Illustration: Lina Svensk
I höstas utkämpades den svenska boxningens mest upptrissade drabbning i modern tid. Liberal Debatts Joakim Rönnbäck och Karin Pihl dömer segern till alla världens Gustav Fridolin, instagrammare och quinoafantaster.
»Next time, you make sure to sell more tickets.«
Dereck Chisora blickar uttröttat ut över ett tomt Hovet. Tungviktaren har just knockat Drazan Janjanin. Chisora har alla kvalitéer för att vara en publikfavorit, 119 kilo, showande och punk: när han mötte den dåvarande världsmästaren Vitalij Klytjko spottade han i stjärnans ansikte. Sådant lockar fans till en sport vars utövare lever ut vad resten av oss har att internalisera.
Likväl är applåderna på Hovet spridda. Något som blir särskilt påtagligt i en arena som dimensionerats för att rymma entusiastiska skaror med hockeyfans. I sin sport har Hovet så sent som förra säsongen åter klassats som landets främsta publikupplevelse. Det är därför inte utan en viss syrlighet som Chisora undslipper sig en pik till arrangören, men den här kvällen är han bara en statist i den föreställning som sedan länge är förutbestämd att vara svensk boxnings största sedan fornstora dagar.
»Hon ser ut som en flaggstång.«
Mikaela Lauren öppnar matcher i media på samma sätt som en boxare i ringen: med en prövande jabb. I februari 2015 ångar hon fram bland världens superwelterviktare. Bland 26 proffsmatcher är 23 segrar och hon har därför tagit hem ett prestigefyllt WBC-bälte till Stockholm. Men trots framgångarna vill inte omvärlden riktigt förstå innebörden av det som sker.
Vid snart 40 års ålder har Lauren under en sen boxarkarriär gått från kritiserad förlorare till en hårt slående dominant. Hennes många mediala gliringar gillas av fans och arrangörer och SVT-profilen Kalle Zackari Wahlström besöker hennes träningsstudio för att sprida träningsmotivation. Men trots boxningsvärldens många maskrosbarn vill media aldrig riktigt släppa en gammal fängelsedom.
Och precis som att snart sagt varje skildring av sporten tar sin början i moraliska frågor om kampsport fastnar rapporteringen om Lauren i hur hon fann sporten efter att en elitkarriär i simning avlösts av delaktighet i en kontroversiell preparatshärva. Hennes bana är därför inte Åsa Sandells eller Anna Laurells – kulturjournalisten och kemisten som populariserat boxning hos akademiker. Lauren får heller inte samma uppskattning som Cecilia Braekhus: Den fenomenala världsmästaren i weltervikt, som i Norge hyllas av såväl allmänhet som kritiker. I stället representerar Mikaela Lauren själva kärnan i en mer ursprunglig boxningskultur. Samma kultur som Sylvester Stallone gestaltar när den äldre och uträknade Rocky Balboa genom hårt arbete slår sig till världsmästarbälte och respekt.
För Lauren har WBC-bältet inte riktigt räckt. För att nå ända fram krävs ett nytt nordiskt stormöte med Cecilia Braekhus i viktklassen under. Men först måste Lauren bli ett självskriven förstanamn i Sverige, och samtidigt bevisa sig mot den akademiserade medelklassboxningen en gång för alla.
»Boxning handlar inte om att ha stora biceps. Boxning handlar om talang, teknik och kondition. Mikaela har fått om bakfoten vad boxning är frågan om.«
Klara Svensson, malmöitisk Swedish Princess, är snabb att kontra Laurens flaggstångspåhopp för Kvällsposten. Hon kommer att återkomma till att Lauren är relativt ny i sporten. Själv har hon utövat den sedan hon var fjorton år, byggt fina amatörmeriter och slipats genom hård sparring i Hamburg.
Svensson representerar något annat än Lauren i sporten. Sedan unga år är hon en talang, ett framtidshopp. En broiler. Hon resonerar om sin sport som vilken idrottare som helst och öppnar för att använda sitt varumärke till en entreprenörskarriär inom smink efter åren som lättviktsboxare. Svensson förstår journalister och journalister förstår Svensson.
Till en början lyfter inte testballongen. Svensson har ingen anledning att byta viktklass för ett riskabelt möte med en åldrande men farlig motståndare. Därför är omständigheterna okända när Svensson till mångas förvåning tar avstånd från Lauren och ställer sig i den kroatiska ringhörnan under mötet med Ivana Habazin. Lauren har på traditionellt proffsboxarmanér showat på invägningen och hällt vatten på Habazin, något Svensson fördömer innan hon öppnar för ett möte med en nedbantad Lauren.
Detta blir början på svensk boxnings mest uppsnackade möte i modern tid. Lauren och Svensson ska efter månader av mediekrig mötas på Hovet i den mellanliggande welterviktsklassen. Vinnaren går vidare till ett möte med
Braekhus.
Biljetterna är därför tvärtemot vad Dereck Chisora tror sålda, men dess innehavare är inte i salen. En vandring uppför de branta trappstegen på läktaren leder till en mörk och betongklädd korridor. Journalister stirrar slött på sina skärmar i pressrummet, tidningarna håller Lauren som favorit och fokuserar inför matchen på att krama det sista ur ordkrigets alla turer och tjuvnyp.
