Den historiska analogin är ett kraftfullt retoriskt redskap och genom den kan de mest kvicktänkta av debattörer tystas. Den är ofta fulladdad med starka känslor och kräver kunskap av de som ska övertygas. Det är genom att uthärda och överleva motargument som man blir trovärdig, men vad händer när tvivlaren måste navigera sig genom ett minfält av trasslig subjektivitet för att sätta emot?
Att lära om svunna tider för att dra slutsatser om samtiden är många gånger det som leder oss framåt. Komparativ forskning kan i verklig mening hjälpa oss tolka moderna företeelser. Av ansatsen krävs en grundlig undersökning och tydlig metod som visar i vilka avseenden två händelser liknar varandra, och hur de skiljer sig åt. På så vis kan slutsatserna härledas och testas för att avgöra om de är att betrakta som rimliga. Men det är en väsentlig skillnad mellan att lära av historien och att använda sig av den. I det förstnämnda fallet är kunskapen fri i sin objektivitet, i det sistnämnda fallet riskerar den att låsas fast i en manipulerbar kontext. Historiska analogier blir därför ofta ett slapphänt sätt att släta över komplexa problem med ett fåtal tecken. Ofta runt 140, eller så.
Analogier kan emellertid utgöra fantastiska redskap. Inom pedagogiken finner forskare att analogier (här: att använda ett begrepp som eleverna redan förstår, för att förklara ett mer svårbegripligt sådant) fördjupar lärandeprocessen. Inom juridiken används en analog tolkningsmetod vid bedömning i civilrättsliga frågor. Man ser då till lagstiftningen på ett område, för att avgöra hur en situation som inte är lagreglerad, bör prövas. Det vill säga, om det på SAS hemsida står att det är förbjudet att ta med sig en hund på flygplanet, kan man anta att även katten får stanna hemma. Även om just det fyrbenta och pälsbeklädda djuret inte nämns uttryckligen.
När analogin överförs i en bredare, politisk kontext blir problematiken synlig. Pedagogikens tillämpningsområde bygger på att vi vet hur mottagarens bild av det redan kända begreppet ser ut, utan diagnostiska tester att tillgå. Även domstolarna uppmanas till försiktighet. Den analoga tolkningsmetoden får inte användas vid straffrättsliga bedömningar, eftersom den strider mot legalitetsprincipen (inget straff utan lag). Medborgare ska av den rådande lagstiftningen kunna förutse följderna av sitt agerande. Vid en så inskränkande åtgärd som frihetsberövande måste risken för egenmäktighet från domstolar och myndigheter kunna uteslutas. En hund är trots allt inte en katt.
Svepande analogier förekommer inte sällan i det offentliga samtalet, i synnerhet när det ska diskuteras invandring. En populär sådan är den mellan Vilhelm Mobergs emigranter från Duvemåla och de som flyr krigets Syrien. Medan det är en enastående litterär bedrift av Moberg att lyckas göra Kristina och Karl-Oskar till Sveriges verkliga anfäder, så emigrerade de för mer än hundra år sedan. En annan väsentlig detalj, får man ändå säga, är att de faktiskt aldrig har levt. »Vi har också varit i behov av skydd«, lyder argumentet. Ett hedervärt sätt att söka empati och godhet, måhända. Men jämförelsen är svag och de som räds multikulturalism kommer inte låta sig påverkas.
Giganten och den mest minerade analogin förefaller vara Sverigedemokraternas växande opinionsstöd och nazi-Tyskland. Möjligen finns det många betydande likheter och skillnader, men dessa måste då redovisas och inte lättvindigt slängas ut i etern. Det får erkännas att det vid en första anblick är svårt att dra en sylvass parallell mellan Jimmie Åkesson, som talar ut om sin utbrändhet hos Skavlan, och den man som har kommit att representera ondska i västvärlden. Hitler kommer sätta punkt för meningsutbytet, och ingen kommer i egentlig mening gå vinnande därifrån.
Ett tredje exempel som kan lyftas är att Moderaterna alltsedan de öppnade för samarbete med Sverigedemokraterna valt att rättfärdiga det genom att peka på Vänsterpartiets odemokratiska rötter. Ett förhållande som inte är fel i sak, men vad är poängen? Är de två partiernas bakgrund så lika varandra att man nu förväntar sig att Sverigedemokraterna ska normaliseras i samma takt som våra gamla VPK-vänner? Är det önskvärt? Det får anses vara en rimlig förmodan att merparten av de konservativa var högst tveksamma till kommunisternas intåg i riksdagen. Eller är det bara ett sätt att rättfärdiga ett politiskt beslut genom att påvisa att sossarna minsann har traskat i samma träsk? Nej, ingen undkommer pest genom att påvisa att konkurrenten har dragits med kolera.
Vid en tillbakablick på mänsklighetens historia återfinns mycket som smärtar och svider. Upplevda minnesbilder eller scener som vi föreställer oss genom att ta hjälp av det vi sett, läst och hört. Om analogin används i syfte att anspela på dessa känslor för att övertyga är risken inte bara att misslyckas i denna strävan, utan också förslösa förtroendet hos meningsmotståndaren.
Min poäng är att det sällan är precis som det var, utan kanske snarare nästan som det var, eller till och med lite som det var. Jag tror att de flesta plockar upp dessa nyanser och känner att påståendet har friserats för att passa ett visst ändamål. I stället för att välja den mycket lättare vägen, nämligen den att säga precis som det är. Om du tror på din sak finns det förhoppningsvis gott om argument för den. Varför inte föra fram dessa i stället för att låta dem förstås genom något annat? På så vis undviks spekulativt tänkande och missförstånd – och den verkliga diskussionen kan börja.
Julia Eriksson Ståhl är ledamot i redaktionen och studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid Uppsala universitet.
@jesthl
julia.eriksson.stahl@liberaldebatt.se