På lokal och regional nivå saknar amerikansk politik presidentvalets besatthet vid yta. Här behöver kandidaterna inte främst oroa sig över pinsamma Youtube-klipp. I stället gäller det att komma nära väljarna. LD:s Karin Zelano och fotografen Erik Ericsson reste till Bronx.
Gustavo Rivera studsar upp och ned i slitna trapphus där övermålad takstuckatur och igenmurade eldstäder vittnar om en annan tid. Sedan sex år representerar han 318 000 av invånarna i Bronx och han är mitt uppe i valrörelsen. Med sig har han en lista över demokratiska »prime voters« – personer som registrerat sig och röstat i de senaste primärvalen.
Hösten 2016 fokuserar USA-bevakningen i Sverige av naturliga skäl på presidentvalet 8:e november. Men samma dag hålls också en rad val till lokala och regionala politiska församlingar och uppdrag. I delstaten New York ska 63 distrikt välja lika många representanter i parlamentets övre kammare, senaten. Tillsammans utgör dessa delstatens lagstiftande makt och formar tillvaron för runt 20 miljoner människor i New York.
Drygt 300 000 av dessa bor alltså i senatorsdistrikt 33 i Bronx – ett arbetarklassdistrikt där framåtanda, ambitiösa byggplaner och begynnande gentrifiering samexisterar med social utsatthet, vacklande folkhälsa och en skör gatumiljö. Här utmanas den sittande senatorn Gustavo Rivera om den post han haft i sex år. Bronx är demokratiskt. De riktiga valen här är därför primärvalen i september.
Riveras utmanare om posten heter Fernando Cabrera – en pastor av dominikanskt ursprung med en plats i stadens city council, motsvarande kommunfullmäktige.
Bronx – en märklig plats
Precis som i Sverige tenderar amerikanska socioekonomiska problem att koncentreras till vissa geografiska områden. Dessa så kallade »utanförskapsområden« präglas av ringa inkomster samt låg sysselsättnings- respektive utbildningsnivå. Brottsligheten är högre och skolresultaten sämre än riksgenomsnittet. Det gäller för Biskopsgården i Göteborg, det gäller för Bronx. Likt staden New York som helhet är Bronx en mosaik av ursprung och etniciteter. Över hälften av Bronx 1,3 miljoner invånare är hispanics eller latinos, alltså med rötter i Latinamerika, främst från Puerto Rico och Dominikanska Republiken.
Stadsdelens sydvästra delar är till stora delar befolkade av afroamerikaner och latinos. Öster om parkområdet som rymmer den botaniska trädgården och Bronx Zoo dominerar personer med rötter i Karibien och Nordafrika.
Det moderna Bronx kom att bli väsensskilt från hur stadsdelen tedde sig kring förra sekelskiftet. På 1930-talet var kvarteren runt Bronx stora aveny, the Grand Concourse, hem för en framväxande medelklass och runtomkring växte kulturinstitutioner och flera ryktbara skolor fram. Den omfattande stadsplanering som skedde efter 1950 är en nyckelkomponent för att förstå förändringen därefter. Bronx är nämligen ett skolexempel i social ingenjörskonst medelst motorleder och offentlig infrastruktur.
Mannen bakom det mesta av Bronx nuvarande utseende var Robert Moses (1888-1981), en omstridd stadsplanerare i New York under närmare 40 år. Moses beordrade offentliga infrastruktursatsningar till miljardbelopp, bland annat uppförandet av Cross Bronx Expressway, en sexfilig motorled som skär rakt genom stadsdelens bostadsområden. Motorleden kom att utgöra en fysisk skiljelinje mellan Bronx invånare, där den södra delen dominerades av fattiga minoriteter. Än i dag präglas delar av Bronx av brist på ekonomiskt och socialt hållbart boende och sammanlänkade fattigdomsspiraler.
