Recension: »Duktiga flickors revansch« av Birgitta Ohlsson (2017, Forum förlag)
Svenskkurserna på gymnasiet innehåller alltid en retorikdel. Alla elever ska skriva varsitt tal och sedan framföra detta inför klassen. Eftersom jag hade en ny lärare för varje A-, B- och C-kurs använde jag samma tal när det var dags att hålla låda på lektionstid. Jag gjorde några förbättringar, men behöll det mesta av manuset. Det var ju ett bra tal och risken att bli påkommen med att ha plagierat mig själv var minimal. De intet ont anande lärarna tyckte att talet var fantastiskt. Högsta betyg!
Jag var aldrig en duktig flicka i skolan. I stället tillämpade jag strategin »minimal ansträngning – maximal utdelning«. För den duktiga flickan har flit och slit ett egenvärde. Det har jag alltid tyckt är en djupt irrationell inställning.
Birgitta Ohlsson var inte som jag. Hon var den tysta tjejen som användes som »kuddflicka« för att hålla ordning på stökiga (manliga) elever i klassen. Hon läste alltid sina läxor noggrant, satt längst fram i klassrummet och räckte upp handen. Nu är hon riksdagsledamot för de självutnämnda Liberalerna, tidigare EU-minister och har skrivit en bok som försvarar de duktiga flickorna.
Dessa flickor kanske behöver försvaras. Fram till alldeles nyligen beskrevs den duktiga flickan som ett problem. Hon knaprar alvedon för att orka plugga trots sömnbrist och jobbar extra trots krävande heltidsstudier. Hon kombinerar detta med ett socialt liv på Instagram och träningspass. Resultatet: krasch innan fyllda 30.
Ohlsson vill förändra den bilden. Hon ser duktighet som något positivt. Genom att vara duktig krossas glastak och gubbvälde. Flit är fint. Om man bara anstränger sig kan man få allt. För sin ambition att lyfta värden som meritokrati och vikten av ansträngning så förtjänar Ohlsson en eloge. Men väl där är analysen tyvärr för tunn, och detta både på ett politiskt och på ett personligt plan.
Som feminism är duktig-flicka-ideologin tämligen värdelös. Den saknar all form av klassanalys och kräver ett enormt mått av naivitet. Varför ska samhället anpassas – med RUT-avdrag och kvoterad föräldraförsäkring – till en liten elitgrupp medelklasskvinnor? Varför ska undersköterskor och förskolefröknar applådera en politik som i bästa fall inte är ämnad åt dem? Särskilt som den, sett ur ett klassperspektiv, aktivt gynnar bättre bemedlade grupper?
Kvinnor må ha mycket gemensamt som grupp. Men klassintresset är nästan alltid starkare.
Tanken med Birgitta Ohlssons bok, förutom att vara en del i en eventuell partiledarkampanj, är så klart att den ska användas som något slags bibel för unga kvinnor. Det sista kapitlet består av ett antal budord för brudar med ambitioner. Och många unga tjejer kommer att ha nytta av Ohlssons principer och strategier mot gubbighet och missunnsamhet. Men den som verkligen tror att man kan bli vad man vill, så länge man är beredd att ge allt, kommer med tiden att bli en olycklig och besviken människa.
Samhället är nämligen inte meritokratiskt. Det kommer det aldrig fullt ut att bli heller. Kanske smärtar det en socialliberal, men det tillhör politisk mognad att förstå att världen inte är funtad som man vill att den ska vara, och att man måste förhålla sig till det. Ibland vinner helt enkelt inte den som varit duktigast. Om man inte inser det i tid är det lätt att bli bitter.
I värsta fall blir duktiga flickor-feminismen paradoxalt nog en genustvångströja. De kvinnor som inte beter sig som Birgitta Ohlsson, utan tar sig fram genom livet som vilken man som helst, blir misstänkta könsförrädare som antagligen inte förtjänar sin plats i systerskapet.
Vad är det alla de här kvinnorna kämpar för, egentligen? Varför skriva ett nytt tal bara för att vara duktig?
Ibland verkar det som om de kämpar för kämpandets skull. Det är väl ett sätt att mildra den existentiella ångesten. Men det finns nog andra, mindre energikrävande sätt att ta sig fram genom livet.
Karin Pihl är ledamot i redaktionen och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.
@karin_pihl
karin.pihl@liberaldebatt.se