Efter regeringens kovändning i flyktingfrågan har situationen i mottagandet lättat. Samtidigt har integrationsarbetet bara börjat. LD:s biträdande redaktör Karin Zelano varnar för hur förutfattade meningar och bristande engagemang i relation till ensamkommande flyktingbarn lätt kan bli till självuppfyllande profetior.
Under 2015 sökte drygt 35 000 barn och ungdomar asyl i Sverige utan att ha familj eller förälder med sig. I fjol gjordes en rad förändringar i mottagandet, bland annat sänktes ersättningarna för ensamkommande till kommunerna och tidsbegränsade uppehållstillstånd infördes. Skolpersonal, Barnombudsmannen och psykologer har larmat om hur osäkerheten påverkar barnens hälsa. I februari i år tog tre ensamkommande sina liv (P4 Väst, 8/2).
Bortom den akuta frågan om uppehälle och uppehållstillstånd väntar frågor om vad som väntar de ensamkommande på sikt. Ibland säger man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vad krävs för att få 35 000 att känna sig hemma?
Sättet på vilket vi bemöter denna grupp, till antalet motsvarande invånarantalet i Partille kommun, lägger grunden för samhällsklimatet runt om i landet. Risken finns att vi bygger in ett avstånd som är svår att bryta i ett senare skede.
Integration är ett vagt begrepp och kan betyda olika saker. Arbetsmarknadsintegration är något annat än geografisk till exempel. Integration i dagligt tal kan förefaller ofta handla om social sådan: att »vi« och »dem« på sikt ska bli ett gemensamt »vi«.
Just sociala processer är psykologiforskaren Ylva Svenssons expertområde, framförallt i relation till identitetsskapande hos unga. Sedan 2015 har hon märkt ett ökande intresse för att förstå hur vi skapar gemenskap i ett samhälle där folk har olika etniska identiteter, erfarenheter och referensramar. Inte minst märks detta i landets skolor. Och skolan är avgörande för integrationen, menar Svensson. De är en uppsamlingsplats där hela samhället möts och där viktiga kontaktytor skapas. Men bara kontakt är räcker inte.
»Kontakt är steg ett. Men sociala relationer uppstår inte per automatik. För att det ska ske krävs aktivt arbete«, säger Svensson när vi ses i Göteborg.
I arbetet med en ännu inte publicerad studie, jämförde Svensson och andra forskare vänskapsrelationer bland elever i skolor med olika grad av etnisk mångfald, och försökte förstå vad som gjorde att det i en skola fanns relationer mellan elever med och utan invandrarbakgrund, medan en annan kunde vara uppdelad enligt olika skiljelinjer. Mycket kunde spåras till hur skolorna arbetar med frågor kring alla människors lika värde och mellanmänsklig respekt. I urvalet fanns till exempel en skola i ett område med dåligt rykte. Elevsammansättningen var blandad, med elever födda utomlands och elever födda i Sverige. Skolan lyckades med att skapa ett »vi« som innefattade alla elever, oavsett bakgrund. »Det är inte fråga om enstaka temadagar när alla ska måla ”sin” flagga eller äta tacos«, betonar Svensson och fortsätter: »Nej, skillnaden var att man i den skolan arbetade väldigt medvetet med värdegrund, demokrati och allas lika värde.
Ylva Svensson har ägnat 10 år åt att forska kring ungas sociala integration, de senare åren med betoning på identitetsskapande. Hon betonar hur viktig omgivningens bemötande och samhällets värderingar är för synen på sig själv och sin tillhörighet i samhället. I en kommande studie bad Svensson och hennes medförfattare ungdomar berätta om situationer där de på ett eller annat sätt förhållit sig till sin etnicitet. Generellt visar resultaten att många ungdomar hade svårt att förhålla sig till begreppet etnisk identitet. Personer med erfarenhet av att bo i blandade områden eller gå i skolor med både svensk- och utlandsfödda, hade lättare att formulera sig kring sin svenskhet. »Det är i förhållande till andra som jag vet vem jag är«, är Svenssons slutsats. Man bygger sin identitet i förhållande till andra, inte bara inifrån. Liksom andra definierar sig unga med utländsk bakgrund i förhållande till majoritetssverige – den allmänna samtaltonen, samhällsdebatt och myndigheters bemötande.