Den årliga medianinkomsten i Gustavo Riveras distrikt ligger runt 27 000 dollar, motsvarande 230 000 kronor. Detta kan jämföras med delstatens snitt på drygt 54 000 dollar, motsvarande 460 000 kronor. Drygt 30 procent av stadsdelens invånare uppskattas leva under den officiella fattigdomsgränsen som för ett hushåll med två personer under 65 år ligger kring 15 000 dollar i årsinkomst eller 130 000 kronor.
Bronx har sett både bättre och sämre dagar. De senare framför allt under katastrofåren på 70- och 80- talen då byggnader övergavs, våldsbrotten skenade och HIV-viruset spreds snabbt bland en redan utsatt befolkning. Rapporter från den amerikanska folkräkningsmyndigheten uppskattar att 97 procent (!) av alla byggnader i Bronx förstördes mellan 1970 and 1980 till följd av eldsvådor eller att de helt enkelt övergavs och fick förfalla.
»Det var som en krigszon«, säger Janet, som bott länge i Bronx.
Bronx blev själva sinnebilden av urban misär men kom att resa sig under årtiondena som följde. Brottsligheten sjönk, företagandet återvände, vägar och broar renoverades och fastighetspriserna steg. Men visst råder fortsatt ekonomisk knapphet i Bronx. I jämförelse med delstaten i övrigt är Bronx belastat när det gäller brottslighet, framför allt gängkriminalitet kopplad till droghandeln. Ohälsan bland invånarna är också ett problem, främst övervikt och fetmarelaterade sjukdomar.
Kampanjen
Som representant för det 33:e valdistriktet har Gustavo Riveras fokuserat på sociala frågor – brottsförebyggande insatser och utbildning och vägar till arbete för tidigare dömda. Nu springer han upp och ner för trapporna i hyreshus längs Grand Concourse. Vid sidan av honom springer kampanjchef Xiomara. Är personen inte hemma skjuts ett flygblad in genom dörrspringan.
I en lokal amerikansk valrörelse gäller det att prata med så många människor som möjligt. Långt ifrån alla registrerar sig för att rösta, och än färre går verkligen till valurnorna på valdagen. De som till slut röstar brukar ligga på mellan 9 000–12 000 eller 2–4 procent av invånarna.
Det är dyrt att nå ut. Och även om Rivera är både en rutinerad kampanjorganisatör och har arbetat upp ett stort nätverk under sina sex år som senator så måste kampanjteamet välja sina väljarkontakter strategiskt. Än mer så i ljuset av att ett så kallat »Super Pac« stöttar Riveras motkandidat Fernando Cabrera. Super Pacs är i formell mening oberoende kommittéer som uteslutande ägnar sig åt utgifter. De får samla obegränsade summor pengar från organisationer, företag, fackföreningar och individer, och spendera medlen för att öppet stödja eller motarbeta en politisk kandidat. Super Pacs får däremot inte donera pengar direkt till kandidaten, och dess utgifter får inte samordnas med kandidatkampanjens. »New Yorkers for Independent Action«, som blandar sig i nomineringsstriden i det 33:e distriktet, verkar ha stora resurser. På kort tid har de beställt en egen opinionsundersökning, gjort upprepade utskick till alla registrerade demokratiska väljare och anställt egna dörrknackare.
Förutom kampanjchef Xiomara, består Riveras anställda kampanjteam också av Adolfo. Han leder arbetet »på marken« och har likt en samvetsgrann general prytt det avskalade och laminatblanka kampanjkontoret med kartor över distriktets alla valkretsar. En karta är täckt av häftstift i olika färger. Varje färg indikerar hur det gick i valet för två år sedan. Adolfo förklarar:
»Här förlorade vi med typ 30 procent eller mer. De röda är de där vi förlorade med liten marginal. De lila är distrikt där vi vann men med liten marginal. Är de utan häftstift vann vi stort«.
