Så har det hänt igen. En hårt arbetande och kvalificerad arbetstagare utvisas på grund av en byråkratisk teknikalitet. Den här gången är det Tayyab Shabab, en 27-årig programmerare från östra Pakistan. Tayyab kom till Sverige 2013 för att ta en mastersexamen vid Linnéuniversitetet och han jobbar nu som programmerare på en konsultfirma i Stockholm. Han beskrivs av företagets VD som en av de vassaste utvecklarna i Sverige, med nästintill unik kompetens.
Men företagets behov av Tayyab saknar märkligt nog betydelse i sammanhanget. Tayyabs förre arbetsgivare tecknade inte någon tjänstepensionsförsäkring för honom och Migrationsverket menar att den högre lön Tayyab kompenserades med inte motsvarar kollektivavtalsenlig tjänstepensionsförsäkring. För Tayyab innebär det att han inte beviljas arbetstillstånd och att han måste lämna Sverige inom tre veckor.
För Tayyab Shabab är beskedet så klart en personlig tragedi, och det är lätt att uppröras över hur han har behandlats. Men vad som är ännu mer upprörande är att hans berättelse inte är unik. Tvärtom.
Problemet har nyligen belysts i en rapport från tankesmedjan Timbro. Vid en genomgång av fall från migrationsdomstolen framkommer alltifrån situationer då facket har angett orimligt höga lägstalöner, till fall där människor utvisats för att de jobbat för kort tid. Exemplen som räknas upp är många, och signalen de skickar är tydlig: Det lönar sig inte att arbeta.
Det är lätt att vända ilskan över situationen mot Migrationsverket och domstolsväsendet, och den i många fall stelbenta bedömning som görs. Visst kan sådan kritik vara befogad i enskilda fall, men det övergripande problemet är inte tolkningen av lagen. Problemet är lagen.
Att leverera politik för att få in utlandsfödda på den svenska arbetsmarknaden är en av regeringens tydligaste utmaningar under återstoden av mandatperioden. De senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten för utrikes födda är 21,6 %, att jämföra med endast 4,2 % för inrikes födda. En utgångspunkt i diskussionen om vilka åtgärder som ska vidtas måste vara att det för den enskilde ska uppfattas som attraktivt att jobba. Den som arbetar och försörjer sig ska med trygghet kunna börja bygga en framtid i Sverige. Att istället ha en ordning där stelbenta parametrar som lönenivå och pensionsinbetalningar innebär att även den som jobbar riskerar att utvisas, är olyckligt.
Fokus måste skiftas till en bedömning av om personen i fråga faktiskt kan försörja sig. Den primära frågeställningen i den bedömningen bör vara om det, trots den utbetalda lönen, ändå finns ett behov av bidrag för att klara försörjningen. Är svaret nej bör utgångspunkten vara att arbetstillstånd ska beviljas.
Dagens lagstiftning har fel fokus, och leder fram till fel resultat. Inte minst slår den mot alla de utlandsfödda som arbetar hårt för att för att skapa sig en framtid i Sverige. Medan regering och riksdag står passiv måste Tayyab Shabab snart lämna Sverige. Nyanlända ska försörja sig själva så fort som möjligt, säger Stefan Löfven. Börja då med att låta de som kan försörja sig stanna i Sverige.
Erik Vikström är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.