På Princeton University Press utgavs 2016 boken »Against Democracy« av filosofen Jason Brennan. Timbro kom i slutet av april 2017 med en svensk översättning med den något modererade titeln »Efter demokratin«. Den oförberedda läsaren skulle kunna tro att det är en upplysande bok i ett viktigt ämne. Men den lyser främst av sina brister.
Min kritik gäller här inte författarens åsikter (den vore ointressant och har framförts av flera recensenter i Sverige) utan hans ämnesbehandling. Författaren vill antingen (och helst) begränsa rösträtten eller införa balanserande institutioner mot omedelbara genomslag för den direkta, representativa folkviljan (finns i de flesta länder med demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter). Hans avslutningsord lyder:
»Mina landsmän utövar makt över mig på ett riskfyllt och inkompetent sätt. Det gör dem till mina medborgerliga fiender.«
Brennan skjuter alltså in sig på vilka som är makthavare, inte det statliga våldsmonopolet och konstitutionella begränsningar av det.
Märkligt nog finns inte den, för i ämnet välorienterade, välkända klassiska företrädaren för denna position refererad: Émile Faquet och dennes bok från 1911 »Inkompetenskulten« (finns översatt till engelska och svenska).
I ett avseende är framställningen och ämnesvalet mainstream. Fokus är på väljarna, inte de valda. Massmedia däremot speglar tvärtom nästan undantagslöst de politiska ledarnas förtjänster, tillkortakommanden och karaktärsdrag – vilka verkar intressera allmänheten. Och förvisso är ledare och ledarskap avgörande, liksom de mentala föreställningarna hos intellektuella och folkflertal.
Studiet av urvalsmekanismerna kring utseendet av ledare har försummats. Det gäller inom politik, ideella organisationer och företagsamhet. Väljarbeteendet däremot har studerats från alla möjliga aspekter av mängder av statsvetare och sociologer.
Och det är här Brennan uppehåller sig. Han har funnit att många väljare är grovt oinformerade och okunniga. Det är inget nytt – och Brennans nästan fyrahundrasidiga text är till stora delar ett kompilat av mycket som skrivits och upprepats sedan andra världskriget om väljarbeteende. Han tycks uppriktigt förvånad över sina fynd.
Brennan är en god pedagog och en dålig analytiker. Pedagogen visar sig i den strukturerade och envist fasthållande tredelade beskrivningen av väljare som antingen okunniga, engagerade eller informerade.
Förhoppningen hos John Stuart Mill (1806-1873), att en utökad rösträtt skulle göra vanligt folk kunnigare och mer toleranta, den var felaktig, menar han. Istället leder den allmänna rösträtten till att människor blir mer misstänksamma och börjar bekämpa varandra. Men Brennans slutsats är för snäv, och bakvänd.
Politik uppstår därför att frågor finns som upplevs av många som gemensamma angelägenheter. Ibland kan de i demokratier lösas i samförstånd, ibland inte. Att inte tillåta alla myndiga medborgare att ha möjlighet att säga sin mening och sedan rösta – det gör inte att motsättningarna försvinner utan att de undertrycks, eller förnekas av makthavarna, vilka de nu kan bli i Brennans förverkligade utopi.
Den dåliga analysen visar sig hos Brennan även, och inte minst, i flera tvärsäkra påståenden på det samhällsekonomiska området, vilka inte skulle godkännas i ett enkelt kunskapstest. Ett exempel. På sidan 80 skriver han följande om USA:
»Under 2008 trodde till exempel republikanerna på allvar att skattesänkningar och nedskärningar av de offentliga utgifterna skulle stimulera den ekonomiska tillväxten. Demokraterna trodde på allvar att skattehöjningar och en ökning av de offentliga utgifterna skulle stimulera den ekonomiska tillväxten. Båda sidor kan inte ha rätt.«
Jo. Bägge sidor kunde ha rätt. Och fel. Dels är det naturligtvis fråga om vilka slags utgifter och skatter det handlar om. Dels, och det är ännu allvarligare, så tycks Brennan tro att »ekonomisk tillväxt«, det vill säga ökning av BNP, är något entydigt. Men redan Charles Chaplin fann att genom att slå sönder en glasruta kunde efterfrågan öka på glasmästarens arbete. Och då skulle ökad tillväxt registreras.
Filosofen/författaren gillar – när han inte skriver – att köra snabba bilar. Det märks att denna böjelse finns även när han sitter vid datorn. Han rusar genom materialet, efter att ha läst kartan några sekunder. Sedan gasar han på. Boken är full av självsäker och tröttsam akademisk jargong.
Demokratins funktion och förutsättningar förtjänar återkommande seriösa granskningar. Detta är inte en sådan.
Carl-Johan Westholm disputerade 1976 i statskunskap i Uppsala på avhandlingen »Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt.« Han var 1978 en av grundarna av och verkställande ledamot i Ratio, då ett förlag med Uppsala universitets just avgångne rektor Torgny Segerstedt som ordförande i Ratios vetenskapliga råd.
carl-johan@westholm.biz