Medan Adolfo pratar ramlar det in fler och fler volontärer som ska med och knacka dörr under nästa runda. Några är helt nya, andra har varit med någon månad. Senator Rivera är lite sen, meddelas det. Han hanterar en hastigt uppkommen kris. När han till slut kommer är han upptagen i telefon och verkar försöka medla mellan olika personer.
Innan det är dags att ge sig ut vill Rivera prata med volontärerna om hur man bäst bemöter den »obeslutsamma väljaren«. Han betonar att de måste ta sig tid att lyssna på vilka frågor som är viktiga för just den personen, för att sedan berätta om Riveras linje och vad han åstadkommit under sina sex åren som senator. Sedan applåderas fotarbetarna igång. Rivera ska själv beta av väljare kring Grand Concourse. Men först ska han bara ha en smoothie. Med mycket frukt.
Väl ute i de vindlande trapphusen är människor i allmänhet välkomnande, om än lite skeptiska till en början. Vita lögner genom dörrspringan skvallrar om att vi befinner oss i områden med låg social tillit. »Hon/han är inte här« förbyts flera gånger i en öppnad dörr när personen fått klart för sig vem det är på andra sidan.
Trots att det är värmebölja går engagemanget att ta på. Flera personer har sparat kampanjmaterial från motkandidaten som de visar fram för att diskutera.
Señor Fernando på markplan bjuder senatorn att stiga in och lovar berätta för en bortrest syster att man kan poströsta.
En ung man med kepsen högt upp, guldkedja, och ciggen i mungipan är angelägen. Han skakar Riveras hand när de möts på vägen ut. Linda, en äldre skrattande dam med turkosa solglasögon stannar upp på trottoaren när Rivera går förbi, pekar och gör tummen upp. »Du är den enda, förutom Clint Eastwood, som kan bära upp en hatt!«, säger hon.
Rivera skrattar förtjust.
Nästa gång Rivera hejdas är av några kvinnor som samlats utanför ett hus i den varma sommarkvällen. Tillsammans utgör de fyra generationer: gammelmormor håller bebisen, mormor står lutad mot väggen, och bebisens mamma sitter i en öppen baklucka på en bil parkerad vid trottoaren. De har många frågor till sin senator. En av dem säger: »Så… Skulle du kunna hjälpa oss att ordna ett ›Block Party?‹ (jmf: kvartersfest). Jag vill gärna göra något för barnen.«
Rivera svarar att absolut kan han det. Hans kontor kan hjälpa till med tillstånd för att stänga av gatan och även om han inte har budget för att betala allt så kan han förmedla kontakter till personer som har. En bil accelererar högljutt förbi och ger nytt bränsle till diskussionen. Nu vill man veta om senator Rivera inte kan få till ett farthinder. Han förklarar vad han behöver från dem för att så småningom få till ett sådant.
Klockan åtta är det dags att runda av kvällens pass. Det är inte mörkt ännu, men middagsdofter sprider sig genom de öppna fönstren samtidigt som tre timmars trapp- och hälsningsexercis börjar kännas i fötter och huvud. Vid återsamlingen sammanfattar kampanjarbetarna att det gått »okej«. Någon har tagit kontaktuppgifter till väljare med frågor som bäst besvaras av senatorn personligen. »Jag ringer det första jag gör i morgon«, säger Rivera och samlar ihop lapparna med namn och telefonnummer.
På vägen från kampanjkontoret blir det en kall öl efter de tusentals trappstegen i värmen. Under den upphöjda rälsen för tåg nummer fyra äter Gustavo Rivera en grillad kyckling och njuter av husets buljong. Även här är politiken närvarande. För en tid sedan började arbetarna på restaurangen organisera sig, berättar Rivera och fortsätter: »Ägaren betedde sig som en idiot. Han betalade inte övertid och det förekom anklagelser om sexuella trakasserier med mera. Jag drogs in i det där, pratade med honom. Jag vill ha företagande i mitt distrikt. Men jag vill också att arbetare behandlas korrekt.«
Gustavo Rivera föddes 1975 i Puerto Rico, och flyttade drygt 20 år senare till New York. Här studerade han statsvetenskap, men arbetet som kampanjorganisatör tog allt mer tid och fick honom slutligen att skjuta doktorandstudierna obestämt på framtiden.