Bortanför pressrummet stiger ett sorl. Baren är prydligt inramad och kontrollen av legitimation exemplarisk. Sport är på många sätt en flykt från vardagens sociala strukturer, men riktigt utländsk kan en svensk idrottsupplevelse aldrig bli. Sponsorölen är mild och enformig i plastmuggar. Ingen sprit säljs här – för farligt. Skärmarna på väggarna visar demonstrativt hockey, merparten av besökarna kommer aldrig att underrättas om Chisoras storseger. Besökarna är många och inbördes olika, men med jämna mellanrum blir supporterindelningarna övertydlig.
»MICKAN! (dunk, dunk, dunk) MICKAN!« Hejaropen dundrar tätt och regelbundet över en massa som är redo för match. Mediekriget har varit långt och intresseväckande, nu vill man se Lauren avgöra tvisten en gång för alla. Många bär Stockholmarens supportertröja, »Lauren – Nordic Queen«. Det vita tyget stramar runt hantelstärkta armar och stänks ned när ölen skvalpar under ramsorna. Den som säger att Stockholms söderorter avmaskuliniserats har inte mött dess boxningsfans.
Gruppkänslan är stark: alla är »Mickan« med Lauren, efter hennes seger kan Skåne gott grävas bort. Men gemenskapen omfattar inte alla. Små öar av tillresta Svenssonfans uppenbarar sig för den som tittar noga. Likt den randige figuren i Hitta Hugo-böckerna smälter de in utan att blandas med sin omgivning. Svenssonfansen fingrar nervöst på sina supporterkläder: halsdukar i gult. Osäkra lantisblickar vandrar hastigt från halsduk till öl till hockeyskärm utan att landa ordentligt. »MICKAN! (dunk, dunk, dunk) MICKAN!«
Smartphones byter händer som om de snart ska tas ur bruk. Vadslagningen stänger snart och ett vad på Lauren är säkra pengar i majoritetens ögon. Den som druckit för mycket eller behöver bättra på sitt smink bör nu även avvika till betongkorridorrens toaletter. En pissoar spys ned av en man som klarar sin huvtröja men kommer att möta matchen med nedstänkta skor. En primitiv frihet från det vardagliga som inte når in på damtoaletten där foundation diskuteras flitigt minuterna innan Hovet ska jubla över matchens första blodsdroppar.
Massan väller in på arenan och kommer på plats lagom till att en vitklädd Klara Svensson går upp i ringen till tonerna av Tom Jones. Avskalat, fräscht och enskilt, boxningsestetik som i American Apparels tappning.
Lauren går däremot in i en drottnings skrud ackompanjerad av hiphopparen Salif Diop. Hennes WBC-bälte hålls upp i ett entourage med Marcus Schenkenberg, Dogge Doggelito, Laila Bagge, Andreas Kleerup och Lars Frölander.
Efter en inledande staredown och burop följer nationalsången. De lättklädda rondpojkarna gör sitt för att med flaggor sätta stämningen men publikens förlägna skrål och en sångare som snubblar på texten når inte upp till amerikanska förlagor.
Boxarnas blickar brinner när matchen drar igång. Merparten av publiken skanderar »Mickan«, och visst slår väl The Nordic Queen som utlovat hårdare än the Swedish Princess?
Tolkningarna av vad man ser skiftar i publiken. Men efter första ronden börjar läktarnas brutna connoisseurer snacka upp Svenssons insats. Lauren slår hårt och möter jubel men hittar inte den fina rytmen från tidigare matcher. Slagserierna haglar däremot från Svensson, oberoende av busvisslingar och stundens allvar.
Lauren börjar tidigt se illa åtgången ut men blixtrar ändå till med styrka och skickliga krokar.
Inför den tionde och sista ronden är det dock tydligt. Lauren ligger under. Svensson är trött men håller emot alla försök till upphämtning.
När gonggongen ljuder hurrar de tillresta malmöiterna. Svensson sträcker triumfatoriskt ett långfinger mot häcklarna i Laurenklacken och koras snart till vinnare av de tre poängdomarna.
Boxarna kramar om varandra och släpper fejden i de efterföljande kommentarerna. Bedömarna enas snabbt i att matchen hållit exceptionellt god kvalité. Trots detta är stämningen avslagen på vägen ut från Hovet. Att åskådarna tvingas dricka sin öl inklämda på 20 kvadratmeter under noggrann uppsikt är inte det enda tecknet på att det är samma strukturer här som där, i vardagslivet.
Broilern segrar över fightern. Det personliga varumärkesbyggandet över revanschen. Segern tillhör alla världens Gustav Fridolin, instagrammare och quinoafantaster. Mikaela Lauren är dettas antites. Lauren satt på kåken när Svensson deffade med ekologisk chiapudding. Drottningen slår hårdare, men prinsessan kan tekniken. I detta kommer utomstående att se den duktigas trumf och det meritokratiska samhällets fulländning. Men egentligen visar det hur elevkårsordföranden med en »analys« alltid vinner, en segrare omhuldad av de som pratar om hårt arbete snarare än de som arbetar hårt.
Åskådarna skingras och blandas med Red Hot Chilli Peppers-fans från den närliggande nya Söderstadion. Snart kan ingen se skillnad på 90-talsnostalgiker och kampsportsfantast. Två eskapismer som samexisterat och sömlöst suddas ut när vardagens normer och problem tar vid. Men kanske kan åskådarna från Hovet möta måndagen med öppnare ögon.
Joakim Rönnbäck och Karin Pihl är ledamöter i Liberal Debatts redaktion.
@JoakimRonnback @karin_pihl
joakim.ronnback@liberaldebatt.se
karin.pihl@liberaldebatt.se