Emmanuel Macron är liberalismens nya posterboy i Europa, men vad har han mer än en kampanjvänlig yta? Carl-Vincent Reimers, alumn från Sciences Po, har gjort en djupdykning i Macrons program och blivit övertygad. Frågan är om du också blir det.
Den europeiska liberalismen befinner sig i ett kritiskt skede. Det vi nu ser i Europa är en omdefiniering av de politiska konfliktlinjerna, där vänster- och högerliberaler har fler gemensamma intressen än skiljelinjer i förhållande till den verkliga fienden – den nationalistiska populismen. Emmanuel Macrons nya rörelse En marche representerar här det främsta realpolitiska exemplet hittills på detta västerländska paradigmskifte som, trots berättigat tvivel om vad han eventuellt skulle kunna utföra som president, förmodligen visar den enda framkomliga vägen för liberalismen i Europa.
Frågorna om Emmanuel Macrons program är många. Vem är han och vad vill han göra, och vad betyder den i retoriken ofta saluförda ambitionen att förena en »liberal höger« med en »progressiv vänster«?
Jag ska här försöka besvara en del av dessa frågor, med utgångspunkt i Emmanuel Macrons bok Révolution: C’est notre combat pour la France [Revolution: Det är vår strid för Frankrike].
Även om Emmanuel Macron försöker framställa sig som en anti-etablissemangspolitiker är det enbart valtaktik. Tvärtom är Macron en produkt av det finaste etablissemanget har: En småstadsbo som blev bankir på Rothschild, med stor kunskap om det globala finanssystemets villkor. Samtidigt, en bildad ung europé som gått på elitskolorna Sciences Po och École nationale d’administration, med politisk erfarenhet från såväl diplomati som regeringsarbete. Därmed representerar han den totala motsatsen till det politiskt dekadenta fenomenet Donald Trump.
Macrons rörelse är däremot en helt ny kraft i fransk politik. Aldrig tidigare har en uttalat liberal rörelse haft så stora chanser att vinna Republikens presidentämbete som sedan krigsslutet 1945 delats mellan de konservativa och statsvurmande gaullisterna och socialistpartiet.
De under efterkrigstiden uteblivna liberala valframgångarna har, av en del svenska debattörer, tolkats som att det inte finns någon liberalism i Frankrike, eller att Macron är en förklädd gaullist/socialist. Det är en ytlig analys som missförstår den franska politiska historien som präglas av liberala filosofer så som Alexis de Tocqueville och Frédéric Bastiat. Både högern och vänstern är arvtagare till dessas idégods och Frankrike har historiskt sett varit det land som kanske starkast av alla betonat det universella i de liberala idéerna – både hemma och ute i världen.
Fokus i den franska liberala kampen har dock snarare varit politiskt än ekonomiskt. Resurser har riktats mot att skapa en jämlik centraliserad skola, en meritokratisk statsförvaltning och en nationell identitet som bygger på politiska värderingar och inte hudfärg eller religion. Det gör att staten är central i Macrons program, även om han också lägger fram flera klassiskt liberala förslag för slopad byråkrati och välbehövliga skattesänkningar.
Men det kanske mest centrala i Macrons program är hans framtidsoptimism och aspiration på ledarskap i EU. Ända sedan unionens start 1957 har Frankrike varit det land som främst av alla medlemsländer uppburit idén om Europa som politisk och kulturell enhet. Det är också detta politiska ledarskap som, trots Angela Merkels handfasthet, saknats under François Hollandes tid vid makten. Slutsatsen efter dessa år är att Tyskland ensamt, givet sitt förflutna, fortfarande saknar mod för att ge Europa det politiska ledarskap det behöver. Med Macron finns en reell chans att få tillbaka det.
I Révolution skriver Macron om bristen på vision för Europa: »När jag ser ut över världen är jag säker på två saker: Det som förenar oss är större än det som delar oss och vi har små chanser att spela roll i världen gentemot Kina och USA om vi inte lär oss förstå det. (…) Ska man behöva påminna sig om att Europa, det är vi?«
Det är denna medvetenhet om Europa som enhet med gemensamt öde som kommer att krävas för att återvitalisera det europeiska projektet. Liberalismen i Sverige har mycket att lära av Macron och En marche, framför allt när det gäller förmågan att bygga en liberal allians med såväl socialdemokrater som högerliberaler. Det skulle behövas i ett politiskt läge där Sverigedemokraterna står som ensam vinnare.
Carl-Vincent Reimers är alumn från Sciences Po och medlem i Liberalerna. Inför presidentvalet reser han, tillsammans med en nordisk delegation, till Frankrike för att delta i En
marche-kampanjen.
@CVReimers
carl.reimers@hotmail.com