Som puertorican är han långt ifrån ensam om att ha valt New York som ny hemstad. Här bor över en miljon människor från det lilla territoriet i söder, nästan 300 000 av dem i Bronx.
Puertoricaner har en särställning bland minoriteter i amerikanska sammanhang. Invånarna är amerikanska medborgare men saknar rösträtt i presidentvalet. Det faktum att puertoricaner är många till antalet, har en juridiskt fördelaktig ställning jämfört med andra nationaliteter, och funnits i landet länge har bidragit till att de generellt är en politiskt aktiv minoritet och att de också utgör en allt viktigare väljargrupp. Men de nämnda faktorerna och tillgången till inflytande gör att puertoricaner generellt anses ha dåligt rykte bland andra latinos och invandrargrupper.
Senator Gustavo Rivera säger att han är medveten om att han sluppit undan mycket byråkrati som andra har behövt lägga tid och pengar på. Samtidigt verkar han inte spela »det puertoricanska kortet« på något särskilt utstuderat sätt. Det enda som möjligen kan tyckas en påtaglig flört med ursprunget är att Rivera genomgående bär guayabera – en typ av skjorta karaktäristisk för latinamerikanska länder, kännetecknad av kort ärm och två parallella veckade fält som löper vertikalt på varsin sida av knäppningen fram. En viktigare del av imagen är helt klart tillgängligheten. Rivera vill vara en politiker som folk känner igen, går fram till, och söker upp.
Hans två senaste företrädare har suttit eller sitter i fängelse för ekonomisk brottlighet i samband med ämbetsutövandet. Det är därför extra viktigt att vara närvarande, transparent och
tillgänglig här, säger han. Den del av året när senaten inte sammanträder i huvudstaden Albany försöker Rivera synas så mycket som möjligt i sitt distrikt.
Grannen mitt emot
Med svenska mått mätt finns en god dos av social kontroll i senatorsdistrikt 33. Mammor, mormödrar, fastrar, mostrar och andra kvinnor utgör tillvarons ryggrad. Kvinnorna som vill ordna ett block party och bygga farthinder är inget undantag. De har full koll där de sitter utanför sin port.
»Vi vet vilka som kommer och går. Ser vi någon frågar jag vet din mamma vart du är på väg?«, säger en av dem bestämt. På samma sätt resonerar Lucia, som sitter med solfjädern i högsta hugg på en tältstol i kvarterets gathörn. Ett 40-tal barn och ungdomar är samlade runt omkring korsningen där Lucia sitter. Några kommer fram och hälsar artigt med en puss på kinden, andra hojtar något på avstånd.
»Det är bra ungdomar. Allt annat är också mycket bättre nu än för 10-15 år sedan«, säger Lucia.
Ytterligare en dam som engagerar sig är Trudy Pogue. Tack vare sitt lokala engagemang utnämndes Trudy i vintras till en i Bronx särskilt »framstående kvinna« av Rivera. På Claremont House, seniorboende där hon bor, sitter hyresgäster i halvskuggan på den lilla verandan i markplan. Det är en av sakerna Trudy ligger bakom – hon har fått de boende att visa sig utanför huset, att bli bekanta ansikten för de som går förbi på väg till jobbet, kompisarna eller skolan.
