Det är dags att utröna vilka möjligheter som finns för ett samarbete mellan socialdemokrater och liberaler i en tid när politisk godtycklighet och främlingsfientlighet tycks vinna mark. Att diskutera socialdemokratins och liberalismens ideologiska betingelser i en idéskrift känns lite som att bli salongsberusad och svamla om överjaget på en psykoanalytisk kongress. En aning överflödigt, månne. Men, vad gör väl lite överflöd, egentligen?
Den inledande liknelsen beror inte på, tro det eller ej, att gamle Sigmund Freud alltid ligger längst fram i mitt referensbibliotek. Den är i stället sprungen ur en tanke om att överjagets funktion inte nödvändigtvis är väsensskild från ideologins. Teorin om överjaget rymmer (ja, mycket förenklat) en tanke om ett samvete, någon sorts moralisk kompass, som vägleder människan genom att generera skuld när hon begår en orätt. Ideologin sätter på ett liknande vis upp principiella ramar för vad dess anhängare kan förvänta sig av den politik de väljer att lägga sin röst på. Ett avkall på dessa principer är att missbruka den makt som delegerats dem av väljarna genom fria val. Någon form av förskyllan är då att vänta.
Nu förhåller det sig så lyckosamt att jag råkar vara utan skuld, åtminstone är jag inte särskilt förtjust i begreppet. Jag kommer därför gladeligen kasta både den första och den andra stenen, en till höger och en till vänster.
Att Socialdemokraterna länge haft monopol, åtminstone i associativ mening, på jämlikhet som politisk drivkraft är aningen förargligt för mig som liberal. Vem vill inte vara Robin Hood? Liberalismens slagord handlar i stället om att upprätthålla människans individuella frihet och möjlighet att styra sitt eget liv. Möjligen inte lika hänförande, men inte så pjåkigt det heller. Även om dessa kontraster blir mer relevanta och mångfacetterade när de förs in i en verklig kontext, finns det en poäng i att diskutera dem på ett idéplan.
I polemik, när vi vill vara sådär slagkraftigt krassa, blir socialdemokratins jämlikhet ett oförsvarligt förtryck, och liberalernas frihet till girig egennytta. I den lite mer sansade diskussionen framförs ofta att sossar är alltför fokuserade på utfallet, det vill säga hur resurserna faktiskt fördelas, medan liberaler ställer grundläggande förutsättningar för jämlikhet och social rörlighet, i centrum.
Nu hatar ju inte liberaler jämlikhet, och sossar får ändå sägas vara frihetsvurmare. Socialdemokratin definierar jämlikheten som något nödvändigt för att människor ska kunna vara fria, på riktigt. Medan liberaler talar om jämlikhet i termer av att alla människor föds som jämlikar, med samma fri- och rättigheter.
Det går att skriva långa avhandlingar om begreppen och dess inneboende motsättning. Diskussionens särskilda utformning beror dessutom på huruvida de två företeelserna föregås av attributet social eller ekonomisk. Människor föds på olika platser, vid olika tillfällen, under olika förutsättningar och med olika förmågor. Om människor är fria att göra sina egna val, blir resultatet (åtminstone i relativ mening) ojämlikhet i båda kategorier.
Att söka utrota orättvisa är en starkt drivande princip i det demokratiska samhällsbygget. I denna strävan har samtiden visat prov på enorm politisk innovation, på gott och ont. I den liberala idétraditionen är rättviseproblemet starkt knutet till en känsla av frivillighet, det vill säga frånvaro av tvång. För att säkerställa detta blir det viktigt att staten inte är för stor. Socialdemokratin betonar gärna rättvisa i termer av ekonomiskt jämlik fördelning. Skatt blir en medmänsklig uppoffring, en solidarisk akt. Staten är den enda legitima instansen att utföra denna fördelning, och av detta följer att den måste vara stor och kraftfull.
I Sverige förhåller det sig lyckligtvis så att ingen har lagt sig platt inför dessa motsättningar. Istället har vi en skapat ett samhälle där statens roll huvudsakligen är att upprätthålla mänskliga fri- och rättigheter genom våldsmonopol, rättsstat, att reglera en relativt fri marknad och fördela materiella resurser. Vi har grälat oss fram till någon sorts kompromiss.
Även om frustrationen ibland blir stor är det viktiga diskussioner att föra. Det är dessa meningsskiljaktigheter som traditionellt sett leder fram till reform. När en regering, eller en styrande majoritet i kommuner och landsting, lägger fram ett dumt förslag, granskas det och oppositionen påpekar dess fel och brister. Sedan tjatas det om det så länge att vi som väljare kan bilda oss en egen uppfattning i frågan. Ideologin blir viktig för vad vi kan förvänta oss av framtida politik.
Den kanske viktigaste kritiken till båda läger är att denna diskussion har tillåtits stagnera. När Sverigedemokraternas stöd inledningsvis växte gjordes inga seriösa försök att förstå varför, utan en pessimistisk syn på människan tilläts frodas. Många ställde sig på barrikaderna och varnade för massans plötsliga okunnighet. När stödet sedan blev så stort att det inte längre gick att ignorera, absorberades i stället många av idéerna och Sverigedemokraterna fick sätta agendan.
Till viss del kastades alltså både jämlikhet och frihet framför Öresundståget. Man kan fråga sig om det är så stor skillnad mot om Socialdemokraterna hade antagit en moderat riktning, när Moderaterna växte inför valet 2006? Om Sverigedemokraterna minskar i nästa val är det inte alls säkert att det beror på ideologisk övertygelse, utan på att vi lyckades gå vilse och tappa överjaget.
Som detta nummer kommer visa finns det många punkter där liberaler och socialdemokrater aldrig kommer att enas, precis som sig bör. Men om demokratiska värderingar på riktigt hotas, hoppas jag på förnyelse och tilltro i stället för kapitulation.
Julia Eriksson Ståhl är ledamot av Liberal Debatts redaktion och studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid Uppsala universitet.
julia.eriksson.stahl@liberaldebatt.se