatten hamnar ofta i en diskussion om vilka teknologier som är bäst: kärnkraft eller förnybart, ekologiskt eller konventionellt jordbruk. En liberal miljöpolitik bör avstå från den debatt som utgår från att staten i dag vet vilken teknik som är bäst för att minska miljöproblemen imorgon.
Politiken bör i stället handla om att hitta de styrmedel som gör att bäst teknik kommer att användas. Inom energipolitiken kan det innebära att varje teknikslag betalar för sin egen miljökostnad och att varje anläggning ska uppfylla lagens säkerhetskrav. Därefter kan olika företag tävla om att hitta de mest effektiva lösningarna. Om detta sedan leder till 100 procent förnybart eller massor av kärnkraft torde vara rätt ointressant för en liberalt sinnad person.
Olika teknikslag är endast medel för att nå miljömålen. I miljödebatten formulerar dock dagens gröna rörelse medlen, som exempelvis 100 procent förnybart eller ekologiska varor, som själva målen för politiken.
Vilka styrmedel är det då som ska användas? Det är rättvisare att förorenaren betalar för klimatpolitiken än att alla skattebetalare gör det, och det är även effektivare. Vi har bättre kunskap om vad som orsakar utsläpp i dag än vad som kan minska dem i morgon. En liberal miljöpolitik bör i så hög grad som möjligt bygga på miljöskatter och så lite som möjligt på subventioner.
- Miljöpolitikens målkonflikter måste erkännas – vi behöver “förstöra” miljön för att rädda den
Det finns konflikter mellan olika miljömål. Vi behöver faktiskt viss miljöförstöring för att rädda miljön. Ett exempel gäller gruvbrytning och klimatvänlig teknik. Det krävs femtio gånger mer järn och koppar samt nittio gånger mer aluminium för att få samma elkapacitet från sol- och vindkraft jämfört med fossil energiproduktion och kärnkraft (Vidal et al., 2013).
Enligt en FN-rapport kommer det att behövas 600 miljoner ton mer metallresurser år 2050 om temperaturökningen ska begränsas till två grader, jämfört med ett scenario där fossil energi fortsätter att dominera och uppvärmningen blir sex grader (IRP 2017). Återvinning är viktig, men lär inte räcka för att täcka metallbehovet. Enligt Sveriges Geologiska Undersökning är efterfrågan på metaller för grön teknik “långt större än den mängd metallskrot som i dag finns i omlopp” (Söderberg och Smelror, 2017).
Det finns gruvfyndigheter i områden med hög biologisk mångfald som inte bör brytas, men överlag bör klimatet prioriteras framför dogmatiskt gruvmotstånd. Globala miljöproblem är generellt allvarligare än lokala, men här kan och vill den gröna rörelsen oftast inte välja. Man ser inte skogen för alla enskilda träd som måste räddas.
Författaren Naomi Klein förespråkar i den inflytelserika boken Det här förändrar allt: Kapitalismen kontra klimatet (Ordfront 2016) en övergång till förnybar energi, samtidigt som hon hyllar motståndet mot den kopparutvinning som förnybar energi baseras på.
Det finns perfektionistiska drag inom delar av miljörörelsen: Om en lösning inte uppfyller nästan ouppnåbara kriterier för hållbarhet säger man nej till den. I värsta fall resulterar det i att man i praktiken säger nej till solenergi, vindkraft och batterier eftersom de kräver mer gruvbrytning, nej till kärnkraft på grund av strålningen, samt nej till mer vattenkraft och nej bioenergi på grund av påverkan på djur- och växtliv. Likt en pacifist håller man sina händer ideologiskt rena, men slutresultatet blir i detta fall att fossilenergins utbredning inte motas i en tid när den behöver minska drastiskt.