»Även om man inte kan gå långt, kan man sitta och titta ut över gatan, hälsa på förbipasserande och bidra till en bättre gemenskap«, menar Trudy. Och det verkar fungera. Flera unga killar går förbi och hälsar artigt, skämtar lite eller bara nickar i takt med musiken. När man bor litet och saknar luftkonditionering blir trottoarens svalka ett attraktivt alternativ i den 30-gradiga sommarnatten, oavsett om man är fyra eller 40 år gammal. Bostäderna är en återkommande fråga för Riveras väljare. Många med bostadsproblem kommer till senator Riveras kontor för råd och hjälp. Som Rachel Ferrari, ansvarig för samhällsfrågor hos senator Rivera, uttrycker det: »Vi har blivit en hyresgästförening«.
Bronx har den lägsta andelen ägarlägenheter av alla New Yorks fem stadsdelar och den allra största delen av bostadsbeståndet, drygt 80 procent, är hyresrätter. Bronx har också den högsta andelen subventionerade boendeenheter, 21 procent. Resterande enheter är osubventionerade men föremål för stabiliserande regleringar- och lagar för att kontrollera hyresutvecklingen. I praktiken verkar det dock finnas ungefär lika många sätt att kringgå hyresregleringarna och höja hyrorna som det finns hyresvärdar. Boende berättar om hyresvärdar som trakasserar hyresgäster för att få dem att flytta så snabbt som möjligt och därmed komma åt en så kallad »vacancy bonus« (vakansbonus). I korthet ger bonusen hyresvärden möjlighet att höja hyran över taket om en lägenhet blir ledig tidigare än kontraktet stipulerar. Andra berättar hur värmen stängs av och på efter att värden fått tips om när inspektörer kan väntas dyka upp. Förutom att arbeta för att täppa till kryphålen i lagstiftningen hänvisar senatorns kontor till organisationer som erbjuder juridisk rådgivning.
Grannsamverkan i all ära men den typ av brottslighet som får taxichaufförer att vägra köra nätter och föräldrar att undvika att bo med barn i delar av Bronx kräver andra lösningar. Bronx har sin beskärda del av sådan brottslighet, även om statistiken visar att det nu är betydligt bättre än för 20 år sedan.
Bortom statistiken finns en komplex verklighet. Fattigdom och sociala maktstrukturer ger en hög risk att hamna snett tidigt i livet. Väl på fel väg är det svårt att byta bana, inte minst för att det är svårt att få ett arbete för någon som finns med i brottsregistret. Senator Rivera är engagerad i närliggande frågor i delstatens »utskott för brottsoffer, brott och straff«. Bland de reformer som Rivera arbetat för är en »Ban the box«-lag (ungefär: förbjud rutan). Lagen gör det olagligt för de flesta arbetsgivare att fråga om någon är tidigare dömd vid en provanställning. Det är tillåtet först om och när en fast tjänst blir aktuell. Det kan tyckas som en marginell förändring. Men ökade möjligheter till ett lagligt liv efter ett fängelsestraff kan vara avgörande för att bryta med ett kriminellt förflutet. Och i Bronx saknas inte personer som ställts eller kommer att ställas inför det valet. Befokningen har levt med gängvåld i årtionden – framför allt har det handlat om vem som kontrollerar drogmarknaden och var. Revirstriderna drabbar inte bara de inblandade utan präglar hela kvarter. Några boende berättar hur de slutat reagera på skottlossning om kvällarna, att de inte ens ringer polisen längre.
»Förr brukade man i alla fall kanske säga till sina barn att gå bort från fönstren. Men nu…«, säger Bernard Smith. Bernard engagerade sig mot våldet när hans son sköts till döds som vedergällning för ett annat mord. Våldet är en naturlig del och konsekvens i de maktstrukturer av pengar, destruktiva hederskodexar, drogberoende och kriminalitet som är de kriminella gängens DNA. Ett decennium efter mordet på Bernards son förblir problematiken densamma, men arbetet för att mildra den pågår på flera fronter. I »The Bronx Gun Buyback Program« samarbetar distriktsåklagare, polis och en lokal kyrka för att minska antalet olicensierade vapen på gatorna. Mot löfte om »inga frågor« uppmanas allmänheten att lämna in dugliga skjutvapen i kyrkan i utbyte mot 20–200 dollar beroende på vapen. En ytterligare kraft som vill minska våldet är organisationen »Brag Rises Against Gun Violence«, eller kort och gott »BRAG«.
