Från antikommunist och grundare av en liberal studentrörelse, till skäl för ständig huvudvärk, oro och ångest hos EU:s ledare. Simon Palme, förbundsordförande i Centerstudenter, beskriver mannen som just nu förkroppsligar hotet mot den liberala demokratin i Europa.
»Bilda ett parti«! Det var uppmaningen som en ung, skäggig och långhårig Viktor Orbán fick efter att nyfiket ha frågat vad man egentligen borde göra åt kommunistregimen i Ungern. Bara ett år senare, 1988, hade han gjort slag i saken.
Från början var det inget parti, utan en antikommunistisk, klassiskt liberal studentrörelse. Medlemmarna inspirerades av Rock ’n’ roll och USA. De ville se liberaliseringar i Ungern. Orbán läste böcker av klassiskt liberala tänkare och talade om mänskliga rättigheter. Så hur kunde Fidesz bli ett auktoritärt populistiskt parti?
Kort efter Fidesz bildande gjorde Orbán karriär som oppositionell. Rörelsen växte explosionsartat. Bara ett år efter grundandet stod Orbán på ett podium och höll tal i direktsänd tv där han fördömde kommunistregimen. Från den dagen har hans namn varit välkänt.
I samma veva blåste förändringens vindar in. Västerländsk optimism spred sig när Östeuropas kommunistregimer föll och beredde plats för demokratiska val, medborgerliga fri– och rättigheter och marknadsekonomi. Historien var slut, menade vissa. Ungern demokratiserades.
I de tidiga demokratiska valen gick det dåligt för Fidesz. Partiets plats i ungersk politik var oklar. Det fanns redan ett socialliberalt parti, Fria demokraternas allians (SZDSZ), liksom ett mer populärt konservativt parti, Ungerskt Demokratiskt Forum (MDF). Efter ett valnederlag 1994 bestämde sig Orban för att göra en skarp positionsförflyttning. Genom att förmå Fidesz att vinna nya väljare bland konservativa på landsbygden kunde Orban göra Fidesz till ett stort parti och ta över MDF:s roll i ungersk politik.
Den skarpa ideologiska omdaningen blev ödesdiger. Efter Fidesz övergång till konservatism gick många av de gamla nyckelpersonerna i rörelsen över till SZDSZ, som i sin tur satte sig i regering med de gamla kommunisterna
Den tvära omsvängningen förbryllade många. Från en dag till en annan hade Orbán och övriga företrädare klippt håret, rakat sig och bytt jeans mot kostym. Den tidigare ateistiske Orbán talade plötsligt om kyrkans samhällsroll, nationell gemenskap och familjepolitik. På sikt hade Fidesz inte bara förlorat gamla liberala företrädare utan också intagit en helt ny position. Partiet växte successivt i opinionsmätningarna. Orbán hade satt makten i främsta rummet och svikit sina idéer för första, men inte sista, gången.
1998 gjorde Fidesz ett succéval och Orbán valdes till premiärminister. Med sin karismatiska debattstil och sitt tal om nation, familj och gemenskap överträffade han det gamla gardets socialister och liberaler som gått till val på kyliga budskap om ekonomiska reformer. Efter fyra år i regeringsställning gick makten återigen till socialisterna och SZDSZ. Orbán tog ett kliv tillbaka för att fundera över hur han kunde återfå makten.
Samtidigt havererade den socialistiska och liberala koalitionsregeringen på grund av politiska skandaler, ekonomisk kris och korruption. Inte minst hanteringen av finanskrisen var avgörande. Krisen var global men Ungern tog en av de hårdaste smällarna i Europa till följd av en alltför våghalsig ekonomisk politik. Ekonomin krympte, arbetslösheten steg och staten tvingades till nedskärningar och nödlån.
Stålbadet bet och ekonomin växte på sikt, men inför väljarna försvarades inte politiken tillräckligt väl och folkligt missnöje uppstod. Det var inte bara regeringen som blev föremål för detta, utan också den ekonomiska liberalismen som idé. Västerländsk liberalism var långt ifrån given i en gammal kommuniststat, där stora konservativa grupper inte hade mycket till övers för vare sig hastiga liberala förändringar eller västerländsk politik Ungrarna var vana vid gradvisa ekonomiska förändringar under sovjettiden och hade vid demokratiseringen på 1990-talet efterfrågat ekonomiska reformer. Förändringarna hade dock gått i en extremt snabb takt, vilket inte uppskattades. Många ungrare upplevde det som att västerländska affärsintressen gick före ungerska medborgares. Utländsk konkurrens upplevdes som hotfull när ungerska företag köpte upp. Det liberala partiet hade misslyckats med att visa ideologiskt ledarskap.