- Fler “onaturliga” lösningar på “naturliga” problem
Det finns en stark vurm för “naturlig” mat och “naturliga” råvaror. Men det “naturliga” är sällan naturligt. Många av våra grönsaker är ett resultat av en förädling som inleddes för tusentals år sedan. Utseendemässigt är många av de grönsaker vi äter i dag närmast oigenkännbara från sina vilda och naturliga släktingar. Som Lisa Beste (2015), doktor i växtfysiologi, skriver så är alla grödor vi äter redan manipulerade.
Kopplat till detta finns en romantiserad syn på det ”naturliga” som mer positivt och nyttigt och också som mindre farligt. En studie om riskpsykologi kom fram till att människor ser risker orsakade av naturliga källor som mindre skrämmande än risker orsakade av onaturliga källor, även när resultatet av skadan beskrivs som likvärdig (Rudski m. fl., 2011). Exempelvis visar studien att det anses mindre skrämmande att bli förgiftad av ekologisk mat än av snabbmat.
Kanske är det anledningen till det faktum att luftföroreningar från vedeldning i Sverige orsakar cirka tusen dödsfall per år (SOU 2016:47) får så pass lite uppmärksamhet. Och att det utbryter ramaskri, inte minst bland borgerliga politiker, när statliga Boverket vill strama upp reglerna kring installation av potentiellt farliga anläggningar. Hade det varit något artificiellt och högteknologiskt som orsakat tusen dödsfall per år hade det kanske fått mer uppmärksamhet?
Ingen kräver dock att vedeldning ska prövas utifrån försiktighetsprincipen. Däremot riskerar nya och onaturliga tekniker att stoppas om det inte kan bevisas att de inte är farliga. Hur kort hade mänskligheten kommit om vi hänvisat till försiktighetsprincipen när vi började använda elden eller elen?
Givetvis bör nya teknologier utvärderas utifrån risk, men vi bör se upp så att vi inte ställer extra höga säkerhetskrav på sådant som vi uppfattar som “onaturligt”. Liberalt sinnade personer bör därför försvara “onaturliga” tekniker och aktiviteter som GMO-mat, labbodlat kött och rymdexploatering mot grön ideologisk kritik, men samtidigt inte favorisera dessa tekniker framför andra.
Människans stora påverkan på miljön började redan för tiotusentals år sedan, den gröna rörelsens argumentet om (o)naturligt kommer därför tusentals år för sent.
Elias Rosell är geovetare, liberal frilansskribent och tidigare miljöpartist.
@RosellElias eliasrosell86@gmail.com
Litteraturförteckning:
Beste, L. (2015). Alla grödor vi äter är redan manipulerade. Dagens Samhälle. 22 maj.
Greenpeace (2016). Artikel på deras webbsida med rubriken Genetic Engineering.
IPCC, 2014a. Summary for Policymakers. In: Climate Change 2014: Mitigation of Climate Change (s.16)
IPCC, 2014b. Annex III: Technology-specific cost and performance parameters. In: Climate Change 2014: Mitigation of Climate Change (s. 1335)
IRP (2017). Green Technology Choices: The Environmental and Resource Implications of Low-Carbon Technologies. A report of the International Resource Panel. United Nations Environment Programme.
Lindbeck, A. (1974). Den ovissa framtiden – en stuide i anpassningsmekanimser. Ekonomisk debatt nr 6 1974
Pew Reaserch Center, 2015. Major Gaps Between the Public, Scientists on Key Issues.
Rudski, J.M., Osei, W., Jacobson, A.R., & Lynch, C.R. (2011). Would you rather be injured by lightning or a downed power line? Preference for natural hazards. Judgment and Decision Making.
SOU 2016:47. En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige, delbetänkande av Miljömålsberedningen (s. 482).
Söderberg och Smelror, 2017. Geologiska myndigheter: Norden behöver fler gruvor. Dagens Industri. 3 januari.
Vidal, O., Goffé, B. & Arndt, N. (2013). Metals for a low-carbon society. Nature Geoscience.