I debatten om surrogatmödrarskap är de starkaste före- språkarna ofta män. Skribenten Malin Lernfelt efterfrågar en kvinnosyn som inte betraktar kvinnors kroppar som något som kan säljas.
Om det finns någon enda politisk fråga som är i det närmaste existentiellt viktig ur en feministisk synvinkel så är det den om surrogatmödraskap. Det handlar om kvinnors rätt till sina egna kroppar. Att inte bli sedd som en behållare till för andra – i regel mer välsituerade – att bruka efter önskemål och behov. Att inte få sina reproduktiva organ och förmåga förvandlade till handelsvaror.
Makten över den mänskliga reproduktionen ligger i huvudsak hos kvinnor och det har alltid ansetts vara problematiskt i patriarkalt styrda samhällen, där man gjort allt för att reglera hur, när och på vilket sätt kvinnor blir gravida och sätter barn till världen. Därför är det inte särskilt överraskande att flera av de mest högljudda förkämparna för en lagändring som möjliggör surrogatmödraskap i vårt land är män.
Gång på gång hävdar dessa män att det är en rättvisefråga att alla ges tillgång till kvinnors livmödrar. Kutte Jönsson, doktor i praktisk filosofi, verksam vid Malmö högskola och författare till Det förbjudna mödraskapet (2003) skriver i Aftonbladet (14/6 -14) att »helt tydligt skulle en legalisering av surrogatmödraskap lyckliggöra många människor som i dag är helt utestängda från möjligheten att få barn, exempelvis personer som av medicinska skäl inte själva kan bära fram ett barn, eller homosexuella män«.
En annan av dessa män är läkaren Andreas Bengtsson som är engagerad i »Föreningen för surrogatmödraskap« och som för en tid sedan satt i TV4 och hävdade att »man kan inte lagstifta bort barnlängtan«.
Det är sant. Man kan inte lagstifta bort människors önskan om en alldeles egen liten bebis. Och visst blir man alldeles varm i hjärtat man ser stjärnmäklaren och tv-profilen Fredrik Eklunds Instagramkonto fyllas av vackra bilder på de två små barn han och hans make blev pappor till i julas. De är en underbart fin familj och allting ser så ljuvligt harmoniskt ut.
Men så börjar man fundera över den kvinna i vars mage barnen har blivit till. Vem är hon? Var är hon? Vad hade hänt om hon dött i samband med förlossningen? Hur påverkas barnen i det långa loppet av att direkt efter födseln ha blivit skilda från den enda människa de knutit an till?
Studier på adopterade visar att tidiga separationer är något som många bär med sig hela livet. Män i surrogatdebatten ignorerar detta. Något som bland annat kritiserats av Ingemar Kjellmer, barnläkare och professor emeritus i pediatrik/neonatologi vid Göteborgs universitet.
En annan, mycket viktig fråga man bör ställa sig är hur samhället påverkas av att kvinnor och barn görs till handelsvaror. Det man kan se i dag är att livmoderturismen till tredje världen främst går från länder där surrogatmödraskap är tillåtet. För att det är billigare, för att kvinnans rättigheter i fattiga länder är betydligt färre och för att det redan i de tilltänkta föräldrarnas hemländer finns en etablerad en syn på kvinnlig reproduktion som en handelsvara
Nästan mest provocerande i debatten om surrogatmödraskap är dock att de surrogatpositiva männen ovan och deras åsiktsfränder menar att surrogat – tvärtemot vad bland annat »Kvinnliga läkares förening« och många feminister, även liberala sådana, hävdar – handlar om
kvinnors rätt till sin egen kropp. Men hur kan det göra det när surrogatmödraskap går ut på att ge andra människor tillgång till och makt över någons – ofta redan socialt och ekonomiskt utsatt kvinnas – livmoder, graviditet och barn? Det är naturligtvis ett helt orimligt påstående. Precis som i frågan om prostitution är det köparens önskemål och behov som står i centrum och skall tillfredsställas till varje pris, inte kvinnans.
Inte att förglömma är heller att fler kvinnor i världen varje år dör av graviditet och förlossningsrelaterade orsaker, än i krig, HIV, tuberkulos och malaria tillsammans. Inte ens i ett land som Sverige med exceptionellt låg mödradödlighet är graviditet ofarligt. Komplikationer som framfall, depression, inkontinens, blodproppar, graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning är tvärtom relativt vanligt även här. Det kan man kanske unna sig att glömma bort om man tillhör den halva av befolkningen som biologiskt inte är skapade för att bära ett barn inuti sin kropp. Men många av oss i den andra halvan gör det aldrig. Vilket förmodligen är skälet till att det aldrig kommer att vara kvinnor som står allra längst fram på barrikaderna i frågan om surrogatmödraskap.
Malin Lernfelt är liberal skribent.
@MalinLernfelt