Hur slutar en valrörelse under en populär demokratisk president och tilltagande högkonjunktur med att en republikansk outsider tar sig till makten? Statsvetaren Oskar Örn, som följt tre valrörelser på plats i USA, menar att det under allt skränande döljer sig en man med i alla fall en gedigen politisk övertygelse.
Det blev ingen första kvinnlig amerikansk president. Hillary Clintons övertygande opinionssiffror översattes inte till verklighet. Många valanalyser ställde frågan hur avgörande det så kallade Comey-brevet var för valutgången, det brev till kongressen där FBI-chefen James Comey berättade att nya mejl upptäckts, som kunde vara kopplade till utredningen om Clintons mejlserver.
Men det är viktigt att notera att Donald Trumps första stora kliv uppåt i opinionen kom redan hösten 2015, efter terrorattackerna i Paris, då han lovade att ta död på terrorgruppen IS. Efter terrordådet på en nattklubb i Florida, deklarerade Trump att han var den enda som kunde lösa problemet med IS. Säkerligen tilltalades många väljare av hans självsäkerhet i en tid av osäkerhet, och hans enkla svar på komplicerade frågor.
Jag tror att många fångades av Donald Trumps totala självförtroende – man skulle också kunna kalla det brist på självinsikt. Han projicerar en aura av självsäkerhet även de gånger då det är uppenbart att han är ute och cyklar. Och han använder sig av återkommande, nästan hypnotiska affirmationer:
»It will be great. Trust me! Truly. Just great. It will be beautiful!«
De flesta bedömare menar att Trump framstod som icke-förberedd och vida underlägsen Clintons framträdanden i presidentvalsdebatterna. Men för hans väljare tycks detta ha spelat mindre roll. I fokusgrupper har människor svarat att de inte bekymrar sig över att Trump i hög utsträckning far med osanningar eller att hans resonemang innehåller mängder med motsägelser. Man sympatiserar med »the sentiment«, den känsla han ger uttryck för.
Hillary Clintons valslogan var »Stronger Together«. På en del klistermärken och dekaler sågs hon tillsammans med president Barack Obama. Undertonen var »four more years«.
På Ronald Reagans klassiska valslogansfråga »Are you better off than you were four years ago?« svarar de flesta amerikaner ja. En avgörande fråga är därför hur Clinton kunde förlora, trots att hon står nära den populäre Barack Obama i en tid av ekonomisk uppgång.
Den viktigaste förklaringen är sannolikt att Hillary Clinton är ogillad och av många väljare upplevs som icke-trovärdig och oärlig. Många är också kritiska till den breda politiska och ekonomiska makteliten i Washington D.C. och New York City.
Men den amerikanska ekonomin går bra, den ligger nära full sysselsättning och arbetslösheten föll strax innan valet under fem procent. Som en jämförelse var inflationen 12 procent och arbetslösheten på liknande nivåer då Ronald Reagan 1980 kampanjade på löftet att »Put America back to Work«. 2016 lyssnade folket, trots att det på många sätt kan sägas gå bra för USA, på löftet om att »Make America Great Again«.
Barack Obamas popularitetssiffror (approval ratings) ligger för närvarande på 52 procent. Det matchar de siffror som Reagan hade i slutet av sin andra mandatperiod. Obama kampanjade intensivt för Clinton under slutet av hennes kampanj. Men det räckte inte.
Trumps kontroverser har varit många och allvarliga. Men han är gjord av osedvanligt starkt teflon. Hans förmögenhet har hjälpt honom att skapa bilden av en outsider. »He is doing it for all the right reasons«, anser en del. Detta inte minst eftersom att Trump finansierat sin egen kampanj, och därför inte anses »köpt« av ekonomiska intressen. Han saknar erfarenhet inom politiken och ses därmed inte som en politisk streber.
Det finns mycket att vara oroad över de kommande åren med Donald Trump som president. Under presidentvalet, då det såg ut som att Trump skulle förlora, hävdade han att det amerikanska politiska systemet var »riggat« (läs: på förhand avgjort och uppgjort till Hillary Clintons fördel). Den typen av språk riskerar uppenbart att underminera den demokratiska processen och människors förtroende för samhällets bärande institutioner. Trump riktade många förolämpningar mot sina politiska motståndare under primär- och presidentvalet. En vanlig sådan var att kandidaten ifråga var »all talk and no action«, i kontrast mot den framgångsrika affärsmannen Trump som får saker att hända.
En allvarlig oro är att Trump inte förstår sig på politik. Politik är ord, det är språk och det är konsten att tala väl. Det var uppenbart på valnatten, då Trump höll ett segertal som handlade om att förena nationen. De försonande orden lugnade många människor. Och de lugnade de globala finansiella marknaderna, som vände upp igen efter en dipp då det stod klart att Trump hade vunnit valet.
När Trump kritiserar handelsavtal handlar det ofta om att avtalen är svaga »deals« för USA, och endast en »dealmaker« som Trump (titeln på hans biografi är »The Art of the Deal«) kan omförhandla dessa för att bättre gynna landet.
Känslan är att den blivande presidenten varken inser eller medger betydelsen av diplomati. Han ser i mångt och mycket internationella relationer som ett nollsummespel. Hans utspel har redan skadat USA:s relationer till sina allierade. Och oron har ökat i Östeuropa, där befolkningarna kanske inte längre kan räkna med amerikanskt stöd vid händelse av en rysk invasion, trots medlemskap i Nato. Detta då Trump sagt att de andra medlemsstaterna måste leva upp till det ekonomiska åtagande som medlemskapet kräver, »pay their fair share«. Enligt Trump får USA i dag böra alltför stor del av bördan.
I en intervju i CBS 60 minutes kort efter valet uppträdde plötsligt en koncentrerad, lugn och närvarande blivande president. Borta var det viftande fingret och det ovårdade språket. Han nyanserade flera av de mer drastiska vallöftena. Men han betonade samtidigt noga: »it’s going to be America first«.
Den frasen är inte bara ett utslag av opportunism, utan en övertygelse. Den 2 september 1987 riktade Donald Trump i ett öppet brev kritik mot amerikansk utrikespolitik som han menade gödde USA:s allierade men utarmade den inhemska ekonomin. Budskapet riktat till de allierade staterna var redan då pay up, or else! Det är mot den bakgrunden man ska se den osäkerhet Trump skapat inför USA:s engagemang i Nato. Och det bekräftar bilden av en kommande president som trots lynnighet och svepande fraser ändå har varit konsekvent i sin grundläggande världsbild.
Oskar Örn är statsvetare och har följt tre amerikanska valrörelser på plats.
oskar_oern@hotmail.com