Organisationen är ett så kallat »Cure violence«-program med ursprung i Chicago. På Jerome Avenue, inbäddat i ljudet från den ovangående tunnelbanerälsen och kringliggande bilverkstäder ligger högkvarteret. Chefen för BRAG, David Caba, berättar hur konceptet föddes. När epidemiologen Gary Slutkin studerade en karta över skjutningar i staden såg han att det fanns stora likheterna med hur ett virus sprids. Utifrån det perspektivet utformade Slutkin sitt koncept där trovärdiga medlemmar av lokalsamhället – som utgör potentiella »violence interruptors« – utbildas för att mobilisera andra i området mot våld och gängstrukturer. Om man ser gängkriminaliteten som en isolerad fråga angriper man bara symptomen, inte själva uppkomsten och spridningen av »sjukdomen«, menar Caba, som själv har ett förflutet som gängmedlem. Därför arbetar BRAG med alla boende i ett drabbat område, framför allt ungdomar. Sedan man började arbeta i det tungt belastade 46:e distriktet har det totala antalet skjutningar och de med dödlig utgång minskat.
Joel Castillo är en av BRAG:s anställda som flera kvällar i veckan ger sig ut för att prata med ungdomar. Om man säljer droger, är med i ett gäng, har suttit i fängelse och är mellan 16–25 år så är det hög risk att man dras ned i gängvärlden för gott. Joel vet. Han växte upp med en frånvarande pappa, en hårt arbetande mamma och två bröder som var duktiga i skolan och skötte sig. Enligt Joel tog han helt enkelt den roll som fanns kvar och sökte trygghet bland gängen. Men särskilt tryggt blev det inte. Han har blivit knivstucken, skjuten, misshandlad och hotad. Visst tjänade han pengar, men de försvann lika snabbt i en livsstil av dyra bilar, fester och droger.
Det enda sättet att gå ur gänget är att dö. Att åka fast hjälper inte, gängen finns inne i fängelserna också. Att skaffa sig ett arbete är ett sätt att bryta upp. Ingen kommer säga något om det. Dock är det inte lätt att skaffa ett arbete med ett CV som gapar tomt efter tidiga tonåren eller med en prick i straffregistret.
När Joel fick en son bestämde han sig för att sätta stopp, och fick i BRAG ett arbete som han älskar. Han har alltid mobilen på och svarar dygnet runt om en deltagare i programmet vill prata eller behöver hjälp.
David och Joel skrattar när de tänker på en av de allra första deltagarna i programmet. Han kom till dem efter att ha avvikit från en raid mot ett rivaliserande gäng och var livrädd för vad som skulle hända honom. Han skulle anses ha »svikit« gruppen, och att komma tillbaka utan förklaring skulle med största sannolikhet bestraffas hårt. Så David bad honom fylla i ett papper, lade in informationen i en CV-mall, skrev ut och gav det till killen. »Är det här verkligen jag?«, frågade han och stirrade på den proffsiga meritförteckningen. Hans erfarenheter såg plötsligt så formella och viktiga ut. Ett telefonsamtal och en betald praktikplats ordnades. Nu kunde killen gå tillbaka hem med en legitim ursäkt. »Nästa dag ringde åtta, nio killar från samma gäng och ville också gå med«, skrockar David förtjust.
