Ska man försöka sig på att sammanfatta Mats Jonssons serieroman Nya Norrland (Galago 2017) så handlar det om att Jonsson i ena stunden dricker »Mint Julep« under bjudmiddagar på Södermalm i Stockholm för att i nästa stund gå omkring ensam i något slags skogshelvete i norr, och sedan killgissar om urbaniseringens orsakssamband.
I vanlig ordning handlar det om en självbiografisk berättelse om det glömda Sverige, med såväl dokumentära som journalistiska ambitioner, från den sällsynt begåvade Galago-redaktören.
För det bör sägas redan nu: Jag brukar framhålla Mats Jonssons som den främste, tyvärr också den enda, samtidsskildraren av det sorgligt lakritsfärgade
Mellannorrland. Ingen är bättre på att beskriva uppväxtvillkoren på de många små bruksorterna som dränerats på barn och därmed sin framtid.
Tro mig, jag är från trakten. Få andra konstnärskap har ägnat detta postindustriella sossesamhälle samma intresse som Jonsson. Och det är viktigt att dokumentera tillvaron för människorna i bygder som upplevt
40 år av konstant recession.
Ja, i mina mest devota stunder har jag till och med liknat Mats Jonssons serier med författaren John Steinbecks romaner.
Nya Norrland är också i sina bästa stunder en Vredens Druvor för en hjälplöst bildberoende Youtube-generation. Det är vackert och vemodigt om hur strukturomvandlingar rycker upp människor med rottrådarna, och tvingar dem till flytt.
Tyvärr är de där bästa stunderna alltför få. I stället för att vara relevant har Mats Jonsson blivit en självradikaliserad Åsanissemarxist som på 200 sidor idkar nordkoreansk självkritik mot sin bostadskarriär på
Telefonplan i Stockholm.
Emellanåt är också det tragikomiskt. Bara det faktum att Jonsson har dåligt samvete över att hans album är etniskt rensade på utländska personer och kompenserar detta med att pliktrita några strippar om afghanska flyktingar – i sin karaktäristiska Gun Kessle-stil – är stor humor.
Detsamma gäller när hans skäggiga medredaktör på Galago kallar honom för ”samepojk” och upphöjer honom till förlagets identitetspolitiska alibi.
I huvudsak är Jonssons serieroman dock ett konstnärligt haveri, förstärkt av dålig research. Det är sorgligt att se hur ett konstnärskap kör fast i självbiografistens klassiska dilemma: när klassresenären når sin destination, vad finns det då att berätta?
Tomas Izaias Englund är ledamot av LD:s redaktion och politisk redaktör på Tidningen Ångermanland.
tomas.izaias.englund@liberaldebatt.se