När barn ska kläs i »genusneutrala« kläder är det alltid pojkavdelningen som gäller. Josefine Temrell förklarar hur manligt kodade preferenser blir feministiska självklarheter i sammanhang där det maskulina är hegemoni. Exempelvis i Liberala ungdomsförbundet.
I organisationer finns kulturella normer. Dessa påverkas av samhället i stort och individerna i organisationen. Normer är något alla måste förhålla sig till, oavsett om man passar in i dem eller inte.
I alla sammanhang anses vissa personliga egenskaper och intressen vara mer eftersträvansvärda än andra. Jag menar att förmågor och personlighetsdrag som förknippas med maskulinitet värderas högre än de som kopplas samman med femininitet.
Detta mönster existerar i samhället som helhet och därmed i de flesta – undantag finns så klart – organisationer i civilsamhället, näringslivet och det offentliga. Många partier, förbund och företag är i dag uttalat feministiska. Detta är givetvis bra. Men paradoxalt nog kan feminismen användas av män som en identitetsmarkör och ett sätt att prata om sina, maskulint kodade, intressen. Det vill säga, män klär sig i feministisk skrud för att legitimera en manlig kultur.
Jag har en bakgrund i Liberala ungdomsförbundet. Erfarenheten i LUF har varit otroligt viktig för mig, liksom den kunskapsnorm där strävan efter att lära sig mer om ideologi, politiska sakområden och hur man bedriver politik premieras. Det har varit ovärderligt för min personliga utveckling, de kunskaper jag förvärvat och de vänskaper jag fått. Inte minst var det där mitt intresse för feminism och normkritik startade. Samtidigt existerar LUF inte i ett vakuum. Förväntningar och normer utifrån kön, där klassiskt manligt kodade intressen uppvärderas, existerar även i en feministisk organisation som LUF.
På luncher mellan möten eller utbildningar satt gärna killar i organisationen med varandra. De pratade ofta om Star Wars, skillnader mellan Star Wars och Star Trek, olika (herr)fotbollslag eller andra typer av nördiga, manliga sporter. Som kvinna med kvinnligt kodade intressen var det svårt att få en syl i vädret. Vad fanns det att säga om ämnen man inte vet något om? Resultatet blev att många – om än långt ifrån alla – kvinnor satt tysta, alternativt kom med »dumma« frågor. Killarna fick styra samtalet.
De som satt tysta gick miste om gemenskapen, samtidigt som männen stärkte sin interna sammanhållning. Att kunna mycket om Star Wars gjorde att man passade in i normen, fick bekräftat att man var en självklar del av gruppen och fick uppskattning. Vid diskussioner om en inkluderande och feministisk organisation, kunde vanliga motargument vara; »men det finns ju tjejer som också kollar på Star Wars«, »tjejer kan också kolla på Star Wars«, »alla killar kollar inte på Star Wars« eller »vadå, vill du dela upp utifrån kön, vi är ju feminister?«.
Detta sätt att försvara de manligt kodade fritidsintressenas självklara status med feministiska argument kan förstås genom sociologen Raewyn Connells teori om hegemonisk maskulinitet. Enligt denna idé är maskulinitetsnormer uppbyggda kring en hegemoni, en särskild form av maskulinitet som ses som det naturliga eller eftersträvansvärda. Att eftersträva det hegemoniska idealet ger delaktighet, status och ledande positioner.
Det hela blir en cirkel som förstärker sig själv. Genom att delta i de diskussioner och sociala sammanhang som uppvärderar den hegemoniska maskuliniteten, reproducerar och uppvärderar dessa män sig själva som norm.
Att påtala att fler killar tenderar att prata om ett visst ämne och att dessa samtal kan vara exkluderande för tjejer är inte samma sak som att förneka att det finns tjejer och ickebinära som intresserar sig för de maskulint kodade intressena, eller vice versa. Utgångspunkten är inte att kroppen som en maskin producerar sociala genus, där skillnader härleds ur fortplantningsorganen eller att de »bekönade« intressena är biologiska och essentiella. Intressena är inte könade egentligen – frågan om man gillar Star Wars eller Sex and the City sitter inte i reproduktionsorganen – men preferenserna blir könade och värderade i en social kontext där maskulinitet är norm. Oavsett genustillhörighet måste man förhålla sig till det. Givetvis bildas gemenskap också utifrån andra intressen än de genuskodade, och naturligtvis finns det andra maktfaktorer som till exempel klass eller sexualitet.
Att mena att det sociala har betydelse för människors agerande och intressen innebär inte att man tror att våra kroppar tar till sig kulturella strukturer och att vi saknar förmåga att agera som individer. Tvärtom kritiserar Connell de poststrukturalistiska genusteoretiker som med inspiration av filosofen Michel Foucault, tror att att »biologin böjer sig för den sociala disciplinens orkan«. En sådan uppfattning klarar inte av att förklara individuella skillnader eller variationer mellan länder, kulturer eller över tid. I själva verket har vi möjlighet att agera efter eget huvud. Men vi samspelar med de sociala omgivningar i en aktiv individuell, kulturell och samhällelig process.
