Skip to content
Tema

Vissa invandrare slipper krav på integration

Bustos

Jag har en vän som flyttade till Sverige för över 30 år sedan. Trots ett nästintill obegränsat stöd från statens sida har hans rötter aldrig riktigt slagit rot i Sverige. Han pratar fortfarande inte svenska och har nu misslyckats med SFI så många gånger att han inte tillåtits försöka igen. Ändå ifrågasätter ingen hans existensberättigande i det svenska samhället, eller hans bristande språkkunskaper eller kulturella egenheter. Framförallt skulle ingen drömma om att kalla honom ointegrerad. Min vän Adam är varken migrant eller flykting och i de flestas ögon inte heller invandrare. Han är en nyzeeländsk oljeingenjör som tillhör en fjärde kategori, på engelska ofta benämnd expat.

En expat förväntas inte integreras, lära känna lokalbefolkningen, språket eller kulturella referenser. Ändå mottar de få synpunkter och klagomål av det slag som andra invandrare råkar ut för. Eftersom Migrationsverket inte för statistik över gruppen är det svårt att uppskatta dess storlek, men det rör sig om tiotusentals människor. Till exempel uppskattas det bo cirka 60-70 000 britter och amerikaner i Sverige. I metropoler som London, Singapore och Nairobi utgör expats en självklar del av kultur och stadsbild, kanske är även Stockholm på väg dit?

Expaten blir oftaomfamnad av samhället och möts inte sällan av nyfikenhet och värme. Språkbarriären till engelska är icke-existerande och om hen inte redan har ett jobb att flytta till är det lätt att få erbjudanden från hippa barer, restauranger och butiker där en engelsktalande anställd blir en del av en utstuderad framtoning. Är expaten välutbildad slussas hen in på internationella företag på fina adresser i storstäderna. Svenskan? Den får komma sen, om alls.

Expaten är den australiensiska pojkvännen din syster tog med sig hem från sitt sabbatsår eller arbetskollegan från England-filialen på din arbetsplats. Tillsammans utgör de en stor grupp människor med vitt skilda förutsättningar, men med en gemensam nämnare: privilegiet att inte behöva integreras. Hen låter det svenska samhället komma till henom, inte tvärtom.

När myndigheter beskriver integration är man ofta noga med att slå fast att begreppet inte innebär att man som invandrare måste ge upp sin kulturella särart, sitt ursprung eller sitt sätt att vara för att bli accepterad. Ändå är det precis vad vissa förväntas göra, medan expats får fritt spelrum att plocka russinen ur den svenska integrationskakan.

Integrationen har flera dimensioner: sociala, ekonomiska, kulturella och språkliga (för att nämna några). Därför vore det också bättre om det, i större utsträckning än i dag, var tydligt inom vilka områden man som invandrare förväntas integreras. Har en somalier som försörjer sig ekonomiskt rätt att vägra lära sig svenska utan att bli ifrågasatt, på samma villkor som en engelsman? Eller kan vi acceptera att samma somalier belastar välfärdssystemet som arbetslös, om hen tittar på Skavlan och äter knäckemackor med kaviar till frukost?

I svaren ligger ideologiska definitioner av integration, men också mörka reflektioner av vilka element vi egentligen är beredda att bjuda in i personliga och samhälleliga sfärer.

Samhällsgemenskap är ett populärt men svårdefinierat uttryck som ofta används i integrationsdebatten. Hos den enskilde individen handlar känslan av gemenskap ofta om en upplevd delaktighet och acceptans. Frågan är därför varför just expatsen blir så accepterade?

Är det för att de kulturellt ligger oss närmare – att vi delar ett västerländskt arv? Eller är det för att de de är lagom spännande, men inte så fascinerande att vi faktiskt måste utmana våra referensramar?

Frågan om vem som betraktas som integrerad och vad det innebär är en avgörande utmaning för det globaliserade Sverige, och kommer bara bli mer aktuell desto större utbyte svenska företag och individer har med omvärlden. Problematiken ligger i att vi mäter två grupper av invandrare med olika måttstockar, och att vi kräver olika saker av grupperna baserat på deras ursprung.

Jag tror att både stat och individ skulle må bra av ett rättesnöre som gäller invandrare i stort. Då kan varje människa själv identifiera samhällets förväntningar när de anländer till Sverige. En sådan vägledning skulle även synliggöra dåliga ursäkter för att inte välkomna människor till ett samhälle där man förutsättningslöst borde välkomnas med nyfikenhet och värme oavsett bakgrund.

Emma Bustos arbetar på Utrikesdepartementet med samordning av den feministiska utrikespolitiken. Hon har nyligen avlagt politices kandidatexamen vid Uppsala universitet och var en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/17.

emma-bustos@hotmail.com