Att ledande socialistiska politiker ofta satt på dubbla poster och hade suspekta band till ekonomiska eliter ökade knappast tilltron till regeringen. I stället för att tala till sådant som spelade roll för befolkningen stod ledande politiker för tomma ord, skandaler och uppmärksammade kopplingar till framgångsrika affärsmän. Det i grunden liberala SZDSZ sjönk drastiskt i opinionsundersökningarna, och upplöstes till slut.
Så kom liberalism i Ungern att i stor utsträckning förknippas med korruption, ignorans och elitism. På kort tid hade liberalism och socialism blivit synonymer i många ungrares öron.
Den ungerske premiärministern satte tonen för sin nya kritik mot liberalismen för knappt åtta år sedan när han talade om hur de senaste två decennierna har präglats av »nyliberalism«. Hela den ungerska konstitutionen var nyliberal, enligt Orbán. Han erbjöd storslagna svar på väljarnas missnöje, argumenterade att det var ekonomisk liberalism som orsakat krisen och talade om giriga eliter i stället för konkreta reformförslag.
När Orbán kom åter till makten några år senare blev hans ekonomisk-politiska idéer desto tydligare. Reformerna som genomfördes bestod i mer statlig kontroll och mindre marknad. Klockan skulle på många sätt vridas tillbaka till kommunisttiden. Bland annat chockhöjdes skatterna och banker och finansiella institutioner köptes upp.
Samtidigt pressades Fidesz av konkurrens från ett annat håll. Partiets konservativa kärnväljare krävde en alltmer konservativ politik och extrempartiet Jobbik växte, ett parti med tydligt främlingsfientliga, antiromska och antisemitiska drag. Med samma opportunism som när Orbán riktade in sig på att ta konservativa MDF-väljare på 1990-talet, ville han nu hämta hem Jobbiks röster. Orbán skruvade upp retoriken kring nationalstaten och »etniska ungrare«. Om han på 90-talet till viss del närmat sig reaktionära väljare, så gjorde han det mer fulländat mot slutet av 00-talet. Nu kom Orbáns andra stora omvandling: från värdekonservativ till tydligt auktoritär. Till en av sina närmaste medarbetare lär han sagt:
Det finns två sorters politiker: den västerländska och den österländska. Den västerländska bryr sig om institutioner, processer och det goda styrelsesättet. Den österländska bryr sig om personligheter, individens effektiva styrka och sitt folk.
Andemeningen sammanfattar Orbáns illiberala idéer. Han är i dag, liksom stora delar av sin befolkning, kritisk till den västerländska, liberala, synen på demokrati. Han är främmande inför att folkmakten ska begränsas av institutioner, vilket förklarar inskränkningarna av alltifrån rättsväsendets oberoende till mediefrihet.
Den som trodde att liberalismen hade kommit till Ungern för att stanna efter kommunismens fall misstog sig. I stället ser tiden då Ungern sökte sig till det liberala, 1990-2010, ut att vara ett historiskt undantag.
Genom att gång på gång svika sina gamla liberala ideal har Orbán blivit en barometer där vi kan läsa av den ungerska folkopinionen. Hans ideologiska resa från liberal till auktoritär är intressant både eftersom den hjälper oss förstå opporturnismens sprängkraft och för att vi ska kunna förstå strömningar och ideologiska förskjutningar i Ungern.
Exemplet Ungern och personen Viktor Orbán lär oss att liberaler inte kan ta politiska idéer för givna. Det är hög tid för liberaler att sluta tolka liberala idéer som naturlagar och inse att de består av idéer, som ständigt måste förklaras och försvaras. Det gäller även idéer om en oberoende rättsstat och individuella fri- och rättigheter
Det vore naivt att tro att värderingar är oföränderliga. Exakt hur demokratiska system ska utformas är nu föremål för debatt både i Ungern och på andra håll. Därför är det viktigt att liberaler runtom i Europa är redo att ta den.
Simon Palme är förbundsordförande i Centerstudenter.
@sPalme
sfcpalme@gmail.com