Under några vinterveckor har en debatt om flygets moraliska status gått varm på kultursidorna. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver att han »är trött på att visa sina barn en döende värld«, efter en semester i Kenya. Korallreven var inte alls lika färgsprakande som på film. Människan har förvandlat jorden till en döende grå massa, där koldioxidutsläpp och föroreningar förvandlar liv till död.
Skribenten och författaren Isobel Hadley-Kamptz instämmer, och har sedan länge slutat flyga eftersom hon inte vill bidra till att förstöra klimatet. Avundsjukan när vänner på Facebook och Instagram lägger upp härliga semesterbilder från varmare breddgrader är hon beredd att stå ut med.
Helt rätt! Men kanske inte främst för klimatets skull.
Det är förvisso strongt att ge upp semesterdrömmar för att inte bidra till den globala uppvärmningen, men ens egen påverkan är, om man ska vara helt ärlig, ändå minimal på det stora hela. Å andra sidan, ingen kan göra allt, men alla kan göra något, för att citera en gammal McDonalds-slogan.
Det vore ändå bra om fler kunde se på sitt eget resande med kritiska ögon. Att bevara planeten till våra barn är en framtidsfråga. De ständiga semesterresorna har dock en annan nackdel. Att plågas genom den svenska vintern är faktiskt en viktig tradition att förvalta!
Det finns en anledning till att Tove Janssons Muminböcker går hem i Finland, Sverige och Ryssland, men inte i Italien eller Spanien. Intuitivt förstår till och med femåringarna vad Mårran symboliserar. Ångest. Kyla. Ensamhet. När Mårran gör entré fryser marken till is. Vintern är som skapt av tusen mårror, tänker Mumintrollet i Trollvinter, och skriker ut sin ångest över att ha vaknat upp från vinterdvalan till ett dött, kallt och ensamt landskap: »Jag fryser! Jag är ensam! Jag vill ha solen tillbaka!«.
Att växa upp i Sverige är att bo ett halvår i mörker. Hur ska dagens barn och ungdom kunna relatera till Mumintrollets vårlängtan om de åker till Kap Verde på höstlovet, Thailand över jul och Gran Canaria på sportlovet? Alternativt på en skidsemester i Alperna, där de möter en noga tillrättalagd vinter, med solsken som dansar mellan bergstopparna och varm choklad varje timme.
Att resa i luften är förvisso inget nytt. På 1960-talet hade dock inte arbetare och vanliga tjänstemän råd att baxa hela familjen 400 mil söderut några gånger om året. Med en avreglerad flygmarknad och lågprisbolag som ständigt pressar priserna är flygresor i dag en naturlig del av vardagen och inte lyx, trots att flygvärdinnorna fortfarande har för mycket smink.
Det sägs ibland att mångkulturen hotar den svenska kulturen, men här har vi ett större hot mot det svenska: Barn som inte har någon aning om hur det känns att vinkla upp persiennerna en morgon i slutet av november och tänka att »Jaha, nu kommer jag inte att se solen igen på fem månader«.
För dagens bortskämda ungdom som reser utomlands flera gånger om året blir den nordiska melankolin och strävsamheten helt främmande. »Varför kunde inte Karl-Oskar och Kristina ta en charter med all-inclusive när skörden slog fel?«.
Sverige präglas av mörker och kyla. Det är därför vi älskar solen. I de mest kända nationalromantiska verken av Carl Larsson och Anders Zorn är det alltid sommar.
Visst har väder och vind en viktig social funktion även i andra kulturer – britterna kallpratar ju konstant om att det regnar, eftersom det alltid gör det på den där sketna ön i havet utanför Europa – men det har inte samma gemensamhetsskapande effekt. Britternas väderprat har inte samma existentiella tyngd som vårt.
Utlandsresorna är alltså ett hot mot vårt kulturarv. De kan också vara ett hot mot Sverige som kulturnation. Inte för att vi är någon sådan egentligen, men ändå. Hade vi varit en kulturnation hade denna ställning varit hotad av det faktum att alla svenskar flyr vintern.
Varför tror ni att svensk popmusik är så framgångsrik? En rad faktorer finns såklart, men att svenska låtskrivare influerats av molltonerna i svensk folkmusik är en förklaring. Och varför gnisslade spelmännen i Dalarna fram sina visor i moll? För att de plågades av strumpor som aldrig torkar och snö som hamnar innanför kragen och smälter ner längs ryggen. Så klart!
I Sverige kan till och med de som har som jobb att hata varandra förenas när solen tittar fram efter månader av mörker. Den första vårdagen i mars lägger alla proffstwittrare plötsligt ner vapnen och skriver löjligt lyckliga tweets om att vintern äntligen är slut. I ett alltmer polariserat samhälle gäller det att slå vakt om det som håller oss samman, nämligen polarklimatet.
I en tid då man kan flyga till Florida för en tusenlapp kommer solens återkomst inte att spela någon samhörighetsskapande funktion längre. Dagens ungdomar kommer inte begripa tidigare generationers lycka av att röka en cigarett och dricka en kall öl på en uteservering i maj. Och det beror inte bara på att regeringen snart kommer att förbjuda rökning såväl som alkohol.
Karin Pihl är LD:s kulturredaktör och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.
@karin_pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se