Stockholm har blivit kallt. Det tycker i alla fall författaren Mustafa Can, som i SvD (19/8) beskriver hur han känner sig förfrämligad. Uppvuxen i en by i Kurdistan drömde han alltid om staden, den myllrande, anonyma och kreativa samlingspunkten för människor som är »på väg«. Tillslut hamnade han i Stockholm. Men livet blev inte som han tänkt sig. Han köpte en bostadsrätt på Södermalm. På de lokala, ekologiska matbutikerna handlar han och andra ytliga, nervösa övre medelklassvenskar sina medvetna varor. Samtidigt breder misären ut sig i de invandrartäta förorterna.
Det är lätt att avsky Cans bild av Stockholm. Och visst finns det saker att avsky här: Att allt är så fruktansvärt dyrt. De hårda restriktionerna för alkoholservering och öppettider. Våra representanter i stadshuset, som lägger ner konsertlokaler och säljer ut staden till internationella företag.
Ändå är Cans artikel ironiskt nog en symbol för det värsta med Stockholm. Det vill säga, stockholmare (i innerstaden) som avskyr att de bor i Stockholm (i innerstaden). Romantiserandet av förra seklets fattigdom, uppfattningen att misär, smuts och social utsatthet är mer »genuint« och därför mer önskvärt än hipsters som dricker drop coffee (filterkaffe alltså. Latte är sååå 2007).
Var kommer denna klagan ifrån? Stockholm får aldrig vara Stockholm. Stan ska vara Nordens Venedig eller »som i Berlin«. Helst av allt ska Stockholm vara New York. Och inte för att verka dryg, men min upplevelse är att det framförallt är inflyttade som blir kränkta när de förstår att Södermalm inte är Manhattan.
Att det är så är inte så konstigt. Kommer man utifrån kan man förhålla sig till en plats på ett annat sätt. Man kan vara mer kritisk, och man blir antagligen också det, eftersom staden inte lever upp till ens förväntningar. Om man drömmer om Stockholm som platsen där livet ska börja, där människorna är perfekta och där man aldrig har tråkigt kommer man att bli besviken. Vi människor fungerar ofta så. Vi kletar på våra abstrakta känslor på platser. Men när Orup sjunger att »Stockholm har blivit kallt« menar han inte temperaturen, han är bara trött på livet.
Så, till er som klagar på att Stockholm är stelt: slappna av! Ingen bryr sig på riktigt om du handlar på Lidl eller Urban Deli. Eller någon kanske gör det, men han eller hon är med största sannolikhet inflyttad från Västerås.
Själv älskar jag Stockholm. Jag älskar känslan av att sitta på Arlanda Express trots att jag inte har råd, och lyssna på hur speakerrösten tränger igenom Mauro Scoccos sång genom mina hörlurar: »till dig som bor här vill vi säga: välkommen tillbaka«.
Och vill man inte bo i Stockholm kan man flytta. Måste man jobba i Stockholm går det utmärkt att pendla från Norrtälje. Dessutom finns det wifi på bussen numera.
Karin Pihl är LD:s kulturredaktör.
@karin_pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se