Solen gassar över lekplatsen där en kö redan börjat formas. Uppspelta barn i blandade åldrar ordnar in sig i ledet framför en av Riveras medarbetare för att få en röd kupong. Med kupongen går de sedan till ett bord där de får ett kryss på handen och en ny ryggsäck som fylls med skolmaterial, böcker, samt med information om allt från läxhjälp till sjukvård och vart familjen kan vända sig för juridisk rådgivning. Det senator Gustavo Riveras årliga »Back-to-School Celebration«. Under några veckor i augusti bjuder kampanjen barn i skolåldern att delta och på så sätt göra sig redo för skolstarten. Flera tusen ryggsäckar i glada färger har donerats av sponsorer och det går inte att ta miste på glädjen över en sprillans ny ryggsäck att kånka runt på. Kön fortsätter ringla. Det är dock färre i Corona Park än organisatörerna förväntat sig. Några hundra uppskattningsvis. Kanske är det värmen som gör det. En äldre man kommer fram med en liten flicka i handen och vill tacka senatorn personligen. Han får sitt barnbarn att blygt tacka också. »Tack så hemskt mycket. Tack. Det är fantastiskt att ni gör detta«, säger mannen och nickar sedan mot den lilla flickan vid sin sida.
Veckorna fram till primärvalet är fulla av liknande event. En kampanjdag kan Rivera närvara vid fyra-fem olika block parties efter varandra. Det är uppträdanden, ansiktsmålning och bord med information om vuxenutbildning, hälsoscreenings och juridisk rådgivning. På flera av kvartersfesterna får utvalda medborgare och föreningar olika former av erkännanden för sina insatser och engagemang.
På en av festerna får till exempel Miss Miller ett diplom av Rivera och andra politiker för sina »medborgerliga insatser« i den public housing-byggnad hon bor i. När de i presentationen av Miller betonar att hennes dotter gått ut high school – och har ett jobb! – applåderar alla grannarna. Det märks att mycket handlar om barnen, om nästa generation. Överallt på gården springer glada barn förtjusta omkring med pärlor i håret och strukna t-skjortor. En veteran med få tänder kvar står lutad mot väggen och berättar stolt hur han har »fått sina ungar genom college.«
Gatufesterna varvas med debatter i TV, tal och utfrågningar i samband med söndagsgudstjänster. Det är viktigt att få med sig de stora fackföreningarna. Och näringslivet. Arbetet är metodiskt och kräver noggrann organisation av Xiomara och de andra i kampanjstaben. Samtidigt måste utförandet kännas spontant.
»Jag vill inte se dig med mobilen i handen därute«, förmanar medarbetaren Rachel när senatorn sms:ar på väg till ett block party.
Utanför den lagstiftande församlingen verkar arbetet som delstatssenator stundtals gränsa till aktivism.
En förmiddag ute på kampanj upptäcker Rivera att hans skjorta gått sönder. Han har ingen aning om hur eller när. Någonstans mellan basket, handskakningar och tal. Efter en kort tur upp till lägenheten för ombyte kommer Rivera tillbaka. Men i stället för att hoppa in i förarsätet går han till bakluckan. »Jag träffade någon som precis hade blivit medborgare. Jag ska bara ge dem en blankett för röstregistrering«, säger han och gräver vidare bland papper och påsar.
»Kan ni säga ›jordskredsseger?‹«
Så lyder uppdateringen på Gustavo Riveras Facebook-sida när rösterna i primärvalet räknats. Han har vunnit med 60 procent av väljarstödet.
På valvakans scen i den gamla saluhallen i Bronx eget »Little Italy« sjunger segraren Frank Sinatras »My Way«. Det är nu så gott som klart att han blir omvald i valet den 8:e november.
Nu gäller det att säkra en demokratisk majoritet i senaten för att sedan kunna göra anspråk på uppdraget som ordförande i utskottet för hälsofrågor. Svaret på frågan om vad Rivera gör om tio år kommer snabbt: »Fråga mig igen när jag tjänstgjort i majoritet«.
Karin Zelano är biträdande redaktör för Liberal Debatt och doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
@zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se
Erik Ericsson är frilansfotograf.