Teknikutvecklingen sätter mängder av gamla affärsmodeller under press. Men i takt med att mängden information i samhället ökar så uppstår också helt nya behov. Författaren och mediestrategen Brit Stakston ser här ett förnyat uppdrag för journalistiken.
Det som allt för sällan lyfts fram när medielandskapets utveckling beskrivs är hur det i grunden skapar större möjligheter för branschen. I den brytpunkt samhället genomgår behövs en journalistik som ger en allsidig bevakning och som vågar stå emot det som sker på andra medieplattformar och blir mer faktaorienterade än känslostyrda. Journalistiken måste kunna stå emot det uppskruvade tonläget bland digitala opinionsbildare, särskilja en Facebook-status från en forskningsrapport och sluta drömma om virala hits internt på redaktionerna. Framför allt måste man förstå digitaliseringen på djupet. Där finns branschens framtid.
Visst är det förståeligt att man tappat glädjen för sitt jobb när branschen är hårt ansatt. Hotet mot den egna anställningen är uppenbar. De strukturella förändringarna tär i vardagen och dessutom ökar de dagliga hoten mot journalister. Det är även lätt att känna sig helt uträknad när man ser vad Facebook betyder i människors mediekonsumtion. Adderar man sedan kompetensklyftorna som finns inom kåren, för att ens klara sitt jobb, är det lätt att bli mer dystopisk än framtidsorienterad. Den utveckling man borde beskriva ur ett samhälleligt perspektiv påverkar den egna vardagen för mycket så man blivit har blind för sin uppgift. Att man så snurrat bort sin egen roll är obegripligt, om man utgår från journalistikens grunduppgift i en demokrati. Det allvarliga är att man därmed också missat de utvecklingsmöjligheter som kunnat ge journalistiken unika fördelar och skapat hopp för framtiden.
Digitalisering, urbanisering och globalisering leder sedan många år till stora förändringar. Det finns otaliga exempel på innovationer som puttar bort marknadsledande aktörer på nolltid. Men vad är det som utmanas? Ja, inte är det journalistikens kärnuppgift. För att ta ett klassiskt exempel: En taxirörelse utmanas av att det finns fler sätt att bygga en affär runt hur man förflyttar människor från punkt A till B med hjälp av ny teknik. Men är man uträknad som bolag när ens service är lika – eller i fallet betalda persontransporter, mer – efterfrågad? Kan man i stället prioritera att lära och utvecklas av förändringarna samtidigt som man lyfter fram unika faktorer i hur man själv bedrivit detta arbete i många år?
För journalistikens del tror jag det handlar om att vara samtalsledare, ha respekt för publiken och deras respons, samt att hela tiden synliggöra vad som särskiljer journalistik från annat innehåll på nätet. Dessutom måste man kunna analysera digitaliseringen ur alla perspektiv som har en sådan fundamental påverkan på samhället.
Nya spelare som Facebook, Twitter eller alternativa publiceringsplattformar med många läsare kan utmana, men ger etablerade medieaktörer mest förändringsidéer. Bransch efter bransch borde lägga fokus på att ta fajten och inte bara ge upp, lägga sig ner och dö, bara för att någon kliver in och är så där coolt »disruptiv«.
Jag önskar därför inför 2017 att journalister landet över med glädje och ödmjukhet inser hur mycket de behövs varje dag. Att deras uppgift bara blivit större. Och att de känner sig förhoppningsfulla inför att lönsamheten kommer att hittas om branschen fortsätter att göra det som behövs på allra bästa sätt.
Medieutvecklingen ställer krav på bättre journalistik – inte sämre. Framför allt behövs inte journalistik som vill bli en del av det som händer på nätet genom att man anpassar sig till en upplevd social medielogik. Släng inte ut hantverket med badvattnet för att anpassa er! Det är dags att branschen känner samma sorts yrkesstolthet för sitt hantverkskunnande som kirurgen, juristen eller elektrikern gör – alldeles oavsett vilka nya redskap som kommer i deras händer.