Så hur upplever ungdomar som söker asyl i Sverige sin situation? För att lära mer besöker jag Skyddsvärnet, ett boende för ensamkommande i centrala Göteborg. Boendeansvarig Johan Gustavsson tar emot. Här bor 16 ensamkommande unga män, ungefär hälften har beviljats asyl och resten väntar besked. Personalen vill ge ungdomarna struktur och stabilitet i vardagen. Så förutom ett träningskort får de gå på studiebesök, läsa läxor med volontärer några kvällar i veckan och pojkar som är på väg till eget boende får lära sig handla och laga middagsmat själva.
Hur pojkarna mår varierar, några är mer traumatiserade än andra. »Förra veckan fick en av våra killar veta att hans pappa hade fängslats. Så han oroar sig ju väldigt för honom«, berättar Gustavsson. Ett bekymmer för personalen är de som inte får bo kvar på boendet, till exempel när Migrationsverket »skriver upp« deras ålder. Gustavsson förklarar: »Då har de helt plötsligt ingenting. Då ska de från detta till ett boende hos Migrationsverket, med kanske två, tre personal på 200 personer«. Organisationen försöker hitta familjer för killarna att bo i, men det blir svårare och svårare. Några blir hemlösa. Johan Gustavsson säger att han är rädd för att självmorden i början av 2017 bara är början.
Mängder av psykologiska studier visar hur individer påverkas av omgivningens förväntningar. Ett ofta citerat exempel är hur flickor som innan ett matteprov får höra att flickor är sämre än pojkar i ämnet, presterar sämre än de som slipper sådan information. I USA har man visat att detsamma gäller afroamerikaner som får höra att de som grupp presterar sämre än vita amerikaner. I studien »Anti-Immigrant Propaganda by Radical Right Parties and the Intellectual Performance of Adolescents« (2012) finner Marcus Appel att propaganda från högerradikala FPÖ i Österrike sänkte de intellektuella prestationerna hos unga med utländsk bakgrund. Överfört till Sverige skulle det innebära att sättet Jimmie Åkesson (SD), löpsedlarna och gemene man pratar om ensamkommande påverkar hur ensamkommande presterar.
Både Ylva Svensson och Johan Gustavsson berättar om hur ökningen av asylsökande 2015 gav upphov till en massiv mobilisering i civilsamhället och bland privatpersoner. »Ja, alla möjliga föreningar och konstiga sporter hörde av sig«, minns Gustavsson. Men ofta vill man erbjuda saker till ensamkommande som grupp, något som inte alltid är så klokt enligt Svensson: »Ett typiskt exempel är när man startar ett fotbollslag för ensamkommande ungdomar och inte bjuder in dem att spela i befintliga lag. Då blir de en egen enhet, som bara möter andra grupper i samhället i tävlings- och konkurrenssituationer. Det är inte idealiskt om man vill uppmuntra till varaktiga sociala relationer mellan olika grupper«.
Att människor känner att de är en del av en större gemenskap är viktigt för den enskilde, men också för att motsättningar mellan olika grupper blir mindre, tilliten starkare och tillvaron lugnare. Svenssons och Gustavssons budskap tycks vara att inte luta sig tillbaka och hoppas att människor integreras på egen hand. Det krävs en motprestation utav dem som redan är en del av majoritetssamhället. Annars riskerar majoritetssamhällets låga förväntningar och frånvaron av ansträngning att skapa utanförskap, låg självkänsla och sämre prestationer än vad som annars hade varit fallet.
Karin Zelano är biträdande redaktör och doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
@zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se