Recension av Sofi Oksanens »Norma« (Albert Bonniers Förlag, 2016)
Liberaler fastnar lätt i ett slags värdenihilism där utfallet inte ryms efter att rättigheter har räknats fram på en kulram. Mot bakgrund av detta kan Sofi Oksanens skildringar av unga kvinnor i de forna öststaterna skaka om. De är inte berättelser á la Lukas Moodyssons »Lilja 4-ever« med en svart-vit ondska. I stället träder arketyper fram som trotsar konventionerna och tvingar oss att tänka i en dimension till när vi konsumerar frukterna odlade bakom den tidigare järnridån.
Oksanens roman »Norma« är en magisk-realistisk postmodern Rapunzelsaga om kommersialiseringen av kvinnokroppen. Berättelsen slingrar sig fram likt huvudkaraktären Normas hår. Det växer och växer och trasslar in sig i det mesta. Men håret hjälper även Norma att avläsa människor och det uppmärksammar henne på de mystiska förhållanden som omgärdar hennes mammas död. Fram växer ett slags spänningsroman där Norma följer de spår som modern lämnat efter sig efter sitt oförebådade dödsfall i Helsingfors tunnelbana. Spår som leder Norma in i de kriminella nätverk som handlar med såväl fattiga kvinnors hår som med utrymmet i deras livmödrar.
Det krävs tålamod för att förstå hur alla relationstrådar hänger ihop – de kriminella nätverken visar sig nämligen ha täta kopplingar till moderns förflutna och familjens släkthistoria. Oksanens stil är alltid fragmentarisk, men det är en svår balansgång att varken skriva läsaren på näsan eller att bli för vag och även om jag föredrar det senare är »Norma« bitvis nästan obegripligt diffus i såväl sina relationer, som beskrivningar och format.
Likt Roberto Savianos Gomorra kretsar berättelsen kring kommersialiseringens pris för de människor som står för resurserna liksom kring de kriminella nätverk vars profit är tillsynes oöverskådlig i handeln med människors kroppar. Oksanen är dock en både skickligare skribent och långt ifrån lika fördömande människoskildrare som Saviano vilket ger hennes roman många fler plan. Oksanen har själv i intervjusammanhang kommenterat att naturlig och fertil skönhet är ett verktyg för att klättra socialt och därmed få såväl mer pengar som makt. Åsikten att kvinnor enbart ägnar sig åt skönhetsvård för att de är fåfänga avskriver hon därmed snabbt. I »Norma« ställs rika kvinnors önskan om såväl vackert hår som egna barn mot den verklighet där håret och barnen produceras och de män som till slut är de som tjänar pengarna på vissa kvinnors önskningar och andras uppoffringar.
Ebba Tornérhielm är masterstudent på KTH och arbetar med design av digitala läromedel.
ebba.tornerhielm@gmail.com