Den unika förmåga journalisten har i att sortera mängder av information behövs när människor dagligen överöses av information: Lägg därför återigen fokus på att hjälpa publiken att klassificera, värdera olika perspektiv och få veta mer. Att en artikel med kvalitetsjournalistik får färre klick än ett underhållande meme kan inte tas som inteckning för att publiken är korkad eller ointresserad av kvalitetsjournalistik.
Digitaliseringen i sig skapar inte bara nya medieaktörer utan är också ett gigantiskt och i huvudsak nytt bevakningsområde för journalistiken. Allmänheten måste få veta mer om hur digitaliseringen och sociala medier påverkar samhället. Journalister måste kunna kritiskt granska och berätta om hur tekniken fungerar. Det finns många angelägna frågor, om medborgares rättigheter när digitala tjänster utvecklas, desinformation, falska nyheter på Facebook och algoritmers påverkan, fenomen som »filterbubblor« och digitala ekosystem och digital opinionsbildning. Det sistnämnda har i traditionella medier länge reducerats till återberättande av sandlådebråk i sociala medier. Det skruvade och tramsiga har lyfts fram – skrämmande många ledare i dagspressen, nationellt som lokalt, kunde lika gärna haft rubriken »Människor är dumma på
internet«.
I stället för att enbart se den digitala utvecklingen som ett hot mot sin egen bransch, borde journalister från början ha sett att den viktigaste uppgiften i relation till digitaliseringen är att ge en allsidig bild av den utveckling som hela samhället går igenom. Lyft fram såväl positiva angelägna aspekter av samhällsutvecklingen som de mer komplexa konsekvenserna.
Den politiska bevakningen borde tidigt ha ägnat spaltmeter och löpsedlar åt hur det demokratiska samtalet fick fäste och hotades online. Man borde ha visat hur digital opinionsbildning går till, rapporterat om framväxten av trollfabriker och förklarat hur fejknyheter sprids. I stället har man hyllat banala saker som antal tweets från ett politikerkonto, och detta utan att analysera hur många av dessa som är skickade av botar. Den typen av research har inte prioriterats i analyser av digitala fenomen trots att det hade kunnat vara en av många solklara puckar för journalistiken att spela under digitaliseringens framväxt.
Mest allvarligt är att under tiden som journalistiken trevat har digitala opinionsbildare mobiliserat sina arméer, och agerat utan relevant journalistisk granskning. De som är mer tveksamma till förändring och fenomen som globalisering, urbanisering och digitalisering har sett till att skaffa sig den kunskap som behövs för att de på nya sätt ska kunna förändra vart världen är på väg.
»Trumpifiering« betyder inte att Donald Trump hade en magisk trollstav som gjorde att han kunde styra och ställa. Han är bara en presidentkandidat som har haft öppet mål när medielandskapet förändrats. Han visste hur han skulle utnyttja det faktum att såväl journalister som medborgare var förvirrade mitt inne i en för hela samhället omvälvande process. Låt oss inte vara naiva och tro att denna utveckling inte sker i Sverige inför valet 2018.
Men det är inte försent, för även om mediehus krisar så har journalistiken en ljusnande framtid. Ju mer information som produceras i ett samhälle, desto mer behövs medier. Så enkelt är det. När det blir allt svårare att särskilja vem som är avsändaren kommer människor att förlita sig på journalister som har tid att förklara vem, vad, hur och inte minst varför.
Samtidigt lever vi i en tid då pressfrihet som fundament i en demokrati nu återigen måste försvaras. Det bästa sättet att göra det är att göra mer kvalitetsjournalistik i nära samspel med publiken.
Brit Stakston är författare och mediestrateg samt VD för reportagesajten Blankspot. Nyligen belönades hon, tillsammans med redaktionen för Blankspot, Stora Publishingpriset samt Publishingpriset för bästa Verksamhetstidning.
@britstakston
brit@stakston.se