Vad är det med Karl Ove Knausgård och karlar egentligen? LD:s Gustav Juntti förklarar författarens popularitet hos det manliga könet. Kanske finns svaret i det faktum att Knausgård aldrig knusslar. Han säger som det är. Och det gillar vi.
Författaren Karl Ove Knausgård är en herre i ett emotionellt sjukligt samhälle. Får man säga så? Fråga honom. Ingen, allra minst han själv, har hängt på honom mansrocken. Ändå är det rollen han tilldelats.
Han omhuldas av män, men varför? Måhända för att han är en hanne bland hennar och för det han gör: skriver om det allmängiltiga, exempelvis om mannens sug efter att ligga med kvinnor.
Jag tror att han älskas av män för att han gör kvinnor förbannade. När han sedan vältrar sig i det tonåriga jagets jakt på distans och position gör han det på ett rått och grabbigt vis: säger att det är »bögigt« att inte kunna öppna ölflaskor med tändare.
Män älskar Knausgård för att de slipper vända sig till Kristdemokraterna när de vill höra att deras interna chakra inte utgör ett hot mot de lågavlönades existens.
Han rör sig på en seismisk skala i tider av mikro-aggressioner, men vidhåller att han är obetydlig. Och i sin egen litenhet bor en finstämd mänsklighet.
Frånvaron av en far i livets formativa skede gör att Knausgård måste bygga sin egen manlighet. Han konstruerar en maskulinitet i en tid där mannen som objekt bespottas och får göra offentlig avbön för de privilegier som dess existens alltid har utgått från.
Egentligen ber han bara om rigiditet när andra pratar »gender fluidity« med samma naturlighet som han själv beställer Staropramen. Allt han säger är att linjer är raka och cirklar runda och att människan inte kan använda könskategorier som Svenskt Tenn klassificerar vårkollektionen. Fast kön finns inte med i hans begreppsvärld.
Men han är också en författare som i filtertider vägrar dra en nostalgisk sepiaton över minnesbilderna utan låter de klara tonerna porla så att folk undrar om det är han eller jag eller
hela samhället som är förvrängt. Knausgård har ju sin bild klar: välfärdssamhället har monterat ned manligheten. Då får han skriva fram en ny.
Knausgård hamnar heller aldrig i ideologiska gungfly: han ser liberalnyktert på jämställdhet men är villig att kärvt konstatera hur en bit av honom berövas när han går med barnvagnen på stan och att den mansroll som Sverige erbjuder honom att spela är för trång.
Han är en vänsterman som petar sitt nikotingulnade finger rakt i det vänstraste som finns: konsensus om likavärdet. Han skriver det rakt ut: den som överordnar detta värde är för honom en person som är likgiltig.
Vilken svensk vänsterman har vågat yppa dessa mänskliga motsättningar de senaste 20 åren? Ingen, för vi genomlever just nu den räddaste och ängsligaste vänster som världen skådat.
Det är en finhet i en dräpande tid. Det är något svensk vänster aldrig erkänt och därför blir Knausgård ett villebråd för vissa.
Det räcker att läsa hans debutroman för att greppa detta mänskliga, som peakar när han våren 2015 gör ner cykloplandet Sverige i en finstämd litterär manspread på DN Kultur med det lakoniska konstaterandet: »Och ja, jag är man, så det är perspektivet.«
Som konsument av sjukliga mängder Knausgård tänker jag på Thåströms ursinniga omarbetning av proggaren Mikael Wiehes visa »Fred«, där de två kapitalistkritiska portalfigurerna för den ultramedvetna och rättfärdiga 70-talsvänstern retoriskt frågar om det verkligen är fred vi vill ha. Vem gör så? Bara den som försöker sig på att förstå dem som inget begriper. Det är älskvärt, kuk eller ej.
Gustav Juntti är ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
@gustavheten
gustav.juntti@liberaldebatt.se