Även feminismen som ideologi kan ingå i detta sociala samspel. I uttalat feministiska organisationer blir jämställdhet en identitetsmarkör. Men eftersom den hegemoniska maskuliniteten existerar även i sammanhang där de flesta kallar sig feminister blir själva feminismen paradoxalt nog laddad med manligt kodade värden. På så vis kan den som kritiserar manligt kodade samtalsämnen runt lunchbordet bli kallad för antifeminist. För den som förespråkar jämställdhet är detta ett uppenbart problem.
Feminister påtalar ofta att det privata är politiskt. I ett politiskt förbund där man får närmare till makten om man har koll på vilket lag som leder Allsvenskan är det i allra högsta grad sant – men i detta fall är det ingen feministisk seger. Fenomenet gynnar männen som deltar i samtalet. Dels skapar de nära band till de andra männen, vilket kan leda till en större möjlighet till makt. Eftersom det är den rådande normen ger det också respekt från personer i närheten som lyssnar på samtalet, vilket ökar chanserna att få stöd vid tillsättande av maktpositioner. Den ordningen missgynnar även de som inte är med i diskussionerna, man får inte samma gemenskap eller den status i som resterande får.
Det handlar inte om att ämnet man pratar om – som sport – vore ofeministiskt. Problemet är att en social exkludering av feminint kodade samtalsämnen leder till att kvinnor förfördelas. Att värdera kunskap, meriter och vissa egenskaper högre än andra i tillsättandet av positioner är självklart i en organisation. Här rör det sig dock inte om meriter, facktermer eller kunskaper som är relevanta vid tillsättande av positioner.
Problematiken ligger i att det som inte är formellt eller till synes har direkt med organisationen att göra ändå påverkar den position och ställning man ges. Det professionella och det privata vävs samman, vad som finns i de mellanmänskliga relationerna spelar roll inför val till maktpositioner.
Kvinnor har givetvis en chans att spela med i spelet. Om man som kvinna är insatt i ämnena blir man också en del av den kulturella normen. Att lära sig om de intressen som diskuteras, trots att man från början kanske inte var intresserad, ger tillträde till den gemenskap som bildas och ökar därmed sin chans till status och inflytande. Det är manlighet snarare än »alla män« som utgör normen. Den kvinna som intresserar sig för samma nördiga ämnen som flertalet av männen blir en i gänget.
Detta sociala samspel har studerats av genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnsson. I Rosa – den farliga färgen (2011) studerar hon hur föräldrar på en förskola insocialiserar sina barn i binära könsroller. Föräldrarna tycker det är viktigt att vara jämställdhetsmedvetna, och påpekar hur de inte vill befästa traditionella könsroller hos sina barn. De påtalar att de inte vill klä sina döttrar i rosa eller i klänning för ofta, eftersom de inte vill att döttrarna ska behöva vara gulliga hela tiden eller växa upp och bli tillbakadragna. I stället vill de köpa neutrala kläder. Därför går de till pojkavdelningen och köper kläder i blått och grönt.
Utifrån sociologen Pierre Bourdieu resonerar Ambjörnsson hur föräldrarna använder jämställdhet som en identitetsmarkör. Att vara en jämställd förälder ger socialt kapital i genusregimen i Stockholms innerstad, där de samspelar med vänner och i andra sociala sammanhang. Varför rosa och inte blått skulle leda till att barnet blir blygt eller varför klänningar men inte byxor skulle innebära att barnet alltid ska vara gulligt – eller varför det inte var tänkbart att klä sönerna i rosa eller i klänning – hade föräldrarna i studien inget svar på. Detta bekräftar teorin om det manligt kodade som hegemoni. Föräldrarna samspelar med det sociala livet runt om dem, och detta är uppbyggt på hegemonisk maskulinitet, där manligt är norm, neutralt och »ickekönat«, medan kvinnligt ses som avvikande.
Vad är då problemet? Sociala sammanhang kommer alltid att ha sociala normer. Ska killarna tvingas prata om Sex and the city i stället? Självklart inte. Mig veterligen har jag dock inte hört någon berätta om hur killar, tjejer eller ickebinära nördar ner sig i krukväxter eller investerar i blommiga klänningar för att nå höga positioner. Problemet är att egenskaper eller intressen bekönas, att vissa värdesätts på bekostnad av andra och att maktpositioner tilldelas utifrån faktorer som inte är relevanta för uppdraget.
Att vara en jämställd organisation blir omöjligt om inte denna cirkel bryts. En feminism som utgår från mannen som ideal går emot feminismen som idé.
Josefine Temrell, studerar sociologi vid Lunds universitet.
josefinetemrell@gmail.com