Vad är väl ett miljonprogramsområde? Det kan ju vara fruktansvärt betonggrått, och trafikseparerat, och… alldeles, alldeles underbart!
Ja, det var i alla fall så planerarna tänkte när Hagalunds gamla villor med snickarglädje, äppelträd och syrenbersåer jämnades med marken för att ge plats åt åtta stycken jättelika ljusblå betongklossar; fjorton våningar höga och 100 meter långa med 225 lägenheter i varje. Visionen var att husen skulle upplevas som jättelika atlantångare på väg mot ett nytt modernt samhälle där människor skulle bo med ljus, luft och grönska. Storslaget.
Men, till politikernas förtret ville människorna inte få sina hem överkörda av atlantångare. Protesterna mot rivningarna blev kraftiga. I spetsen stod konstnären Olle Olsson. Hans morfar hade köpt en tomt i Hagalund i slutet av 1800-talet och byggt sig ett hus med torn och glasveranda. Till skillnad från i resten av Stockholm var det i stort sett fritt fram att bygga som man ville och många hantverkare och konstnärer flyttade in i området. Det blev snickarglädje och karamellfärger och lusthus på gården. Den lilla kyrkan crowdfundades. Arkitekt och byggmästare arbetade gratis och stenen hämtades från bygget av Riksdagshuset. Nog var det väl lite råttor som sprang över grusgångarna, men charmigt var det i alla fall, tyckte Hagalundsborna. En kåkstad, svarade politikerna och skickade fram bulldozrarna.
»Lyckliga gatan du finns inte mer, allt är försvunnet med hela kvarter. Tystnat har leken, tystnat har sången, högt över marken svävar betongen.« Sången om Hagalund låg på Svensktoppen i 14 veckor 1967 och efter att protesterna blivit en riksangelägenhet besinnade sig politikerna något. Vid foten av det sista höghuset står ännu två små kvarter.
Efter något decennium försvann modernitetens skimmer och miljonprogrammen och »Blåkulla«, som Hagalund kallas bland Solnabor, blev snart en symbol för social utsatthet och »integrationsutmaningar«. I dag kan den som i en stadsbyggnadsdebatt vill lägga extra tyngd bakom en förmaning om att »inte göra om samma misstag igen« enkelt lösa det genom en bild på Hagalunds blå kolosser.
Miljonprogramsområdena anses hopplöst felkonstruerade, inte gjorda för människor. Det spekuleras i om det bästa inte vore att bara jämna dem med marken för att ge plats för något nytt och bra.
Härom året föreslog Solna stad att trafiksepareringen i Hagalund skulle tas bort. Men invånarna sa nej. Den vanligaste synpunkten från medborgardialog var inte att husen är fula eller skalan omänsklig, utan att skötseln är eftersatt. För det är faktiskt inte så illa som det ser ut. 80-90-talens smågangstrar har bytts mot barnfamiljer. Det hälsas i hissen och hjälps till med matkassar. På Willys vet visserligen ingen vad Messmör är, men tahinin är billig och bra.
Matilda Molander är ledamot av redaktionen och Hagalundsbo.
matilda.molander@liberaldebatt.se